Vallonsmide - Versionshistorik

81.234.81.18 den 28 oktober 2010 kl. 19.17

2010-10-28T19:17:43Z

81.234.81.18 den 28 oktober 2010 kl. 19.16

2010-10-28T19:16:33Z

90.231.214.90 den 11 juli 2009 kl. 12.29

2009-07-11T12:29:46Z

78.69.63.63 den 2 december 2008 kl. 20.28

2008-12-02T20:28:30Z

78.69.63.63 den 2 december 2008 kl. 20.22

2008-12-02T20:22:48Z

Wikiadmin: Ny sida: Vallonsmide är benämningen på en metod som innebär....

2008-10-16T19:48:56Z

Ny sida: Vallonsmide är benämningen på en metod som innebär....

Ny sida

Vallonsmide är benämningen på en metod som innebär....

← Äldre version		Versionen från 28 oktober 2010 kl. 19.17
Rad 1:		Rad 1:
−	Under [[1600-talet]]s första hälft infördes en ny smidesmetod med [[valloner]]na. Man använde sig av två [[härd]]ar, en [[smälthärd]] och en [[räckarhärd]]. Den långa tackjärns[[gös]]en sköts in genom en öppning i [[vallonsmedja]]ns yttervägg. Järnet smälte i [[blästerstråle]]n och droppade ned i härden. Endast så mycket [[tackjärn]] som var tillräckligt för en [[smälta]] på 20 kg smältes ned åt gången. I vallonernas [[smältarhärd]] avkolades färskorna huvudsakligen i [[blästerstråle]]n och endast i mindre grad i den oxidrika [[slagg]] som bildats. Smältan bröts ned med hjälp av ett spett och färskades. Smederna var noga med att se till att slagg från härden inte arbetades in i smältan under hopslagningen. Smältan lyftes ur härden och fördes till hammaren, där den slogs samman till ämnen eller [[smältstycke]]n. Härvid pressades [[slagg]] ut. Smältstycket värmdes upp på nytt en kort stund i [[smältarhärd]]en och överfördes sedan till [[räckarhärd]]en för att slutvärmas. Fyra [[smältstycke]]n lades samtidigt i härden. De räcktes därefter ut till stänger under hammaren. Varje [[smältstycke]] räckte till en stång. På 3 1/2 timme hann smeden räcka ut sex stänger.	+	Under [[1600-talet]]s första hälft infördes en ny smidesmetod med [[valloner]]na. Man använde sig av två [[härd]]ar, en [[smälthärd]] och en [[räckarhärd]]. Den långa tackjärns[[gös]]en sköts in genom en öppning i [[vallonsmedja]]ns yttervägg. Järnet smälte i [[blästerstråle]]n och droppade ned i härden. Endast så mycket [[tackjärn]] som var tillräckligt för en [[smälta]] på 20 kg smältes ned åt gången. I vallonernas [[smältarhärd]] avkolades färskorna huvudsakligen i [[blästerstråle]]n och endast i mindre grad i den oxidrika [[slagg]] som bildats.
		+
		+	Smältan bröts ned med hjälp av ett spett och färskades. Smederna var noga med att se till att slagg från härden inte arbetades in i smältan under hopslagningen. Smältan lyftes ur härden och fördes till hammaren, där den slogs samman till ämnen eller [[smältstycke]]n. Härvid pressades [[slagg]] ut. Smältstycket värmdes upp på nytt en kort stund i [[smältarhärd]]en och överfördes sedan till [[räckarhärd]]en för att slutvärmas. Fyra [[smältstycke]]n lades samtidigt i härden. De räcktes därefter ut till stänger under hammaren. Varje [[smältstycke]] räckte till en stång. På 3 1/2 timme hann smeden räcka ut sex stänger.

