Wiki - Användarbidrag [sv]

Hävla

2008-11-03T17:07:21Z

82.182.14.228:

'''Hävla''' låg i Skedevi i Östergötland och äldsta kända uppgiften är från 1683. [Harmens register]

Häfla hammarsmedja ligger i utkanten av norra Östergötlands bergslag. Portalfiguren i brukets historia är Jacob Henriksson Fleming (1640-1689). Vid brukets grundande var han landshövding i Umeå. Tidigare hade han varit landshövding i Kronobergs län, Närke-Värmlands län och Västernorrlands län. Han hade även ett förflutet inom Kungliga kammarkollegiet, där han bland annat varit kammarråd. Han var dessutom storgodsägare med sätesgårdar och arrendehemman över stora delar av mellan- och Sydsverige. Vid grundandet av Häfla bruk, var han även innehavare av en stångjärnshammare i Forssjö.

'''Ett svartbygge'''

För att få anlägga en hammare var man tvungen att ha ett särskilt tillstånd, ett så kallat privilegium. Detta skulle ansökas om innan man önskade bygga nytt eller bygga om en befintlig anläggning. Därefter undersökte Bergskollegiet tillgången på vattenkraft, kol och tackjärn. En viktig aspekt var hur till vida en ny producent av stängjärn påverkade tillgången på skog och priset på tackjärn. Jacob Fleming lämnade dock aldrig in en ansökan om privilegium innan han gav order om att börja bygga hammaren våren 1682. Bygget kan därför ses som ett svartbygge. Ärendet togs upp på förhandlingarna i bergstinget den 9 juni 1682. Sedan vidtog flera turer i ärendet, där ord stod mot ord och med starka protester från omliggande bruk, bland annat från Finspångs bruk om ytterligare en hammare i området. Efter många hårda ord, utfästelser om tillgång på skog, vattenkraft och tackjärn från Jacob Flemmings andra ägor, bland annat i Lekebergs bergslag, så beslutade kollegiet att hammaren trots allt inte behövde rivas utan skulle få stå kvar, under förutsättning av kungen inte hade något att invända.

Kollegiet informerade kungen i november 1683, dock utan att det framgick att hammaren redan var uppförd och alla turerna runt detta. Kungen godkände bygget. Luciadagen år 1683 fick Jacob Fleming slutligen sitt privilegium, där det bland annat framgick att han skulle få uppföra en hammare. Inget i privilegiet visar att hammaren faktiskt redan fanns på plats!

'''Förste hammarsmedsmästaren'''

Enligt Björn Hemfrid som i sin tur hänvisar till mantalslängden för 1688, fanns vid Häfla hammare en mäster Henrik och dennes son med samma namn samt en dräng vid namn Martin. Men troligen var Henrik inte den förste vid hammaren med mästartitel. År 1684 ska nämligen en hammarsmedsmästare Anders Olofsson ha avlidit i håll, 48 år gammal. År 1689 omnämns även en dräng vid namn Jöran. Några år senare har en annan mästare avlöst Henrik, nämligen en Fredrik med två mästersvenner; Henrik Decker och Hans Banck.

Under brukets första år fanns det ingen bruksbokhållare. Troligtvis har Henning Decker d ä fullgjort åtminstone delar av en bokhållares åtaganden. Han engagerade 1687 ovan nämnda mästersvennen Hans Banck, vilken stod i skuld till sin tidigare arbetsgivare, Sonstorps bruk. Decker glömde, eller försökte undvika, att betala den nye mästersvennens skuld, men ålades så att göra av hammartinget. Ett annat ärende är från 1689 när mästersvennen Mattias Duva skulle få sitt avskedspass för att tillträda en mästarbefattning på annat håll, och Henning Decker d ä missade att införa Duvas skuld till Häfla på 12 daler. När Henning Decker upptäckte detta försökte han förmå Duvas nya arbetsgivare att betala skulden, vilken dock vägrade. Inte heller hammartinget den 8 augusti 1690 godtog Deckers krav eftersom skulden inte hade införts i avskedspasset.

'''Tackjärn och kol från närområdet'''

Brukets ägare Jacob Henning hade under processen med att erhålla sitt privilegium utlovat att kol och tackjärn skulle komma bland annat från hans arrendebönder i Lekeberg. Så skedde dock inte. Såväl kol som tackjärn hämtade på närmare håll, men varken myndigheter eller bruken runtomkring reagerade på detta. Så Jacob Henning kunde på så sätt få en bättre driftekonomi i verksamheten.

