Wiki - Användarbidrag [sv]

Selets bruk

2010-09-28T06:11:31Z

62.119.39.41: /* Selets bruk */

== '''Selets bruk''' ==

Selets bruk är framför allt förknippat med friherre [[Hermelin|Samuel Gustaf Hermelin]], född den [[4 april]] [[1744]] och död den [[4 mars]] [[1820]].

Hermelin ruinerades på de norrbottniska bruksaffärerna. Desamma gjorde [[Meldercreutz]] på [[Melderstein]]s bruk och bröderna [[Momma]] på [[Kengis]] bruk.
Hermelin blev antagen som auskultant vid Bergskollegium redan som 16 åring. Vid 26 års ålder blev han bergmästare och [[1774]] e o assessor. [[1781]] utnämndes han till [[bergsråd]]. Efter detta åkte han utomlands för att vidareutbilda sig. Han åkte ner till kontinenten där han studerade den belgiska och tyska gruvindustrin. Därefter åkte han över till Nordamerika för att bland annat studera om man kunde sälja järn till USA. På hemvägen åkte han över England för att studera deras bergsbruk och järnindustri. Innan utlandsresan hade Hermelins hustru [[Sandels|Maria Elisabeth Sandels]] avlidit. Efter den tre år långa utlandsresan gifte han sig med [[ af Söderling|Hedvig Augusta af Söderling]], dotter till kommerserådet [[af Söderling]]. Det förbättrade hans ekonomiska situation väsentligt.

Vid arbetet att kartlägga de svenska malmfyndigheterna kom han att uppmärksamma de malmfyndigheter som fanns i malmfälten. Han började sin verksamhet i Norrbotten med att [[1797]] köpa Hedenfors sågverk, där han planerade att en [[masugn]] och en [[stångjärnshammare]]. Vattenföringen var dock för dålig varför han sökte sig ner till Aleån och hemmanet Selet, som han köpte. En [[masugn]] stod färdig [[1799]]. Malmen planerade han hämta från gruvorna i Malmberget. Dessa inmutningar ägdes dock av [[Melderstein]]s bruk med dess ägare [[Bedoire|Jean Bedoire]]. [[Hermelin]] köpte då helt enkelt [[Melderstein]] och dess gruvrättigheter, för 84 000 riksdaler år [[1799]]. Bruket hade [[Bedoire]] 13 år tidigare köpt för 15 000 riksdaler. Även om en del investeringar hade gjorts, var det nog en bra affär.

Köpet kunde göras efter att svärfadern, [[af Söderling]], avlidit [[1798]]. Det stora godset Gripenberg ärvdes av [[Hermelin]]s barn, med fadern som förvaltare av den stora förmögenheten. [[Hermelin]] anskaffade kunnig arbetskraft söderifrån. För att härbärgera alla startade han ett stort antal nybyggen runt om i den norrbottniska ödemarken. Alla dessa etableringar kostade en massa pengar. En av de smeder som han värvade var [[Flodström|Nils Flodström]] som omkring [[1801]] flyttade upp till Selet med sin familj, från [[Nyhammar]]s bruk i Ramsbergs socken.

[[1807]] hade [[Hermelin]] fått igång 3 härdar och 2 hamrar i Selet. Han hade även satt igång med smide i [[Törefors]] år [[1804]] samt i [[Svartlå]] år [[1805]]. Den i [[Svartlå]] nedlades dock redan efter tre år och den i [[Törefors]] efter fyra år. På grund av svårigheter med transporten av malmen från Gällivare kom han att köpa malm från de mellansvenska gruvorna och frakta den med båt till Luleå och därifrån med häst till Selet. De första åren drabbades hans verksamhet av eldsvådor, olyckor, översvämningar samt av att ett av honom ägt fartyg, lastat med förnödenheter, förliste i en svår storm på väg till Luleå. Det var dock de dåliga konjunkturerna under Napoleonkrigens avspärrning samt Sveriges krig mot Ryssland [[1808]]-[[1809]] som knäckte [[Hermelin]]s ekonomi. Han tvingades börja låna för att klara den dagliga driften. Han sålde sin fastighet vid Kornhamnstorg i Stockholm och intecknade sina anläggningar så mycket det gick.

Hans svåger i första giftet, generalmajoren och friherren, senare greven, [[Sandels|Johan August Sandels]] gifte sig [[1809]] med [[Hermelin]]s 23-åriga dotter, [[Hermelin|Ulrika Elisabeth]]. Den nästan dubbelt så gamla, före detta svåger men nu måg, krävde att få sin nyblivna hustrus arvslott, efter [[af Söderling]]. [[1812]] tvingades [[Hermelin]] underteckna sin konkursansökan och avstå Selets bruk till [[Sandels]], som annars hotade med anmälan om förskingring av arvet efter [[af Söderling]]. [[Hermelin]] avled i mars [[1820]] i Stockholm, enligt anteckningar av Vetenskapsakademin utan bekymmer över sin olycka med en förvissning att han uträttat goda och nyttiga saker i Norrbotten.

[[Sandels]] sålde alla de egendomar som han blivit ägare till, såväl Selets som [[Alters]] bruk. Först sålde han hälften av egendomarna till generalintendenten [[Klingstedt|Gustaf Fredrik Klingstedt]] sedan den andra hälften. [[Klingstedt]] sålde sedan, med översten och friherren [[Mörner|Carl Otto Mörner]] som mellanhand, anläggningarna till Karl XIV Johan år [[1818]]. De flesta av egendomarna kom därför att ägas av ”Hans Majestät Konungen” som det ofta står i husförhörslängder.

Selets bruk förvärvades av Gällivare aktiebolag under [[1860-talet]] som bedrev verksamhet fram till [[1869]]. [[Masugn]]en hade varit i drift mellan [[1800]]-[[1879]], med ett längre uppehåll [[1860]]-[[1875]]. Under [[1891]] upplöstes Gällivare AB. Året efter köpte brukspatronen [[Garrelt|Egon von Garrelt]] Selet, som [[1901]] övergick till två av borgenärerna till den konkursmassa efter [[Garrelt]], vice konsuln [[Asplund|Robert Asplund]] och [[grosshandlare]]n [[Brandfors|Carl Brandfors]], vilka var verksamma i Luleå. Dessa sålde vidare till possessionaten (egendomsägaren) [[Winroth|Efraim Winroth]], som ägde Selet i tre år. Av den senares konkursmassa såldes Selet vid en exekutiv auktion [[1905]] till svågrarna, grannarna och hemmansägarna i Sjulsmark, Algot Olofsson och Oskar Nilsson. Dessa styckade upp hemmanen i mindre enheter som de sålde. En del av stamhemmanet, nr 2 med själva bruksplatsen, köptes [[1928]] av hemmansägaren [[Flodström|Axel Gotthard Flodström]], en ättling till den tidigare nämnda [[hammarsmed]]en [[Flodström|Nils Flodström]]. Selet blev naturreservat [[1979]].