	Smedernas arbete var hårt och tungt. Mödosammast var brytningarna. I [[tysksmedja]]n arbetade [[smedslag]]en med såväl smältgörning som som räckning. I vallonsmedjan var arbetsfördelningen längre driven med ett [[smältarlag]] och ett [[räckarlag]]. Dygnsproduktionen i vallonsmedjan var högre, men samtidigt arbetade där fler [[mästersmed]]er och drängar. I [[tyskmedja]]n sysselsattes två [[smedslag]] i två skift med sammanlagt åtta smeder och drängar. [[Vallonsmedja]]n hade tio smeder och drängar fördelade på två skift.		Smedernas arbete var hårt och tungt. Mödosammast var brytningarna. I [[tysksmedja]]n arbetade [[smedslag]]en med såväl smältgörning som som räckning. I vallonsmedjan var arbetsfördelningen längre driven med ett [[smältarlag]] och ett [[räckarlag]]. Dygnsproduktionen i vallonsmedjan var högre, men samtidigt arbetade där fler [[mästersmed]]er och drängar. I [[tyskmedja]]n sysselsattes två [[smedslag]] i två skift med sammanlagt åtta smeder och drängar. [[Vallonsmedja]]n hade tio smeder och drängar fördelade på två skift.

← Äldre version		Versionen från 28 oktober 2010 kl. 19.16
Rad 1:		Rad 1:
−	Under [[1600-talet]]s första hälft infördes en ny smidesmetod med [[valloner]]na. Man använde sig av två [[härd]]ar, en [[smälthärd]] och en [[räckarhärd]]. ~~den~~ långa tackjärns[[gös]]en sköts in genom en öppning i [[vallonsmedja]]ns yttervägg. Järnet smälte i [[blästerstråle]]n och droppade ned i härden. Endast så mycket [[tackjärn]] som var tillräckligt för en [[smälta]] på 20 kg smältes ned åt gången. I vallonernas [[smältarhärd]] avkolades färskorna huvudsakligen i [[blästerstråle]]n och endast i mindre grad i den oxidrika [[slagg]] som bildats. Smältan bröts ned med hjälp av ett spett och färskades. Smederna var noga med att se till att slagg från härden inte arbetades in i smältan under hopslagningen. Smältan lyftes ur härden och fördes till hammaren, där den slogs samman till ämnen eller [[smältstycke]]n. Härvid pressades [[slagg]] ut. Smältstycket värmdes upp på nytt en kort stund i [[smältarhärd]]en och överfördes sedan till [[räckarhärd]]en för att slutvärmas. Fyra [[smältstycke]]n lades samtidigt i härden. De räcktes därefter ut till stänger under hammaren. Varje [[smältstycke]] räckte till en stång. På 3 1/2 timme hann smeden räcka ut sex stänger.	+	Under [[1600-talet]]s första hälft infördes en ny smidesmetod med [[valloner]]na. Man använde sig av två [[härd]]ar, en [[smälthärd]] och en [[räckarhärd]]. Den långa tackjärns[[gös]]en sköts in genom en öppning i [[vallonsmedja]]ns yttervägg. Järnet smälte i [[blästerstråle]]n och droppade ned i härden. Endast så mycket [[tackjärn]] som var tillräckligt för en [[smälta]] på 20 kg smältes ned åt gången. I vallonernas [[smältarhärd]] avkolades färskorna huvudsakligen i [[blästerstråle]]n och endast i mindre grad i den oxidrika [[slagg]] som bildats. Smältan bröts ned med hjälp av ett spett och färskades. Smederna var noga med att se till att slagg från härden inte arbetades in i smältan under hopslagningen. Smältan lyftes ur härden och fördes till hammaren, där den slogs samman till ämnen eller [[smältstycke]]n. Härvid pressades [[slagg]] ut. Smältstycket värmdes upp på nytt en kort stund i [[smältarhärd]]en och överfördes sedan till [[räckarhärd]]en för att slutvärmas. Fyra [[smältstycke]]n lades samtidigt i härden. De räcktes därefter ut till stänger under hammaren. Varje [[smältstycke]] räckte till en stång. På 3 1/2 timme hann smeden räcka ut sex stänger.