Jacob Henning dog som änkling den 13 augusti 1689, endast 49 år gammal. Han efterlämnade sex ogifta döttrar, vas förmyndare valde att utarrendera Häfla hammare. Valet som arrendator föll på Jacob Reenstierna d y, som tillsammans med sin mor och syskon ägde landets största mässingsbruk, Holmens i Norrköping. I ett avtal daterat den 30 oktober 1694 förbinder sig Henning Decker d y att driva hammaren åt Reenstierna, och av ett skeppund tackjärn utsmida 11 jämna och lika långa stänger järn. Under 1695 skattlades Häfla för 300 skeppund årligt smide, det vill säga knappt 45 ton. Häfla består fortfarande av en hammare och två härdar.

Jacob Reenstierna behöll arrendet till 1698 då han efterträddes av brukspatronen på Stafsjö och Svärta, George Thomas von Berchner. Under tiden mellan 1702 och 1703 nybyggdes det en hel del; hammaren, ena härden, hjulstocken och ett hjulhus. Vid Georg Thomas von Berchners bortgång 1705 övertogs driften av hans dotter Catharina, gift med Johan Andersson Gyllenkrok. Gyllenkrok avlider dock redan 1710 och efter 13 år som änka gifte sig Catharina med landshövdingen Johan Folkern Cedercreutz. Efter fyra år var Catharina änka igen. Hon sålde då bruket till sin då 20-årige son Göran Gyllenkrok som dock var i det militära, och som senare dog i kriget mot ryssarna år 1742. Så i praktiken är det Catharina som ansvarar för driften av Häfla bruk.

'''Ansökan om utökad smidesrätt'''

Våren 1729 gjordes ett första försök hos Bergskollegiet att få utöka smidesrätten. Catharina von Berchner begärde i en inlaga att få fördubbla smidesrätten. Efter protester från bland annat Finspångs bruk lämnades dock ansökan utan åtgärd. Catharina von Berchner gav dock inte upp, utan lämnade in en ny ansökan 1737, vilken även den avslogs. Nästa ansökan lämnade in under 1740. Det främsta motivet var att 300 skeppunds smide inte på långt när räckte till att avlöna smederna, det vill säga att hålla dem sysselsatta året runt. Än mindre gav det något överskott till att underhålla hammaren. Därmed menade Catharina von Berchner att hon inte längre hade någon nytta av sin hammare. Samma dag som ansökan lämnades in, erhöll hon, i avvaktan på att bergmästarundersökning och prövning, ett tillstånd att årligen smida 600 skeppund. Denna undersökning inleddes först år 1742, då man bland annat undersökte tillgången på vatten och kol. Den 14 september 1742 kom beslutet: Häfla får utökad smidesrätte till 600 skeppund per år.

Vid 87 års ålder överlät Catharina von Berchner 1759 Häfla till sitt barnbarn Axel Wilhelm Gyllenkrok. Den nye ägaren var 20 år gammal.

Under Gyllenkroks ledning börjande så Häfla uppnå det maximalt tillåtna smidet. Hammaren ser dock ut som tidigare, det vill säga två härdar och en hammare. Det som skett var att smederna fått fullt årsarbete.

Vid sin död 1788 lämnade Axel Wilhelm Gyllenkrok Häfla sin näst yngste son, Johan Göran, blott 13 år gammal. Sterbhuset och hans mor Ulrika Sofia Pfeiif förvaltade hammaren tills dessa att Johan Göran var myndig. Johan Göran Gyllenkrok ägnade troligen inte så mycket tid åt Häfla, utan driftsansvaret vilade på bokhållaren, först Johan Petter Lindståhl, därefter Anders Lundgren och avslutningsvis på Adolf Wilhelm Swartling. År 1827 sålde Gyllenkrok hammaren till Gustaf Eric von Post, granne till Häfla.

'''Ny era med von Prost'''

Med Gustav Eric von Prost började en ny era vid Häfla. Sjöregleringen utökades, en hjälphammare tillkom med ett tidsbundet byggnadsmedgivande, vilket dock senare blev permanentat. Nedströms Häfla hammare, ”Mellanbruket” och vid Skärfors byggdes sammanlagt två knipphammare och fyra spikhamrar. Anläggningen vid Skärfors kom så småningom att kallas ”Nedre bruket”. En spiksmedsmästare Carl G Ramsten, hans mästersven P Petterson liksom manufaktursmeden Johan Ramsten anställdes vid det nya verket. Sortimentet utökades till att omfatta hästskor, söm, brodd, yxor, spadblad, strögafflar, liar, årderbillar, hammare, hovtänger, oxskor och vattusågblad. Johan Ramsten fick förstärkning av spiksmeden Nils Lundberg.