Sedan [[1896]] är bruksverksamheten fullständigt ödelagd. Mellan [[1800]]-[[1879]] var [[masugn]]en i bruk under 46 år varvid man producerade 14 186,7 ton tackjärn, det vill säga 308 ton per arbetsår. Mellan [[1834]]-[[1896]] tillverkades 10 198,1 ton stång- och ämnesjärn. Mellan [[1871]]-[[1896]] tillverkades 1 969,8 ton smältstycken, och slutligen mellan [[1817]]-[[1895]] tillverkades 500,1 ton manufaktur.

Under [[Hermelin]]s tid var den privilegierade årliga stångjärnstillverkningen 1 040 skeppund. Han erhöll [[1799]] rätt att överföra en från [[Fredriksfors]] bruk i Småland köpt härd till Selet. Dessutom flyttade han 300 skeppund årligt smide från [[Melderstein]] till Selet. Året efter flyttade han 100 skeppund samt en härd från [[Prästhytte]] [[bergsmanshammare]] till Selet. [[1806]] erhöll han rätt att till Selet flytta 900 skeppund [[stångjärnssmide]] som var privilegierat för [[Alters]] bruk. [[1800]] fick han tillstånd att vid dammen anlägga ett manufakturverk med en knipp- och två spikhamrar (bara en byggdes) med en hjulstock samt en [[ässja]], vid vilket skulle förädlas 50 skeppund av stångjärnet. Verksamheten skulle baseras på egna malmtillgångar, men det visade sig snart nödvändigt att komplettera med malm från de mellansvenska gruvorna. Likaså fick man inköpa tackjärn från södra Sverige.

[[1843]] anges i en förteckning över Hans Maj:t Konungens egendomar i Norrbotten att privilegierna för Selets bruk var en [[stångjärnshammare]] med två härdar och 600 skeppund smide, och 6 skeppunds hammarskatt. Dessutom en knipp- och en spikhammare. För smedjans behov fanns en [[slaggstamp]], ett [[slipverk]] samt ett större [[kolhus]], alla i gott stånd. Vid bruket fanns även en [[masugn]] som [[1842]] försetts med en ny blåsmaskin enligt Widholms metod. Till [[masugn]]en fanns ett större [[kolhus]], en [[tackjärnsbod]], ett större magasin för [[malm]], ett [[bokarverk]] samt tre [[rostgropar]].

Byggnaderna vid bruket bestod av en större karaktärsbyggnad i två våningar. Den hade sju rum på nedre planet och sex rum på övre planet, förutom vindsrum. Det fanns även tre byggnader för [[mästare]] och arbetare, liksom en verkstadsbyggnad som dessutom härbärgerade brukets [[eldvaktare]]. Ett [[brygghus]] med en kammare för geschwornerns laboratorium fanns även. Där fanns även ett magasin med två avdelningar, nödiga ladugårdar, ett redskapslider, en fodervägningslada, en tröskloge samt en [[klensmedja]].

Invid bruket fanns en husbehovssåg med två ramar samt en tullmjölkvarn med två par stenar, för vilken ingen ränta utgick, eftersom den låg på säteriets ägor. Bruket ägde även 1/5 i den skvaltkvarn som Avans byamän hade i ån, norr om bruket. Bruket ägde även två magasin i Avan, vid Luleälven, varav det ena i två våningar (”tvenne bottnar”) och det andra i tre våningar. I Avan fanns även en järnbod och en lastbrygga. Vid Gäddviks lastageplats hade Selets bruk ett magasin i två våningar. Bruket ägde även flera hemman såväl i Neder- som Överluleå socknar.

I förteckningen anges även att malmen transporterades de 21 ¼ milen, från gruvan ner till Selet, av samer med renar från Gällivare till Edefors upplagsställe, en sträcka av 12 ¼ mil. Därifrån forslades malmen vintertid med hästar de kvarstående 9 milen till Selet. Sommartid forslades malmen 7 mil till Laforsen, i närheten av Hedensfors, samt därefter förbi Bodenforsarna till Råbäcken och därifrån sjöledes till Avan. Resterande mil till Selet skedde transporten med hästkärror. Men bruket försörjdes även av bönder som forade malmen direkt från Gällivare till Selet, att döma av beskrivningen; ”äfven directe ifrån Gellivare till Selet, då skjutsen, som werkställes af almogen efter beting, kostar 3 eller 3 1/3 RD Banco Skeppundet; kostnader för malmens brytning uppgår till 8 skilling per Skeppund.”

Kungen ägde 36 utmål i malmfälten, vilka vart och ett ansågs ”vore tillräckeligt för en stor Bergslag, och hvaräst jernhalten varierar emellan 60 och 70 procent.” Kostnaden för tillverkning av [[tackjärn]] vid Selets bruk uppgick till omkring 8 riksdaler 12 skilling per skeppund och tillverkningskostnaden för [[stångjärn]] till 13 riksdaler per skeppund.

Stångjärns., knipp- och spikhammarbyggnaden uppfördes möjligtvis efter det att [[Flodström|Nils Flodström]] och andra smeder flyttat dit. I kravet för att bli mästare ingick att kunna tillverka en hammare. Den anges ha stått klar [[1803]] samt återuppförd [[1806]], efter en vådeld. I [[1860]] års värderingsinstrument var den inredd med 2 stångjärnshärdar, två skorstenar samt en dubbel härd för manufaktursmide, med en skorsten. På en och samma hjulstock fanns två hammare. Bakom smedjan mot ån fanns ett hjulhus av timmer. Smedjan förnyades och moderniserades [[1875]]. Den bestod fyra år därefter av två [[Lancashirehärdar]], två [[Franche Comtéhärdar]], en [[smälthammare]], tre [[Rächhammare|räckhamrar]], en [[manufakturässja]], en [[knipphammare]] och två [[Spikhammare|spikhamrar]], varav de tre senare på samma hjulstock.

Masugnsbyggnaden som var uppförs [[1799]] beskrevs [[1860]] vara uppförd av tuktad gråsten samt försedd med erforderliga [[ankarjärn]]. Den hade ett formbröst och ett utslagsbröst. På östra sidan fanns en rådstuga och på norra sidan ett hus för krossverket. Bägge byggda av resvirke och bräder, från det egna sågverket. På masugnens baksida, mot ån, fanns två hjulhus av timmer. Det norra för krossverket och den södra för [[blåsmaskin]]en, som efter [[1842]] var av [[Widholm|Anders Widholm]]s modell. Tidigare blåsbälgar hade varit konstruerade med ”Baljorna på gamle wiset med conisk afspetsning.” [[1852]] byggdes en gasrostugn i ett åttakantigt hus, vilket ersatte de tre gamla rostgroparna.