	Smedernas arbete var hårt och tungt. Mödosammast var brytningarna. I [[tysksmedja]]n arbetade [[smedslag]]en med såväl smältgörning som som räckning. I vallonsmedjan var arbetsfördelningen längre driven med ett [[smältarlag]] och ett [[räckarlag]]. Dygnsproduktionen i vallonsmedjan var högre, men samtidigt arbetade där fler [[mästersmed]]er och drängar. I [[tyskmedja]]n sysselsattes två [[smedslag]] i två skift med sammanlagt åtta smeder och drängar. [[Vallonsmedja]]n hade tio smeder och drängar fördelade på två skift.		Smedernas arbete var hårt och tungt. Mödosammast var brytningarna. I [[tysksmedja]]n arbetade [[smedslag]]en med såväl smältgörning som som räckning. I vallonsmedjan var arbetsfördelningen längre driven med ett [[smältarlag]] och ett [[räckarlag]]. Dygnsproduktionen i vallonsmedjan var högre, men samtidigt arbetade där fler [[mästersmed]]er och drängar. I [[tyskmedja]]n sysselsattes två [[smedslag]] i två skift med sammanlagt åtta smeder och drängar. [[Vallonsmedja]]n hade tio smeder och drängar fördelade på två skift.

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
-Under 1600-talets första hälft infördes en ny smidesmetod med [[valloner]]na. Man använde sig av två [[härd]]ar, en [[smälthärd]] och en [[räckarhärd]]. den långa tackjärns[[gös]]en sköts in genom en öppning i [[vallonsmedja]]ns yttervägg. Järnet smälte i [[blästerstråle]]n och droppade ned i härden. Endast så mycket [[tackjärn]] som var tillräckligt för en [[smälta]] på 20 kg smältes ned åt gången. I vallonernas [[smältarhärd]] avkolades färskorna huvudsakligen i [[blästerstråle]]n och endast i mindre grad i den oxidrika [[slagg]] som bildats. Smältan bröts ned med hjälp av ett spett och färskades. Smederna var noga med att se till att slagg från härden inte arbetades in i smältan under hopslagningen. Smältan lyftes ur härden och fördes till hammaren, där den slogs samman till ämnen eller [[smältstycke]]n. Härvid pressades [[slagg]] ut. Smältstycket värmdes upp på nytt en kort stund i [[smältarhärd]]en och överfördes sedan till [[räckarhärd]]en för att slutvärmas. Fyra [[smältstycke]]n lades samtidigt i härden. De räcktes därefter ut till stänger under hammaren. Varje [[smältstycke]] räckte till en stång. På 3 1/2 timme hann smeden räcka ut sex stänger.
+Under [[1600-talet]]s första hälft infördes en ny smidesmetod med [[valloner]]na. Man använde sig av två [[härd]]ar, en [[smälthärd]] och en [[räckarhärd]]. den långa tackjärns[[gös]]en sköts in genom en öppning i [[vallonsmedja]]ns yttervägg. Järnet smälte i [[blästerstråle]]n och droppade ned i härden. Endast så mycket [[tackjärn]] som var tillräckligt för en [[smälta]] på 20 kg smältes ned åt gången. I vallonernas [[smältarhärd]] avkolades färskorna huvudsakligen i [[blästerstråle]]n och endast i mindre grad i den oxidrika [[slagg]] som bildats. Smältan bröts ned med hjälp av ett spett och färskades. Smederna var noga med att se till att slagg från härden inte arbetades in i smältan under hopslagningen. Smältan lyftes ur härden och fördes till hammaren, där den slogs samman till ämnen eller [[smältstycke]]n. Härvid pressades [[slagg]] ut. Smältstycket värmdes upp på nytt en kort stund i [[smältarhärd]]en och överfördes sedan till [[räckarhärd]]en för att slutvärmas. Fyra [[smältstycke]]n lades samtidigt i härden. De räcktes därefter ut till stänger under hammaren. Varje [[smältstycke]] räckte till en stång. På 3 1/2 timme hann smeden räcka ut sex stänger.
 Smedernas arbete var hårt och tungt. Mödosammast var brytningarna. I [[tysksmedja]]n arbetade [[smedslag]]en med såväl smältgörning som som räckning. I vallonsmedjan var arbetsfördelningen längre driven med ett [[smältarlag]] och ett [[räckarlag]]. Dygnsproduktionen i vallonsmedjan var högre, men samtidigt arbetade där fler [[mästersmed]]er och drängar. I [[tyskmedja]]n sysselsattes två [[smedslag]] i två skift med sammanlagt åtta smeder och drängar. [[Vallonsmedja]]n hade tio smeder och drängar fördelade på två skift.
@@ Rad 7: / Rad 7: @@
 [[Källa:Boken om Bergslagen]]