Den tredje stora investeringen som gjordes var en stålugn. Även i den gamla hammarsmedjan skedde stora förändringar. Efterfrågan av tysksmide hade börjat minska. Gustaf Eric von Prost planerade därför för att införa den nya engelska metoden, så kallat lancashiresmide. År 1832 startade man försöken med det nya smidet.

Efter Gustav Eric von Prosts död 1850, övertogs Häfla av hans son, Victor von Prost. Han var nästyngst av tio syskon, och var vid denna tidpunkt 26 år gammal. Under den nya ägaren får hästskon en allt större betydelse, och numera i maskinell tillverkning. I stället för stångjärnstillverkning i den gamla hammarsmedjan vid Övre Häfla, tillverkades nu smältstycken. Dessa blev en bra utgångspunkt för hästskotillverkningen. Under denna tid växte Skärfors kraftigt, och Övre Häfla miste sin betydelse som brukets centralort.

'''Franche-comté-perioden'''

Lancashiresmidet ersätts av den franska smidesmetoden franche-comtésmidet. I tre decennier, till början av 1880-talet så är det denna nya metod som gäller. I längden motsvarades dock inte förväntningarna på smältstyckenas kvalitet. Så under åren 1883 och 1884 ersattes franche-comtéhärdarna med lancashirehärdar.

Hävfla bruk började nu ta sig in i maskinåldern. Ett valsverk anlades vid Mellanbruket, hästskotillverkningen mekaniserades och en ångbåt införskaffades. År 1899 bildades Häfla Bruks Aktiebolag. Med en ny företagsform kom nu ett nytt sekel, med nya tekniska och samhälliga förändringar som påverkar brukets produktion, vilket vi dock lämnar därhän i denna artikel. I den gamla hammarsmedjan, som numera kallades smältsmedjan eftersom där endast tillverkades smältstycken, utfördes kontinuerligt underhåll. Tackjärnet som användes utblandades med en femte- eller sjättedel hästskoskrot. Från 1922 visade dock smedjan förlust, och den 5 juli 1924 inställdes driften. Hamrarna tystnade och härdarna slocknade. Carl Gustaf Hellberg blev den siste i raden av mästersmeder vid Häfla övre bruk.

Allt sedan dess har hammarsmedjan stått outnyttjad. Till stor glädje för oss på 2000-talet, drygt 300 år efter de allra första hammarslagen, så lät man smedjan stå orörd. Här kan dagens besökare därför beskåda Sveriges enda bevarade tyskhärd och den enda stångjärnshammaren som är bevarad av den typ som användes från medeltid fram till slutet av 1700-talet. Här finns även att beskåda en smälthammare med ett hammarhuvud som väger 700 kg, och som är av den typ som kom i bruk från slutet av 1700-talet.

'''Hammarsmedsmästare vid Häfla övre bruk'''

Anders Olofsson –1684

Henrik 1688

Fredrik

Henning Decker d ä –1694

Daniel Holstensson (1694-1713)

Zackarias Danielsson Spångberg (1713-1728)

Erik Hansson Mederling (1728-)

Johan Kiöhler (kring 1740)

Petter Mårtensson (från mitten av 1740-talet till 1752)

Christopher Hane (1752- ca 1760)

Johan Hane (1770-talet)

Christoffer Broms (1780-talets förra hälft)

Petter Broms (1780-talets senare hälft)

Lars Kumbla (1790-talets början)

Johan Malmlöf (1790-talets mitt)

Carl Fajent (1790-talets slut)

Anders Hane (fram till omkring 1820)

Johan Hellgren (under 1820-talet)

CP Qvarfoth, C Qvarfoth, H Qvarfoth och Jacob Allard (1842)

H Qvarfoth och Jacob Allard (1852)

''Källa'' för artikeln, inklusive sammanställningen över hammarsmedsmästare, har varit Björn Hemfrids historiska skrift från 1982. Det är en spännande läsning för den som vill vet mer om Häfla bruk. I skriften omnämns även mängder av personer som under århundradena arbetat på bruket. Utöver de namn som nämns i artikeln och listan över hammarsmedsmästare, finns även bland annat smedsnamnen Bjurström, Lundberg, Lindström, Askling, Barck, Lindqvist, Haglund, Asp, Pilblad, Holmstedt och Tolf. Skriften finns att tillgå på Häfla Hammarsmedjas hemsida www.finspong.se/hafla