[[Kategori: Bruk]]

Långö

2010-04-27T07:18:12Z

62.119.39.41: Ny sida: Långö bruk i Dalarna: http://alvdalen.nu/langobruk/klipp/alvdalsbruket_lango.htm

Långö bruk i Dalarna: http://alvdalen.nu/langobruk/klipp/alvdalsbruket_lango.htm

Bruk i Bergslagen

2010-04-27T07:15:30Z

62.119.39.41:

Dessa bruk ligger i Bergslagen:

[[Abeckshyttan]]

[[Allmänningsbo]]

[[Andersbenning]]

[[Andersta]]

[[Annefors]]

[[Aspa]]

[[Aspbenning]]

[[Avesta]]

[[Avesta i Hedemora]]

[[Avestabo]]

Baggå, se [[Skommarbo]]

[[Bastmora]]

[[Bennebo]]

[[Berendshammar]]

[[Bergsbo]]

[[Bergshyttan]]

[[Bergshyttan i Ramsberg]]

[[Bergsmanshammar]]

[[Bernshammar]]

[[Billsjö]]

[[Bjurfors]]

[[Björka]]

[[Björkhyttan i Grangärde]]

[[Björkhyttan]]

[[Björksjö]]

[[Björkviken]]

[[Björnhammaren]]

[[Björshyttan]]

[[Björsjö]]

[[Blexböl]]

[[Bockhammar]]

[[Bommarsbo]]

[[Bondhyttan]]

[[Borgfors]]

[[Bornshyttan]]

[[Bovikshyttan]]

[[Bredsjö]]

[[Bredsjö i Norrbärke]]

[[Broby]]

[[Brunshyttan]]

[[Bröstorp]]

[[Bår]]

[[Bäckhammar]]

[[Bäckhammar i Hed]]

[[Bäckhammar i Hedemora]]

[[Bälgsjöbodar]]

[[Dalfors]]

[[Dalhyttan]]

[[Dalhyttan i Viker]]

[[Dalkarlsberg]]

[[Dalkarlshyttan]]

[[Danshyttan]]

[[Darsbo]]

[[Davidshyttan]]

[[Didrikshammar]]

[[Djupadal]]

[[Djupkärra]]

[[Djuptjärn]]

[[Dormsjö]]

[[Dräcke]]

[[Dyverberg]]

[[Ekebergs]]

[[Ekeby]]

[[Engelsberg]]

[[Enkullshyttan]]

[[Eret]]

[[Erlandsbo]]

[[Essnarbo]]

[[Fagersta]]

[[Fantebo]]

[[Fanthyttan]]

[[Femtåfors]]

[[Ferrelhyttan]]

[[Fibbhyttan]]

[[Fingerbo]]

[[Finnbo]]

[[Finnshyttan i Järnboås]]

[[Finnåker]]

[[Flatenberg]]

[[Flen]]

[[Fliken]]

[[Flinebo]]

[[Flo]]

[[Flosjöhyttan]]

[[Flängan]]

[[Floijfors]]

[[Fornebohyttan]]

[[Fors]]

[[Fors i Fellingsbro]]

[[Fors i Skinnskatteberg]]

[[Fors i Västervåla]]

[[Forshammar]]

[[Fragg]]

[[Fredriksberg]]

[[Främshyttan]]

[[Furbohyttan]]

[[Furudal]]

[[Fåsjöhyttan]]

[[Färmansbo]]

[[Färna]]

[[Färnhyttan]]

[[Gammelbo]]

[[Gammelhyttan]]

[[Garpenberg]]

[[Garphyttan i Linde]]

[[Garphyttan]]

[[Getebo]]

[[Gieta]]

[[Gislehyttan]]

[[Giälhyttan]]

[[Glifsån]]

[[Gloppsjön]]

[[Gläfse]]

[[Godkärra]]

[[Gonäs]]

[[Greksåsar]]

[[Grimberga]]

[[Grimsjö]]

[[Grophyttan]]

[[Grängshammar]]

[[Grängshyttan i Linde]]

[[Gränsjö]]

[[Grönbo]]

[[Guldsmedshyttan]]

[[Gunnilbo]]

[[Gäsjö]]

[[Hagby]]

[[Hagge]]

[[Hammarby i Linde]]

[[Hammarby i Nora]]

[[Hammaren]]

[[Hedhammar]]

[[Hedåker]]

[[Hemshyttan]]

[[Hoffmansbenning]]

[[Holm]]

[[Horndal]]

[[Hulthyttan]]

[[Humbo]]

[[Hummelbo]]

[[Håkansboda]]

[[Håkansboda i Ramsberg]]

[[Hägernäs]]

[[Hällefors]]

[[Högfors]]

[[Högfors i Karbenning]]

[[Höjen]]

[[Hökemora]]

[[Ingelshyttan]]

[[Iskarboda]]

[[Järle]]

[[Järsjöbo]]

[[Jönshyttan]]

[[Jönshyttan i Hjulsjö]]

[[Kallmora]]

[[Karbenning]]

[[Karmansbo]]

[[Karsbohyttan]]

[[Killinghammar]]

[[Kivnäbb]]

[[Klenshyttan]]

[[Klingbo]]

[[Kloster]]

[[Kolsva]]

[[Korphyttan]]

[[Kråkbo]]

[[Kungshammaren]]

[[Kvarnbacka]]

[[Kyllinge]]

[[Kyrkeby]]

[[Kyrkeby i Söderbärke]]

[[Kåfalla]]

[[Kåfalla i Nora]]

[[Kårberg i Ramsberg]]

[[Kärrboda]]

[[Kärvingeborn]]

[[Landen]]

[[Landfors]]

[[Larsansjö]]

[[Larsbo]]

[[Lasjö]]

[[Laxsjön]]

[[Lernbo]]

[[Lexsjöbo]]

[[Livsdal]]

[[Lockman]]

[[Ludvika]]

[[Lågfors]]

[[Långsjöhyttan]]

[[Långvattnet]]

[[Långö]]

[[Löa]]

[[Lövmark]]

[[Malingsbo]]

[[Molnebo]]

[[Moren]]

[[Moren i Västanfors]]

[[Morgården]]

[[Moskoga]]

[[Munkhyttan]]

[[Mårshyttan]]

[[Mälingshyttan]]

[[Mölntorp]]

[[Nickebo]]

[[Nolby]]

[[Norbo]]

[[Norn]]

[[Norrby]]

[[Norrhyttan]]

[[Norrhörende]]

[[Norshyttan]]

[[Norså]]

[[Nyfors]]

[[Nyhammar]]

[[Nyhammar i Grangärde]]

[[Nyhammar i Ramsberg]]

[[Nyhyttan]]

[[Nyhyttan i Hedemora]]

Nyhyttan - se [[Björsjö]]

[[Nyklen]]

[[Näla]]

[[Närsjöhyttan]]

[[Olsbenning]]

[[Ombenningshyttan]]

[[Onsjöhyttan]]

[[Osmundsbohyttan]]

[[Pellebo]]

[[Persbohyttan]]

[[Persbohyttan i Grangärde]]

[[Pershyttan]]

[[Plöjningshyttan]]

[[Prästby]]

[[Prästebo]]

[[Prästetorp]]

[[Prästhammaren]]

[[Prästhammaren i Gunnilbo]]

[[Prästhammaren i Ramsberg]]