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
-Under 1600-talets första hälft infördes en ny smidesmetod med vallonerna. Man använde sig av två härdar, en smälthärd och en räckarhärd. den långa tackjärnsgösen sköts in genom en öppning i vallonsmedjans yttervägg. Järnet smälte i blästerstrålen och droppade ned i härden. Endast så mycket tackjärn som var tillräckligt för en smälta på 20 kg smältes ned åt gången. I vallonernas smältarhärd avkolades färskorna huvudsakligen i blästerstrålen och endast i mindre grad i den oxidrika slagg som bildats. Smältan bröts ned med hjälp av ett spett och färskades. Smederna var noga med att se till att slagg från härden inte arbetades in i smältan under hopslagningen. Smältan lyftes ur härden och fördes till hammaren, där den slogs samman till ämnen eller smältstycken. Härvid pressades slagg ut. Smältstycket värmdes upp på nytt en kort stund i smältarhärden och överfördes sedan till räckarhärden för att slutvärmas. Fyra smältstycken lades samtidigt i härden. De räcktes därefter ut till stänger under hammaren. Varje smältstycke räckte till en stång. På 3 1/2 timme hann smeden räcka ut sex stänger.
+Under 1600-talets första hälft infördes en ny smidesmetod med [[valloner]]na. Man använde sig av två [[härd]]ar, en [[smälthärd]] och en [[räckarhärd]]. den långa tackjärns[[gös]]en sköts in genom en öppning i [[vallonsmedja]]ns yttervägg. Järnet smälte i [[blästerstråle]]n och droppade ned i härden. Endast så mycket [[tackjärn]] som var tillräckligt för en [[smälta]] på 20 kg smältes ned åt gången. I vallonernas [[smältarhärd]] avkolades färskorna huvudsakligen i [[blästerstråle]]n och endast i mindre grad i den oxidrika [[slagg]] som bildats. Smältan bröts ned med hjälp av ett spett och färskades. Smederna var noga med att se till att slagg från härden inte arbetades in i smältan under hopslagningen. Smältan lyftes ur härden och fördes till hammaren, där den slogs samman till ämnen eller [[smältstycke]]n. Härvid pressades [[slagg]] ut. Smältstycket värmdes upp på nytt en kort stund i [[smältarhärd]]en och överfördes sedan till [[räckarhärd]]en för att slutvärmas. Fyra [[smältstycke]]n lades samtidigt i härden. De räcktes därefter ut till stänger under hammaren. Varje [[smältstycke]] räckte till en stång. På 3 1/2 timme hann smeden räcka ut sex stänger.
-Smedernas arbete var hårt och tungt. Mödosammast var brytningarna. I tysksmedjan arbetade smedslagen med såväl smältgörning som som räckning. I vallonsmedjan var arbetsfördelningen längre driven med ett smältarlag och ett räckarlag. Dygnsproduktionen i vallonsmedjan var högre, men samtidigt arbetade där fler mästersmeder och drängar. I tyssmedjan sysselsattes två smedslag i två skift med sammanlagt åtta smeder och drängar. Vallonsmedjan hade tio smeder och drängar fördelade på två skift.
+Smedernas arbete var hårt och tungt. Mödosammast var brytningarna. I [[tysksmedja]]n arbetade [[smedslag]]en med såväl smältgörning som som räckning. I vallonsmedjan var arbetsfördelningen längre driven med ett [[smältarlag]] och ett [[räckarlag]]. Dygnsproduktionen i vallonsmedjan var högre, men samtidigt arbetade där fler [[mästersmed]]er och drängar. I [[tyskmedja]]n sysselsattes två [[smedslag]] i två skift med sammanlagt åtta smeder och drängar. [[Vallonsmedja]]n hade tio smeder och drängar fördelade på två skift.
-Den produktion som såldes på export var framför allt stångjärn. Vallonjärnet svarade för en mycket liten andel men i gengäld var dess kvalitet överlägsen. Detta järn hade en alldeles egen prisbildning. Redan under 1700-talet betalade man ett pris för vallonjärnet som var högre än för det ordinarie stångjärnet och så blev det även i fortsättningen. Från och med 1827 var överpriset än mer netydande, nära nog dubbelt så högt som för ordinarie järn. Vallonjärnet var en kvalitetsprodukt och det såldes under 1700- och 1800-talen nästan uteslutande till England, främst Sheffield. Där användes det som utgångsmaterial för ståltillverkning. Vallonjärnet hade rykte av att vara oöverträffat som stålämne för produkter med särskilt höga krav på eggskärpa, polerbarhet och motståndskraft mot utmattning.
+Den produktion som såldes på export var framför allt [[stångjärn]]. [[Vallonjärn]]et svarade för en mycket liten andel men i gengäld var dess kvalitet överlägsen. Detta järn hade en alldeles egen prisbildning. Redan under 1700-talet betalade man ett pris för [[vallonjärn]]et som var högre än för det ordinarie [[stångjärn]]et och så blev det även i fortsättningen. Från och med 1827 var överpriset än mer betydande, nära nog dubbelt så högt som för ordinarie järn. [[Vallonjärn]]et var en kvalitetsprodukt och det såldes under 1700- och 1800-talen nästan uteslutande till England, främst [[Sheffield]]. Där användes det som utgångsmaterial för [[ståltillverkning]]. [[Vallonjärn]]et hade rykte av att vara oöverträffat som [[stålämne]] för produkter med särskilt höga krav på eggskärpa, polerbarhet och motståndskraft mot utmattning.
 [[Källa:Boken om Bergslagen]]