Forsvik

2008-11-03T16:59:06Z

82.182.14.228:

'''Forsvik''' låg i Undenäs i Västergötland och äldsta kända uppgiften är från 1686. [Harmens register]

''Forsvik är beläget vid Forsviks ström, en fallsträcka där sjöarna Unden, Örlen och Viken har sitt gemensamma utlopp i Bottensjön och vidare ut i Vättern, med andra ord en mycket bra plats för både vattenkraftanvändning och transporter. Och så har platsen nyttjas under mer än sex århundraden.''

Forsviks historia har en lång industriell tradition. Ingen vet när gårdens gränser drogs eller när det första vattenhjulet började snurra. Säkerställt är dock att Forsvik med en kvarn donerades till Vadstena kloster 1410 av Cecilia Jonsdotter Roos. Med denna donation ville hon försäkra sig om en egen gravplats i Vadstena kyrka.

Vadstena kloster behövde såväl trä som järn. En vattendriven såg, en så kallad sågkvarn, uppfördes därför ganska tidigt på 1400-talet vid Forsvik. Vid 1400-talets mitt tillkom även en vattendriven hammarsmedja. Den omnämns första gången i jordeboken 1457, vilket länge betraktades som det tidigaste belägget för vattenhammare i Sverige. Nyare forskning pekar emellertid mot att vattendrivet smide introducerades långt tidigare inom Sveriges nuvarande gränser. I södra Halland omtalas en järnmölla redan år 1197. Även i Skåne och Småland finns tecken på tidig vattendrift av hammare, medan det i Bergslagen finns vattensmedjor belagda först på 1480-talet.

Efter reformationen 1527 kom sågen i Forsvik bland annat att leverera virke till Gustav Vasas slottsbygge i Vadstena. Hammaren i Forsvik var dock Gustav Vasa lite frågande inför, även om många stångjärnshammare anlades av såväl kronan som enskilda under hans regeringstid. Hans undran framgår av ett brev från honom till Nils Västgöte år 1544: ”Som thu och later förstå, att thenn Szågequarn och Hammersmidie widt Fåresuik äre nu aldelis och wäl wid macht, Szå wete wij icke fulleligen vtaff samme qwerner, eller hwem them haffuer byggie latidt, och besynnerligen Hammersmidien, Effter ther inthet iernberg när wid honden är, Och förthenskuld effter wårt betänckende föge till gagn eller profijt. Må thun med tijden skriffue oss wijdere beskeedt till wm samme Hammersmidie.”

År 1578 brann kvarnen och Forsvik låg öde till 1586 då hertig Karl ingrep och förlänade Nils Jönsson Jacobssköld Forsvik med villkoret att bruksanläggningen iståndsattes. Forsvik kom att stanna inom familjen Jacobssköld till år 1642, då Forsviks köptes av presidenten vid justitiekollegiet i Göteborg, Peder Eriksson Rosensköld. Kort efter dennes bortgång år 1656 såldes gården till riksrådet och fältmarskalken Gustaf Otto Stenbock, som knappt tio år senare överlät gården till kaptenen Gustaf Ekegren. Gustaf Ekegren blev dock utblottad i samband med Karl XI:s stora reduktion och Forsvik återgick till kronan 1683.

Men redan år 1686 fick Karl XI’s vän Anton von Boij privilegier att anlägga ett stångjärnsverk vid Forsvik med två hammare och fyra härdar med en årlig tillverkningsrätt på 1 265 skeppund stångjärn (ungefär 190 ton) samt en masugn vid Granvik nära Vättern, nordost om Forsvik. Anton von Boij, som var av skotsk härkomst, hade fortsatt sin fars Anders imperiebyggande med järnbruk i Tiveden och sydvästra Närke. Han hade bland annat tre bruk i Laxå samt bruk i Askersund, Snavlunda, Tived, Undenäs och Hammar. Karl XI kallade skämtsamt Anton von Boij för ”min torpare på Tiveden”.

Två hammarsmedjor inrättades på ömse sidor om det norra fallet med vardera två vattenhjul – ett för stångjärnshammaren och ett för blåsbälgen. Varje smedja hade även ett kolhus. Kring strömmen byggdes bostäder för bruksfolket och på andra sidan viken uppfördes en ny herrgårdsbyggnad.