[[Prästhyttan i Grangärde]]

[[Prästhyttan i Västerfärnebo]]

[[Prästhyttan]]

[[Pålsbenning]]

[[Rabbatsbenning]]

[[Ramnäs]]

[[Ramsberg]]

[[Ramshyttan i Ramsberg]]

[[Ramsjö]]

[[Rebohyttan]]

[[Resta i Ramsberg]]

[[Ringshyttan]]

[[Rishyttan]]

[[Rockhammar]]

[[Rossberga]]

[[Rosse]]

[[Rosshyttan]]

[[Räll]]

[[Röfors i Medåker]]

[[Salbo]]

[[Saxhyttan]]

[[Saxhyttan i Grangärde]]

[[Saxhyttan/Saxehammar]]

[[Seglingsberg]]

[[Semla]]

[[Sigfridshyttehammar]]

[[Sikfors]]

[[Siljansfors]]

[[Sjövad]]

[[Skattmansö]]

[[Skinnskatteberg]]

Skirsjöhyttan - se [[Gloppsjön]]

[[Skisshyttan]]

[[Skrikarhyttan]]

[[Skrikebohyttan]]

[[Skommarbo]]

[[Skräddarbohyttan]]

[[Skärhyttan]]

[[Skärhyttan i Nora]]

[[Smidshyttan]]

[[Snytsbo]]

[[Snöbergshyttan]]

[[Snöå]]

[[Stabäck]]

[[Starbo]]

[[Stensta]]

[[Stimmerbohyttan]]

[[Stjärnfors]]

[[Storboda]]

[[Strömsdal]]

[[Ställberg]]

[[Ställdalen]]

[[Sundbohyttan]]

[[Sundshyttan]]

[[Sunnanfors]]

[[Sunnansjö]]

[[Surahammar]]

[[Svanå]]

[[Svarthyttan]]

[[Svartnäs]]

[[Svartå älv]]

[[Sverkesta]]

[[Söderbyhyttan]]

[[Sörhörende]]

[[Sörål]]

[[Timanshyttan]]

[[Tolvsbo]]

[[Trummelsberg]]

[[Trångfors]]

[[Turbo]]

[[Tyfors]]

[[Tyskbo]]

Tyskeper, se [[Kyllinge]]

[[Täpphyttan]]

[[Ugglefors]]

[[Ullnäshyttan]]

[[Uskebohyttan]]

[[Uttersberg]]

[[Valbricka]]

Varnäs, se [[Ullnäshyttan]]

[[Vasslehyttan]]

[[Vatebo]]

[[Vedevåg]]

[[Vikhyttan]]

[[Vikmanshyttan]]

[[Virtsbo]]

[[Västanberg]]

[[Västanfors]]

[[Västansjö]]

Västerby, se [[Västerbykil]]

[[Västerbykil]]

[[Västerdjupdal]]

[[Västerdjupkärrshyttan]]

[[Västergård]]

[[Ytterbenning]]

[[Yxe]]

[[Åby]]

[[Ålsvärta]]

[[Åsgarn]]

[[Åshyttan]]

[[Ällholm]]

[[Älvhyttan]]

[[Älvstorp]]

Ängelsberg/Änglikebenning, se [[Engelsberg]]

[[Ärfhyttan]]

[[Örbäck]]

[[Öskevikshyttan]]

[[Östanfors]]

[[Österhammar]]

[[Kategori: Bruk]]

Iggesund

2009-04-15T08:46:47Z

62.119.39.41:

'''Iggesund''' ligger i Njutånger i Gävleborgs län och bruket nämndes första gången 1662 [Harmens register].
18/9 1685 fick handelsmannen Isak Breant i Stockholm privilegium för ett järnverk med masugn och hammare. Platsen var de två nedre fallen i ån som rinner från Iggsjön. Vid det övre fallet fanns sedan 1665 Östanå pappersbruk. Det påverkades inte av den kommande järnhanteringen och fanns kvar till 1842 då det brann ner.

Malmen till Iggesunds bruk togs ända från början från Utö och Dannemora. Först i mitten av 1700-talet tillkom andra gruvor som leverantörer, spm Singö, Bispberg och Ramhäll.

Tillsammans med Galtströms bruk var Iggesund vid sin tillkomst det enda vallonbruket i Norrland. Därför rekryterades personalen från de äldre vallonbruken i Uppland. På 1690-talet kom också nio skuldsatta smeder som rymt från Söderfors bruk. En långdragen process följde där brukspatronen på Söderfors krävde att Isak Breant skulle återföra rymlingarna och betala deras skulder. Skulderna avskrevs inte förrän Grill övertog bruket.

23 maj 1721 brändes bruket ner av ryssarna under deras härjningar av den svenska kusten. För att återuppbygga det behövdes kapital, vilket Breants sterbhus saknade. Man tvingades sälja till handelshuset Grill, som omgående startade återuppbyggnaden. För att underlätta återuppbyggnad beviljade staten åtta års skattebefrielse för bruket. Bland de nya byggnaderna fanns bruksherrgården som stod klar 1724. Den finns fortfarande kvar under namnet Grillska gården och används för representation av nuvarande Iggesunds bruk.

Alla smeder och övriga bruksarbetare bodde i brukets hus. Dessa finns noga redovisade i en inventering från 1767. Från år 1790 finns en förteckning över bruksarbetarnas jordlotter. Förteckningen upptar 17 bruksarbetare: smältarmästaren Jacob Hybbinette, räckarmästaren Anders Lögdström, räckardrängarna Jacob Gauffin och Olof Olsson Iggbom, smältardrängarna Olof Palm och Erik Berg, valsmästaren Bengt Colling, valsdrängarna Jan Persson, Bengt Colling j:r och Clas Hybbinette, klensmeden Clas Pira, masmästaren Anders Larsson, hyttdrängen Per Mickelsson, uppsättarna Per Persson och Per Dalin samt bokarna Lars Örnberg och Per Thomsson. Utöver dessa hade 25 andra arbetare (byggmästare, mjölnare, skogvaktare och dagkarlar) jord.

På sommaren stoppade smidet vid bruken när det blev slåtterdags. Det berättas, att smeden av liehantering och hässjning fick "frökenhänder". När smidesarbetet sedan började igen efter slåttern, blev händerna såriga, innan valkarna kommit. Smederna brukade då för osakkunniga besökare gärna visa upp sina blodiga händer för att framhäva hur hårt smedarbetet var.

Från år 1800 bytte bruket ägare flera gånger och hörde från 1869 till familjen Tamm. 1876 bildades aktiebolaget Iggesunds bruk som även omfattade Strömbacka och Hedvigsfors. Flera nyinvesteringar gjordes med bl.a. bessemerverk, valsverk och gjuteri. Huvudinriktningen hade hittills varit järn, men successivt kom verksamheten att omfatta även sågverk och pappersmassa. Järnframställningen började avvecklas under 1940-talet och upphörde definitivt 1953. Idag är Iggesund ett rent skogsindustriföretag som hör till Holmen-koncernen och tillverkar kartong och sågade trävaror.