← Äldre version		Versionen från 2 december 2008 kl. 20.22
Rad 1:		Rad 1:
−	~~Vallonsmide är benämningen~~ på en ~~metod~~ som ~~innebär~~....	+	Under 1600-talets första hälft infördes en ny smidesmetod med vallonerna. Man använde sig av två härdar, en smälthärd och en räckarhärd. den långa tackjärnsgösen sköts in genom en öppning i vallonsmedjans yttervägg. Järnet smälte i blästerstrålen och droppade ned i härden. Endast så mycket tackjärn som var tillräckligt för en smälta på 20 kg smältes ned åt gången. I vallonernas smältarhärd avkolades färskorna huvudsakligen i blästerstrålen och endast i mindre grad i den oxidrika slagg som bildats. Smältan bröts ned med hjälp av ett spett och färskades. Smederna var noga med att se till att slagg från härden inte arbetades in i smältan under hopslagningen. Smältan lyftes ur härden och fördes till hammaren, där den slogs samman till ämnen eller smältstycken. Härvid pressades slagg ut. Smältstycket värmdes upp på nytt en kort stund i smältarhärden och överfördes sedan till räckarhärden för att slutvärmas. Fyra smältstycken lades samtidigt i härden. De räcktes därefter ut till stänger under hammaren. Varje smältstycke räckte till en stång. På 3 1/2 timme hann smeden räcka ut sex stänger.
		+
		+	Smedernas arbete var hårt och tungt. Mödosammast var brytningarna. I tysksmedjan arbetade smedslagen med såväl smältgörning som som räckning. I vallonsmedjan var arbetsfördelningen längre driven med ett smältarlag och ett räckarlag. Dygnsproduktionen i vallonsmedjan var högre, men samtidigt arbetade där fler mästersmeder och drängar. I tyssmedjan sysselsattes två smedslag i två skift med sammanlagt åtta smeder och drängar. Vallonsmedjan hade tio smeder och drängar fördelade på två skift.
		+
		+	Den produktion som såldes på export var framför allt stångjärn. Vallonjärnet svarade för en mycket liten andel men i gengäld var dess kvalitet överlägsen. Detta järn hade en alldeles egen prisbildning. Redan under 1700-talet betalade man ett pris för vallonjärnet som var högre än för det ordinarie stångjärnet och så blev det även i fortsättningen. Från och med 1827 var överpriset än mer netydande, nära nog dubbelt så högt som för ordinarie järn. Vallonjärnet var en kvalitetsprodukt och det såldes under 1700- och 1800-talen nästan uteslutande till England, främst Sheffield. Där användes det som utgångsmaterial för ståltillverkning. Vallonjärnet hade rykte av att vara oöverträffat som stålämne för produkter med särskilt höga krav på eggskärpa, polerbarhet och motståndskraft mot utmattning.
		+
		+
		+	[[Källa:Boken om Bergslagen]]