Vid Forsvik fanns på 1600- och 1700-talet många invandrade smeder, kolare och masmästare, bland annat vallonsläkterna Birat, Drougge, Faleij, Noè, Herou, Muskin och Robert. Dessutom fanns här smedsläkterna Schult, Berg, Warg, Maxe, Duva, Tiderman, Qvarfot, Gode, Hård, Björn, Gevert, Öhrman, Roos, Verre, Bergbom med flera. Dessa smedsläkter flyttade ganska ofta mellan de olika Tivedsbruken och andra bruk i Mellansverige.

Anton von Boij’s expansionslust översteg dock hans resurser, och när han avled 1710, rasade hans bruksimperium samman. Bruksrörelsen splittrades i fyra delar och Forsviks säteri och bruk med masugn och tillhörande rekognitionsskogar övertogs av göteborgaren Sebastian Tham. Därmed inleddes en period då släkten Tham under fyra generationer, i cirka 125 år, ägde Forsvik. Sebastian Tham, som var en av Sveriges rikaste män, bodde visserligen kvar i Göteborg men vistades mycket vid Forsvik och engagerade sig i Undenäsbygden. Redan år 1715 fick han efter påtryckning på Domkapitlet i Skara fram en lärare för barnen vid Forsviks bruk. Förutom Forsvik så innehade Sebastian Tham stora ägor, bland annat de tre säterierna Öijared, Dala och Sannum (vid det senare bodde han vid sina besök i Forsvikstrakten) samt 80 hemman i Västergötland och 88 hemman i Halland. Hans tredje hustru Elisabeth Cronström övertog Forsvik efter makens bortgång 1729.

Elisabeth Cronström var en stark och mäktig kvinna, tiobarnsmor av gammal bruksägarsläkt. Denna ”järnlady” gjorde många bra affärer och förvaltade Forsvik väl i cirka 40 år. Hon köpte bland annat säteriet Kråk och ett 30-tal hemman. Hon ägde dessutom andelar i bruk och gruvor i Kopparberg. Efter hennes död övertogs Forsvik av tre släktgrenar: Peter Tham, Isak Tham, Catarina Thams (gift von Otter) barn.

Som all järnbruksdrift krävde även Forsvik en omfattande tranportorganisation. Med brukets egna båtar skeppades malm och kalksten över Vättern till Granviks masugn. Köpetackjärnet forslades först via landsväg från uppköpsstället till närmsta hamn och sedan, liksom tackorna från Granvik, med brukets båtar till Forsvik. Det mesta av smidesprodukterna fraktades till Göteborg med båt över Viken, Vänern och Göta älv med mellanliggande landsträckor, för vidare export ut i världen. Transporterna underlättades avsevärt när kanalerna förbi Trollhättan 1800 och genom Skaraborg 1822 stod färdiga.

När Peter Tham och Isak Tham avled 1787 respektive 1773 blev ägandet än mer komplext. Även om Peters ende son Pehr Tahm blev störste ägaren verkade han inte haft så stort intresse eller ork för Forsvik. Det blev istället Sebastian den yngre, Casten von Otter och Vollrath Tahm som utvecklade bruket vidare.

År 1816 fick bruket tillstånd att ersätta den ena stångjärnshammarem med en knipp- och fyra spikhammare, och därmed kunde en del av stångjärnet vidareförädlas på plats till spik, sågblad och andra bruksvaror som såldes i brukets handelsbod.

Under Vollrath Tahms tid byggdes Göta Kanal som fick stor betydelse för Forsvik. Tanken på att binda samman Östersjön med Västerhavet fanns redan på 1500-talet, men blev en realitet först i början av 1800-talet. Forsvik var en av de platser där kanalbyggnationen påbörjades 1810. Avsikten var att sammanbinda sjön Viken med Bottensjön och därmed undvika omlastning av transporter mellan Viken och Vättern. Endast en kort landsträcka skilde de två vattendragen, men Vikens yta ligger cirka tre meter över Bottensjöns. En sluss var därför nödvändig.

De berömda bröderna Nils och John Ericsson fick sin första skolning i Forsvik där deras far arbetade som byggmästare och modern drev en matservering. Till en början blev det en konflikt mellan Göta Kanalbolag och Forsvik om behovet av vatten. Men tvisten synes ha lösts genom att Vollrath Tham fick bli direktör i Kanalbolaget.