Källor:
Utterström et al.: Iggesunds Bruks historia 1685-1985. ISBN 91-7810-285-5
Nationalencyklopedien

Iggesund

2009-04-15T08:39:37Z

62.119.39.41:

'''Iggesund''' ligger i Njutånger i Gävleborgs län och bruket nämndes första gången 1662 [Harmens register].
18/9 1685 fick handelsmannen Isak Breant i Stockholm privilegium för ett järnverk med masugn och hammare. Platsen var de två nedre fallen i ån som rinner från Iggsjön. Vid det övre fallet fanns sedan 1665 Östanå pappersbruk. Det påverkades inte av den kommande järnhanteringen och fanns kvar till 1842 då det brann ner.

Malmen till Iggesunds bruk togs ända från början från Utö och Dannemora. Först i mitten av 1700-talet tillkom andra gruvor som leverantörer, spm Singö, Bispberg och Ramhäll.

Tillsammans med Galtströms bruk var Iggesund vid sin tillkomst det enda vallonbruket i Norrland. Därför rekryterades personalen från de äldre vallonbruken i Uppland. På 1690-talet kom också nio skuldsatta smeder som rymt från Söderfors bruk. En långdragen process följde där brukspatronen på Söderfors krävde att Isak Breant skulle återföra rymlingarna och betala deras skulder. Skulderna avskrevs inte förrän Grill övertog bruket.

23 maj 1721 brändes bruket ner av ryssarna under deras härjningar av den svenska kusten. För att återuppbygga det behövdes kapital, vilket Breants sterbhus saknade. Man tvingades sälja till handelshuset Grill, som omgående startade återuppbyggnaden. För att underlätta återuppbyggnad beviljade staten åtta års skattebefrielse för bruket. Bland de nya byggnaderna fanns bruksherrgården som stod klar 1724. Den finns fortfarande kvar under namnet Grillska gården och används för representation av nuvarande Iggesunds bruk.

Alla smeder och övriga bruksarbetare bodde i brukets hus. Dessa finns noga redovisade i en inventering från 1767. Från år 1790 finns en förteckning över bruksarbetarnas jordlotter. Förteckningen upptar 17 bruksarbetare: smältarmästaren Jacob Hybbinette, räckarmästaren Anders Lögdström, räckardrängarna Jacob Gauffin och Olof Olsson Iggbom, smältardrängarna Olof Palm och Erik Berg, valsmästaren Bengt Colling, valsdrängarna Jan Persson, Bengt Colling j:r och Clas Hybbinette, klensmeden Clas Pira, masmästaren Anders Larsson, hyttdrängen Per Mickelsson, uppsättarna Per Persson och Per Dalin samt bokarna Lars Örnberg och Per Thomsson. Utöver dessa hade 25 andra arbetare (byggmästare, mjölnare, skogvaktare och dagkarlar) jord.

På sommaren stoppade smidet vid bruken när det blev slåtterdags. Det berättas, att smeden av liehantering och hässjning fick "frökenhänder". När smidesarbetet sedan började igen efter slåttern, blev händerna såriga, innan valkarna kommit. Smederna brukade då för osakkunniga besökare gärna visa upp sina blodiga händer för att framhäva hur hårt smedarbetet var.

1876 bildades aktiebolaget Iggesunds bruk som även omfattade Strömbacka och Hedvigsfors. Huvudinriktningen var fortfarande järn, men successivt kom verksamheten att omfatta även sågverk och pappersmassa. Idag är Iggesund ett rent skogsindustriföretag som hör till Holmen-koncernen och tillverkat kartong och sågade trävaror.

Källor:
Utterström et al.: Iggesunds Bruks historia 1685-1985. ISBN 91-7810-285-5
Nationalencyklopedien

Iggesund

2009-04-15T08:29:08Z

62.119.39.41:

Jönköpings Gevärsfaktori

2009-04-14T11:20:56Z

62.119.39.41: /* En period i av högkonjunktur i Husqvarna Vapenfabriks 350- åriga historia. */

=1695-1720=

==En period i av högkonjunktur i Husqvarna Vapenfabriks 350- åriga historia.==

Genom ett kungligt plakat av den [[15 februari]] [[1620]] och bestämmelser under närmaste efterföljande år las den slutliga grunden till den fem faktorier, som kom att få svara för den inhemska vapentillverkning, nämligen de i [[Jönköping stad|Jönköping]], [[Söderhamn]] och [[Norrtälje]], vilka de båda senare städer till följd härav, fick stadsrättigheter [[1622]]. [[Örebro]], där [[Otter|Carsten Otter]] fick privilegier på faktoriet [[1624]] och [[Norrköping]], där [[de Geer|Louis de Geer]] [[1627]] fick privilegier och samtidigt ledningen av hela den svenska faktoriverksamheten. Gevärsfaktoriet i [[Ronneby]] till först [[1679]], det i [[Hedemora]] inte förrän [[1707]].

Anskaffning av vapen och annan krigsmateriel genom faktorierna beskrevs till en början mera i form av upphandling genom entreprenad än såsom av respektive [[faktor]]er direkt ledd tillverkning. Upprepade försök gjordes visserligen att koncentrera verksamheten till de nämnda städerna, men de på landsbygden bosatta hantverkarna kunde endast med svårighet förmås inflytta dit. Först sedan faktorierna genom det [[1634]] inrättade [[Krigskollegiet]] fått en sakkunnig och effektiv verkande överstyrelse började deras verksamhet rationaliseras och bedrivas såsom manufaktur eller "industri". Tillverkningen av värjor koncentrerades från [[1635]] till [[Vira]] bruk i Roslagen och verktyg, stigbyglar, hästskor, söm, spik, bröstkedjor och vagnskedjor med mera från [[1642]] till [[Jäders]] bruk vid [[Arboga]]. Tillverkningen av lavetter, fordon, rid- och anspannspersedlar förlades till fältartilleriets från omkring [[1637]] inrättade tygverkstäder i [[Stockholm]] och [[Jönköping stad|Jönköping]]. De tunga rustningarna, som inte förmått motstå den ökade eldkraften, även om man försökt göra dem "skofria", avlades mot senare delen av [[1600-talet]]. Tillverkningen av dessa upphörde. På slagfälten försökte man i stället skyddet i glesare formeringar och ökad rörlighet.

På den till faktorierna koncentrerade tillverkningen av eldhandvapen fortgick rationaliseringen av arbetet. Musköt- och pistoltillverkningen uppdelades till en början på två arbetsgrupper: faktorismeder för metallarbetet, [[stockmakare]] för träarbetet och sammansättningen. Faktorismedernas pipframställning underlättades genom i anspråkstagande av vattenkraft i borr- och slipkvarnar för pipornas inre utborrning och yttre slipning. Den ständigt fortgående utvecklingen under krigen och däremellan av vapenkonstruktionerna för uppnående av eldkraftigare, lätthanterligare och ifråga om avfyrning pålitligare vapen framtvang en specialisering av faktorismederna i [[låssmed]]er (för mekanismerna), [[pipsmed]]er och [[beslagsmed]]er. Pipsmederna uppdelades i [[vällare]], [[borrare]], [[slipare]], [[beredare]] och slutligen även [[tågare]].

Hela denna rationalisering och specialisering föranleddes inte enbart av de vapentekniska framstegen utan också av kraven på massframställning för de genom [[1634]] års regeringsform och Carl XI:s indelningsverk alltmer ökade de nationella trupperna samt av önskemålet att snabbt få fram de senaste vapentyperna. Utan vidare inses att en specialhantverkare snabbare vinner färdighet på sitt område än en mångsysslare och att den förre behöver mindre antal verktyg och enklare verkstadsinredning.

===Jönköpingsfaktoriets tidigaste utveckling===

{| align="right" border="1"
|+ '''Faktorer vid <br>Jönköpings Gevärsfaktori'''
! Namn || mellan åren
|-
| [[Silvestersson|Göran Silvestersson]] || 1608-1636
|-
| [[Bursie|Hans Bursie]] || 1636-1661
|-
| [[Billing|Lars Bengtsson Billing]] || 1661-1679
|-
| [[Billing|Catharina Persdotter]] || 1679-1681
|-
| [[Billing|Bengt Larsson Billing]] || 1681-1691
|-
| [[Wetterhamn|Haqvin Wetterhamn]] || 1691-1695
|-
| [[Ehrenpreus|Joachim Ehrenpreus]] || 1695-
|}

'''[[Silvestersson|Göran Silvestersson]]''' ledde sedan [[1608]] i egenskap av [[faktor]] vapentillverkningen i [[Jönköping stad|Jönköping]] med omnejd. Enligt plakatet [[1620]] skulle de på landet boende hantverkarna flytta in till staden. [[Faktor]]n uppgav [[1623]], att det i Småland och Västergötland fanns följande antal hantverkare, som skulle bli boende i [[Jönköping stad|Jönköping]]: 2 harneskmakare (plåtslagare), 23 rörsmeder och 1 [[trummakare]]. Flertalet rörsmeder höll sig dock kvar på landet, trots löfte om tomter vid den gata, som senare efter dem kallats Smedjegatan. Konungen förbjöd [[1625]] de på landet boende att utöva sitt hantverk. De ålade igen att flytta in till staden, dock med ringa verkan. Borrbruket i [[Odensjö]] i [[Barnarp i F län|Barnarp]] socken verkar ha anlagts på [[Silvestersson|Göran Silvestersson]]s tid. Det nämnes åtminstone från [[1636]]. I [[Jönköping stad|Jönköping]] var [[1634]] mantalsskrivna endast 10 faktorimästare, nämligen 4 harneskmakare och 6 smeder. Till följd av det ringa antalet kunde tillverkningen under den första tiden inte bli särskilt stor. I betalning fick mästarna för 1 musköt 10 mark, för 1 gaffel 6 öre, för en spets 8 öre, för en bardisan 6 mark och för en trumma 8 mark. [[Faktor]]n åtnjöt i provision "hvar tionde penning" på årsleveransen. Denna ersättning uppgick för arbetsåret [[1626]] till 205 daler och 3 öre, allt i silvermynt. Vid midsommartid [[1636]] gick [[Silvestersson|Göran Silvestersson]] hädan.

Han efterträddes av sin måg '''[[Bursie|Hans Bursie]]'''. Antalet faktorimästare ökades något och började specialiseras. De i [[Jönköping stad|Jönköping]] boende utgjorde [[1639]]: 6 harneksmakare, 6 pistol- [[låssmed|(lås)smeder]], 2 musköt[[beslagare]] och 1 [[stockmakare]]. Pipsmederna höll sig fortfarande utom staden.

Härutöver utfördes reparationsarbeten. Faktorns provision hade från [[1640]] höjts till "hvar femtonde penning". Borrkvarnen vid [[Dunkehalla]] anlades i början av [[Bursie]]s tid [[1641]]. Han lyckades även genomdriva, att faktorifolket blev organiserat enligt en av Kunglit Majts av den [[7 maj]] [[1643]] fastställd skråordning. I dess mästarbok är detta år antecknade: 12 Pistol- [[låssmed|(lås)smeder]], 4 pip[[vällare]], 3 [[borrare]], 4 [[beredare]], 5 [[klensmed]]er, 6 [[stockmakare]], 11 [[knivsmed]]er, 4 [[svärdfejare]], 6 [[harneskmakare]], 1 [[nagelsmed]], 1 [[hovslagare]] och 1 [[hammarsmed]], inalles 58 [[mästare]]. Troligen fanns ytterligare några pip[[vällare]], [[borrare]] och [[slipare]] bosatta på landet. Bursie ska senare ha underandragit sig faktoritjänsten för att odelat kunna ägna sig åt sitt borgliga yrke som [[handlande]] och förtroendeuppdraget som [[rådman]]. Han avled [[1666]].

Faktoriräkenskaperna sköttes på [[Bursie]]s tid av '''[[Billing|Lars Bengtsson Billing]]''', som [[1654]] erhöll Krigskollegii fullmakt att vara artollerie- och faktoriskrivare i [[Jönköping stad|Jönköping]]. Han tillvällade sig därefter alltmer den verkliga faktoriledningen, särskilt sedan han genom sitt gifte [[1656]] anknutit till den Silvesteronska faktoridynastin. Hustruns moder var nämligen dotter till förste [[fator]]n [[Silvestersson|Göran Silvestersson]] och svägerska till [[faktor]] [[Bursie|Hans Bursie]]. [[Billing|Lars Billing]] erhöll den [[26 juli]] [[1661]] Krigskollegii fullmakt att vara [[faktor]] i [[Jönköping stad|Jönköping]], medan han förestått faktoriskrivaretjänsten "med särdeles flit och trohet och på det faktoriarbetet på den orten med så mycket större eftertryck här efter måste kunna drivas". Billing visade sig också i hög grad motsvara de förväntningar som ställdes på honom. Redan såsom faktoriskrivare synes han ha medverkat till vattenkraftens ökade utnyttjande genom utvidgning av [[Odensjö]] [[borrbruk]] i [[Barnarp i F län|Barnarp]] socken. Fatoritillverkningen uppdrevs under krigsåren [[1675]]-[[1678]] till i medeltal på år: 800 luntmusköter á 2 1/2 - 3 daler silvermynt, 75 snappmusköter á 3 1/4 daler, 300 dragonmusköter á 3 daler, 40 hjullåskarbiner á 6 daler, 50 par pistoler med järnkappor á 7 1/3 - 8 daler per par, 150 pikar á 12 öre, 700 patrontaskor med remmar á 1 daler, 30 hölster á 2 daler och 45 trummor á 2 daler med mera. Tillverkningens värde uppgick [[1678]] till 8.290 daler silvermynt, varpå [[faktor]] [[Billing]] i provision erhöll "hvar femtonde penning" = 550 daler. Borr- och slipkvarnen i [[Dunkehalla]] besvärades ofta av vattenbrist och en tilltagande konkurrens om vattnet med de många grannkvarnarna. [[Faktor]] Billing lät [[1676]] ombygga densamma till hammarsmedja och påbörjade ungefär samtidigt på sitt inköpta frälsehemman [[Klerebo i Bankeryd|Klerebo]] i [[Bankeryd i F län|Bankeryd]] socken byggandet av ett nytt borr- och slipverk för muskötpipor i Dummeån. År [[1679]] gick den allmänt aktade [[faktor]]n [[Billing|Lars Billing]] hädan och gravsattes själva midsommardagen i egen murad grav i [[Jönköping stad|Jönköpings]] nyuppförda stadskyrka.