Efter Vollrath Thams död 1836 fanns inga dödsbodelägare som var villiga att driva Forsvik vidare. Familjebolaget upplöstes därför och släkten Thams andel av Forsvik utbjöds på offentlig auktion i januari 1839.

Ny ägare blev brukspatronen Jonas Reinhold Troselius genom högsta budet på 12 005 riksdaler. Men det dröjde till 1848 innan han blivit ägare till hela Forsvik. Tysksmidet övergavs 1847 för det mer effektiva lanchashiresmidet. Några år senare, 1854, övergick man dock till franche-comtésmidet. Vid Jonas Reinhold Troselius bortgång 1852 beslutade arvingarna att bruksegendom skulle säljas, och Forsvik köptes 1857 av Troselius måg, Carl Wilhelm Palmaer. Under Palmaers ledning utvecklades Forsvik till Skaraborgs första egentliga verkstadsindustri, med gjuteri 1859 och mekanisk verkstad 1861. I och med att ett träsliperi anlades på den södra smedjans plats 1871, sattes det definitivt punkt för det månghundraåriga hammarsmidet. 1869 ombildades bruket till Forsviks Aktiebolag med Palmaer som disponent.

Forsvik blev en modern och avancerad industriort med en bred produktion av lantbruksmaskiner, pumpar, ventiler, brandposter, rör, fotogenmotorer, ångpannor, turbiner med mera. Under 1920- och 30-talen drev Forsvik även ett skeppsvarv.

År 1977 lades den mekaniska verkstaden ned och den sista smältan tappades i gjuteriet. Idag lever minnena från gångna århundraden vidare genom Forsviks Industriminnen och bruksmiljön är sedan 2005 klassad som byggnadsminne.

''Källor:''

Juhlin Eric, Forsvik – ett bruk i Sverige (2004)

Wikenros, Ingemar, Forsviks bruk och släkten Tham (1990)

Lögdö

2008-11-03T16:54:17Z

82.182.14.228:

'''Lögdö''' låg i Västernorrlands län och äldsta kända uppgiften är från 1685. [Harmens register]

Vid Ljustorpsåns utlopp i Indalsälven kan man än idag besöka delar av det som var Medelpads andra järnbruk, anlagt i slutet av 1600-talet. Det var den 16 mars 1683 som Eric Teet, häradshövding i Medelpad, tillsammans med Petter Westberg, Isack Machej och Martin Malsi ansökte om tillstånd att få uppföra en masugn och en stångjärnshammare i Lögdö, Hässjö socken. Ansökan beviljades den 11 juli 1685 tillsammans med tio års skattefrihet. I svaret från Bergskollegium kan man läsa att ”skougen deromkringh ähr så vidlöfftigh och ymbnigh at åboerne dersammastädes önska igenom sådanne verckz inrättande fåå giöra sig nytta af denn samma, somm elliest skulle vara för dem fruchlöös, strömmen i hvillcken han täncker samme värck at inrätta, ähr till vattnfall och hålldambs bebyggande mycket beqväm, och elliest när deromkringh tillförende inga bruk opsatte eller någre ägor der intill så när belägne att igenom opdämbningh eller på annat sätt någon kan denn ringeste skade tillfogas". Därmed blev Lögdö Medelpads andra järnbruk, grundlagt tolv år efter Galtströms bruk.

Bruket startade med en masugn och en stångjärnshammare med två härdar. Hammaren, som kom att kallas Nedre Hammaren, placerades vid Aspån, som liksom Snägdån (numera Masugnsbäcken) har sitt utlopp i Ljustorpsån. Masugnen byggdes vid Snägdån. Aspån och Snägdån var båda små vattendrag, men driften krävde inte mycket vatten och flera hålldammar byggdes ovanför såväl masugn som hammare för att på så sätt reglera vattenflödet. Ljustorpsån var vid denna tidpunkt ännu segelbar och Lögdsjön sträckte sig nästan ända fram till herrgården.

I ansökan till Bergskollegium framgår det att man funnit malmfyndigheter på ägorna, liksom i en stor insjö i Färila socken i Hälsingland. Det visar sig dock att dessa fyndigheter inte höll måttet. Istället fraktades järnmalm från Mellansverige på båtar, bland annat från Utö gruva i Stockholms södra skärgård.