Jönköpingsfaktoriet drevs närmaste tiden med krigskollegii tillstånd av [[Billing]]s änka '''[[Billing|Catharina Persdotter]]''' med hjälp av äldste sonen '''[[Billing|Bengt Larsson Billing]]''', vilken den [[10 mars]] [[1681]] erhöll Kunglig fullmakt på sysslan. Han anmälde sig som köpare, när den "var omistandes för Jönköpings factorie". Det kom dock att dröja ytterligare 5 år, innan Kronan förvärvat anläggningen. Bruket värderades [[1685]] till 412 daler. Den nye faktorn insåg betydelsen av att försöka intensifiera vapentillverkningen. Fälttågen på [[1670-talet]] och den stående här, som Carl XI genom indelningsverkets genomförande skapade på [[1680-talet]], aktualiserade det ökande vapenbehovet. [[1683]] hade [[krutkvarnen]] vid Huskvarnaån på artillerimajoren [[Granatenhielm|Magnus Granatenhielms]] initiativ utbyggts till 56 krutstampar och [[1687]] kommit upp i en produktion av 22.000 skålpund krut. [[Faktor]] [[Billing]] kastade sina blickar på det vattenrika Huskvarnafallen och anmälde, då artilleriöversten [[Sjöblad|Johan Sjöblad]] hösten [[1688]] mönstrade Jönköpingsartilleriet, krutbruket och faktoriet, att han i Huskvarnaströmmen rekognoscerat en lämplig plats, där man skulle kunna bygga ett nytt borr- och slipverk för 450 daler silvermynt. [[Överste]]n förde förslaget vidare i ett underdånigt memorial, men konungen resolverade den [[30 december]] [[1688]] "Differerar till lägliger tydher".

Det skärpta utrikespolitiska läget och den därav föranledda allmänna mobiliseringen av hären påföljande år, samt ökade rustningskrav föranledde [[faktor]] [[Billing]] att hos landshövding [[Erik Dahlbergh]] beklaga sig över att borrvinnarna i [[Dunkehalla]] och vid Dummeån stod stilla året runt på grund av vattenbrist. Han påpekatde, att de i strömmen vid Huskvarna krutbruk fanns två lediga fall, varav det ena lämpade sig för en ny krutkvarn, det andra för en borrvinn. Landshövdingen förde ärendet vidare till konungen och fick den [[27 april]] [[1689]] dennes befallning att inkomma med närmare förslag. Utan att avvakta resultatet av detta satte [[Billing]] igång på försommaren byggandet av den nya borrkvarnen på kronohemmanet [[Huskvarna Norrgård i Hakarp|Huskvarna Norrgård]] i [[Hakarp i F län|Hakarp]] socken ägor. Det bedrevs med sådan fart, att anläggningen redan samma höst togs i bruk. Landshövdingen rapporterade den [[2 oktober]], att han inspekterat den nya anläggningen. Den hade tre vattenhjul, sex slipstenar och åtta borrbänkar. [[Billing]] beräknade, att musköttillverkningen skulle kunna ökas från 1.500 till 12.480 pipor årligen. Landshövdingen meddelade, att ytterligare ett fall skulle kunna Användas för fatoriet. Härför erfodrades emellertid inköp av fräslehemmanet [[Huskvarna Södergård i Hakarp|Huskvarna Södergård]]. Konungen uttryckte den [[23 oktober]] sitt välbehag över "att ett så vackert värk är af factor Billing uppå ödeplatsen vid Husqwarna ström uppbyggt". Förhanlingarna om förvärvet av nyssnämnda Södergård påbörjades föjande sommar.

[[Faktor]] [[Billing]] eftersträvade även att öka tillverkningen genom att koncentrera densamma till antingen [[Huskvarna stad|Huskvarna]] eller [[Jönköping stad|Jönköping]] och avgav härom förslag , som artilleriöversten förde vidare till Kunglig Maj:t. Konungen resolverade härpå den [[27 december]] [[1689]] i skrivelse till [[landshövding]] [[Erik Dahlbergh]]. "Såsom man förmenar, att factoriet i Jönkiöping mycket skulle stå till att förbättra och ophielpas om dhe handtwärckare som boo på landet blifwe tillhollne att flyttja in i staden föreslåendes Öfwersten Siöblad att de kunde sättia sig neder antingen wid Huusqwarna och förborgen eller och på en ort som kallas Holmen. Altså och på det bem:<sup>te</sup> handtwärckare till en sådan flyttning så mycket lättare måge stå att omlåckas befalls landshöfdingen utse lämplliga platser och enär Kongl. Maj:tt (består) medel till handtwerkshuus samt verkstäder och smedjor, inkommna med förslag hvad ett sådant handtverkhus med tillhörige smedjor och verkstäder kan komma att kosta". Det kom att dröja tre år, innan landhövdingen avgav detta förslag.

Tillverkningen under åren [[1681]]-[[1891]] uppgick i medeltal årligen till: 2.000 lunt-, flint- och dragonmusköter (varav omkring 1/3 flintmusköter, resten luntmusköter), 150 hjullåskarbiner, 150 hjullås- och flintpistoler (varav omkring 2/3 med hjullås), 500 pikar, 500 taskor och 60 trummor.

[[Faktor]]n [[Billing|Bengt Larsson Billing]] avled plötsligt den [[28 april]] [[1691]] efter två dagars hetsig sjukdom. Efter hans död uppdagades, att han häftade i ansenlig skuld till Kronon. En stor del härav uttogs hos hans borgensmän. Sedan hans fattiga änka [[Baumgardt|Maria Baumgardt]] avlidit [[1705]], blev balansen avskriven genom kunglig resolution i Pinsk den [[30 april]] [[1706]].