Lögdö var ett av fyra bruk i Medelpad som hade masugn. De övriga var Galtström, Sörfors och Åvike, och dessa fyra svarade för övriga brukens tackjärnsförsörjning. Från Lögdö fraktades tackjärn med häst till Lagfors bruk, anlagt 1741 och till Sulå bruk, anlagt 1795. Dessa tre bruk bildade tillsammans Lögdöverken.

'''Böter för svartbygge'''

Tre år efter Lögdö bruks anläggande sålde Erich Theet sin andel till två av sina kompanjoner, Isack Machej och Martin Malsi. De två anlade omkring 1690 en andra hammare med en härd, kallad Övre Hammaren. Detta gjorde de dock utan det obligatoriska tillståndet från Bergskollegiet. Övre Hammaren belades därför med så kallad arrest och brukets ägare fick betala 50 daler silvermynt i böter samt vägrades skattefrihet för hammaren. Även om arresten upphävdes efter några månader privilegierades hammaren inte förrän 1695.

'''De första hammarsmederna'''

Några av de hammarsmeder som arbetade på Lögdö under brukets tidiga år var
Erik Persson (född 1674) och vars söner senare bar namnet Lögdahl, Samuel Månsson (född 1656) och vars barnbarn bar namnet Lögdström, Erik Hansson Stråhle (född 1666) och kanske även hans far Hans Hansson Ståhle (född ca 1615), Johan Persson Hammarberg (född 1688) och Paque Persson Le Brun (född 1687). Här fanns även kolare Frans Dubois (född 163(6)) och masmästare Klas Hubertsson Garneij (född 1664). Flera smedsläkter har under åren tagit sitt namn efter bruket, förutom ovan nämna Lögdahl och Lögdström, även Lögdberg och Lögdqvist.

Ägarförhållandena fortsatte att förändras. År 1708 förvärvade Mattias Krapp samtliga ägarandelar i Lögdö och blir ensam ägare. Under Krapps ledning ökade bruket sin omsättning, byggnader och bostäder byggdes och reparerades, bland annat bygges ett sågverk vid Laxsjön, Maria Foes sågverk.

Mattias Krapp lät även bygga en kyrka. Visserligen fick bruket redan två år efter sitt grundande, 1687, sin första brukspräst. Det dröjer dock ytterligare 30 år innan en brukskyrka byggs.

Kyrkan uppfördes av liggtimmer och med en åttakantig grundplan, och den var ursprungligen målad röd. Längst upp i tornspiran sitter ett järnkors och en vindflöjel, krönt av en tupp. På flöjeln kan man läsa Mattias Krapps initialer och året för kyrkans färdigställande; ”M.K.1717”.

'''Undkom ryssens härjningar'''

Under den ryske tsarens härjningar 1721 utefter den svenska kusten brändes det mesta ned mellan Gävle och Piteå. Ett par ryska båtar avseglade från utsidan av Alnö i slutet av maj för att även anfalla och bränna Lögdö bruk, men de körde på grund i Indalsdeltat och kom därför aldrig fram. På så sätt skonades bruket, till skillnad från nio andra bruk efter den norrländska kusten.

Lögdö bruk var dock inte förskonade från katastrofer. Aspån och Magelugnsbäcken var små vattendrag, men det hände flera gånger att vårfloden eller höstregnen förstörde dammar, så att både hammare och kvarn spolades helt eller delvis bort. I augusti 1733 svämmande Masugnbäcken över, och under pågående blåsning i masugnen överraskades man av att vatten strömmande in. Hål togs snabbt upp i väggen för att släppa ut vattnet som tog med sig både kol, malm och sand ut.

'''Många intresserade av skogen'''

Mattias Krapp avled 16 år gammal, den 28 november 1737. Då hade redan sonen Philip Krapp efterträtt sin pappa. Philip Krapp fortsatte med nybyggnationer och utvidgningar. Han planerade bland annat att anlägga ytterligare en stångjärnshammare, vilket dock inte beviljades. Istället begärde han att få anlägga hammaren i Lagfors. Sundsvalls borgerskap var dock inte särskilt förtjusta i förslaget, utan motsatte sig kraftigt detta. De ville istället vidareförädla skogsråvaran till trävirke i den nya trävarubranschen. Lösningen blev en kompromiss mellan bruket och borgerskapet i Sundsvall. Lögdö gavs rätten att förfoga över Ljustorpsån, medan borgarna i Sundsvall försäkrades rätt till handel med skogseffekter längs Indalsälven.

Philip Krapp avled 1760, och bruket drevs därefter vidare av hans omyndiga barn genom deras förvaltare Johan Omberg.