När [[faktor]] [[Billing]] avled, befann sig i Jönköpings riddarhus- och krigsfiskalen [[Riddermarck|Lars Riddermarck]], son till den förmögne handlaren Peter Håkansson. "På stunden som [[faktor]] [[Billing]] avled" sände [[Riddermarck]] den [[28 april]] [[1691]] ett expressbrev till Krigskollehium med ödmjuk förbön för sin bror [[kapten]]en '''[[Wetterhamn|Haqvin Wetterhamn]]''' att denne framför någon annan måste komma i consideration till succession i faktortjänsten. [[Riddermarck]] framhöll häri främst, att hans salige morfar Jöran Sylvestersson på konung Gustaf Adolfs tid inkommit med alla smeder och hantverkare samt såsom den förste faktorn inrättat faktoriet i [[Jönköping stad|Jönköping]]. Han hade efterträtts av [[Riddermarck]]s "modersysters man [[Bursie|Hans Bursie]]", vilken ersattes med [[Billing|Lars Bengtsson Billing]], som hade [[Riddermarack]]s "syskonbarn till hustru"". Därefter succederade dennes son, den nu avlidne [[faktor]]n [[Billing|Bengt Billing]] "även i släkten och med mig till dentredje", tillfogade [[Riddermarck]] som sedan omtalade, att hans bror tjänat i senaste krigstid från begynnelsen till änden och därunder blivit [[kapten]] och kommendant på skansen vid [[Karlshamn]]. Brodern hade sedan tjänat i Holland och republiken Vendeig men genom en blessur blivit "obligerat att söka de norrländska kvarteren igen och nu på en tid suttit på våra järnbruk ([[Eckersholm]] i [[Byarum i F län|Byarum]] socken) och dem flitigt drifwit". [[Kapten]] [[Wetterhamn]] hade "lagt sig på kunskap av allehanda gevär" och genom prov påvisat, att Tabergsjärnet var bättre än det från Närke till musköt- och andra pipor, "hafvandes stor lust till slique fabrique". Vidare var [[Wetterhamn]] kommen härifrån orten och kände folket väl. Han var helt färdig i skrivande och räknande samt mycket kapabel till faktortjänsten och "lär därvid bringa fabriqven högre". [[Riddermarck]] slutade brevet med att till och med begära, att Krigskollegii fullmakt för brodern skulle sändas i retur med bäraren.

Två dagar senare föreslog artillerimajoren [[Granatenhielm|Magnus Granatenhielm]] i Jönköping, att faktorplatsen skulle återbesättas med [[Granatenhielm]]s svåger salig rådman Håkan Månssons son [[Ståhle|Magnus Ståhle]]. Krigskollegium remiterade [[2 maj]] förslaget om [[Wetterhamn]] till yttrande av [[Granatenhielm]], vilken tillstrykte densamma den [[6 maj]]. [[Riddermarck|Lars Riddermarck]] insände [[7 maj]] sin caution för [[Wetterhamn|Haqvin Wetterhamn]] och förklarade, att denne, om så fordrades, kunde få hela bergslaget som borgensmän. Han hade umgåtts så väl med hantverkarna, då de konnit för att köpa järn, och undervisat dem, hur de skulle behandla detta, att de hoptals infunnit sig hos honom. Därjämte ville han i möjligaste mån sörja för företrädarens änka och omyndiga barn. Krigskollegium utfärdade den [[20 maj]] [[1691]] fullmakt för [[Wetterhamn|Haqvin Wetterhamn]] att vara [[faktor]] i [[Jönköping stad|Jönköping]] i anseende till hans "gode och redelige förhållande uti dess förre under Kongl Maj:ts milice anförtrodde tjänster och den erfarenhet han sig uti Jernmanufacturer skall förskaffat" samt hans nöjaktiga caution och borgen. I fullmakten angavs hans allmänna arbetsuppgifter. I särskilt skrivelse befalldes han samtidigt förfoga sig till Stockholm för att erhålla muntliga instruktioner, som "Skrifteligen så particulariter intet kan utförars".

Den nye [[faktor]]n började med all kraft sin nya verksamhet genom att redaa upp eftersläpningarna från företrädarens tid. Han upphöjdes den [[28 augusti]] [[1691]] i adligt stånd med namnet [[Ridderström]]. Även [[1692]] synes han med energi ha pådrivit faktoriarbetet men fann det betungande att inordna detsamma i det statliga förvaltningssystemet. Han ville ha större rörelsefrihet att driva arbetet och snabbare likvid för leveranser. I en självmedveten, men friskt affärsmässig ton skrev han den [[16 november]] detta år till Krigskollegium härom och framhöll, att hans cautionister var goda för minst 12.000 daler silvermynt, och att det i hela landet inte torde finnas en så solvent [[faktor]] som han själv var. Han sade sig ligga ute med 2.000 dalar i förskott av egna medel. Krigskollegium lät dock inte rubba sig ur den stadgade ordningen.

Följande år började han visa sig försumlig ifråga om faktorileveransernas fullgörande i rätt tid och även beträffande kontrollen av vapentillverkningen, särskilt av de i låsen ingående fjädrarna. Inte heller ägnade han tillräcklig omsorg om förvaltningen av de 1.000 daler silvermynt, som Kongl Maj:ts i början av året anslagit för uppförande av till en början 30 hantverkarhus för faktorismederna i [[Huskvarna stad|Huskvarna]].

Anledningen till dessa missförhållanden torde få sökas i hans prekära privata förhållanden. Han hade [[1690]] under äktenskapslöfte hävdat slottsfogdedottern i [[Vadstena]] [[Ekholm|Maria Ekholm]] och dömdes [[1693]] av rådhusrätten i [[Göta hovrätt]] lät han den [[23 oktober]] [[1693]] i Ulriksdals kyrka viga sig vid [[Gyllencrona|Maria Elisabeth Gyllencrona]]. För sitt tvegifte blev han av [[Svea hovrätt]] den [[20 juli]] [[1695]] dömd till uppenbar kyrkoplikt och att arbeta på behaglig tid på Marstrands fästning, där han tre år senare fick sluta sina dagar.

Under den pågående rättegången sökte [[landshövding]]en bringa reda i faktoriarbetet. Det uppdagades, att [[Ridderström]] häftade i ansenlig skuld till båda Kronan och faktorihantverkarna. För att inte vapentillverkningen skulle avstanna och reda upp förhållandena förordnade Krigskollegium den [[10 juli]] [[1695]] [[faktor]]n i [[Norrtälje]], '''[[Ehrenpreus|Joachim Ehrenpreus]]''' att interimvis förestå jämväl Jönköpings faktori. Sedan domen fallit över [[Riddarström]], erhöll [[Ehrenpreus]] den [[27 maj]] fullmakte att vara ordinarie faktor i [[Jönköping stad|Jönköping]]. Till faktor i [[Norrtälje]] utnämndes istället samma dag arklimästaren på Nya Älvsborg [[Billing|Peter Billing]], en yngre bror till ovannämnde [[faktor]] [[Billing|Bengt Billing]].

Jönköpings Geväsfaktori har nu flyttas helt till [[Huskvarna stad|Huskvarna]] och omnäms nu [[Husqvarna Vapenfaktori]].

----
[[Kategori: Gevärsfaktorier]]

Frövi

2009-04-14T11:12:34Z

62.119.39.41:

'''Frövi''' låg i [[Näsby i T län|Näsby]] i [[Örebro län]] i Västmanland och bruket nämndes första gången [[1719]] [Harmens register].