'''Tränade transporthästar'''

I slutet av 1700-talet beskriver affärsmannen Abraham Abrahamsson Hülphers (1734-1798) Lögdö bruk i sin resebeskrivning ”Samlingar till en beskrifning öfwer Norrland” på följande sätt: ”Hammarbyggnanden är anlagd vid Aspån, som har sitt vatten från några småsjöar, dock måste sju dammar underhållas. Masugnen är längre ner inrättad vid Snägdån, som får sitt vatten ur Näs- och Snägdesjöarna, varest 8 dammar finnes. Malm hitföres ifrån Utå, Björsta, och Härrängs gruvor, utom vad som på Alnö, Ulfö och Gjöske ifrån egna gruvlotter hämtas. Efter tillstånd köpes ock några tackjärn från Norbergs Bergslag. Masugnen är taxerad till 13 lispund i dygnet. Stångjärnet inlastas vid Berge lastageplats, ½ mål från Bruket och avsändes till Stockholm med egna fartyg, som åter hitföra malm och andra förnödenheter, vilka sedan, såsom järnet, med pråmar transporteras genom Indalsälven, men för den starka strömmen måste köras uppför till Bruket med därtill övade hästar under biträde av 7 karlar. En tullkvarn är ock uppbyggd vis Aspån.”

Som så många andra bruk, finns det skola tidigt på Lögdö. Skolan startade 1831, elva år före den första folkskolgestadgan. Detta första år undervisade prästen Per Salomon Wasenius åtta pojkar och nio flickor vid bruket samt sex pojkar och tolv flickor i prästens hem i Stavre. Undervisningen påbörjades när barnen var åtta år och pågick fem dagar i veckan under åtta veckor per år.

'''Äntligen är en kyrkogård'''

Ett par år efter skolans startande, anlades en kyrkogård vid kyrkan. Egen brukskyrka fanns sedan 1717, men jordfästningar ägde rum i Timrå eller Ljustorp då en egen kyrkogård saknades. År 1773 begärde bruket att få anlägga en kyrkogård, och ansökan beviljades även av Domkapitlet. En kyrkogård kom dock inte till stånd förrän 60 år senare, 1834.

Efter släkten Krapp var det olika handelshus och handelsmän som ägde Lögdö bruk. Bland dem återfanns Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta. Han innehade en fjärdedel av ägandet under åren 1865-1869, och 1869-1876 var han hälftenägare. 1876 gick hela ägandet upp i Sunds Aktiebolag. Som för all järnbruksnäring minskade lönsamheten under andra halvan av 1800-talet. I Medelpad blev det allt mer ekonomiskt fördelaktigt att använda skogen för sågverksindustrin. Bruksdriften upphörde i Sulå 1869, i Lagfors 1877 och 1878 blåstes det för sista gången i Lögdö masugn. Därmed upphörde järnframställningen i större skala.

'''Bröderna Ångström'''

Den internationellt mest kände personen från Lögdö är troligen Anders Jonas Ångström. Fadern, Johan Ångström, var brukpredikant i Lögdö. Anders Jonas blev fysiker och astronom och utnämnd till professor i fysik i Uppsala 1858. Han är mest känd som en av grundarna av den optiska spektroskopin. Den av honom införda enheten för ljusvåglängd antogs som internationell enhet med namnet ångström (1Å = 0.1 nm).

Men även den äldre brodern Johan lät tala om sig. Han var läkare och botanist, och blev som botanist expert på vitmossor som insamlades under en världsomsegling 1851-1853. En yngre bror, Carl Arendt blev professor i tillämpad mekanik vid Teknologiska institutet och konstruerade många maskiner för gruvor och järnbruk.

''Källor:''

Allegård Tage, Glimtar ur Lögdö Bruks historia, Lögdö – Välkommen ut i SCA-skogen

Dahg Yngve, Lögdö – ett bruks historia

Nordström Åsa, Lögdö bruk uti Westernorrlands län (2002)

Rosenberg, Geografiskt statistiskt handlexikon (1882)

Föreningen för Smedsläktsforskning, Smedskivan 5

Bokhyllan Nu och då i Timrå, http://historia.timra.se/NuOchDaITimra/arbete/logdojarnbruk

Lögdahl Ulf, http://www.studera.com/lokalhistoria/logdo/

Lögdö bruks intresseförening, www.logdobruk.se

Ångströmlaboratoriet, Uppsala Universitet, www.angstrom.uu.se