Alter
(Ny sida: '''Alter''' 1757 beviljades majoren vid Västerbottens regemente Georg Wilhelm Palmstruch privilegier att uppodla övre delen av Alterälvens dalgång. Privilegierna bekräftades i maj 1775...) |
|||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
'''Alter''' | '''Alter''' | ||
1757 beviljades majoren vid Västerbottens regemente Georg Wilhelm Palmstruch privilegier att uppodla övre delen av Alterälvens dalgång. Privilegierna bekräftades i maj 1775 av regeringen (Gustav III). | 1757 beviljades majoren vid Västerbottens regemente Georg Wilhelm Palmstruch privilegier att uppodla övre delen av Alterälvens dalgång. Privilegierna bekräftades i maj 1775 av regeringen (Gustav III). | ||
| − | Palmstruch sålde av hälsoskäl egendomen till grosshandlaren Fred. Lundin vid Plomgrenska kontoret i Stockholm. Innan egendomen 1797 köptes av | + | Palmstruch sålde av hälsoskäl egendomen till grosshandlaren Fred. Lundin vid Plomgrenska kontoret i Stockholm. Innan egendomen 1797 köptes av Samuel Gustaf Hermelin hade det ägts av grosshandlaren Bladh från Österbotten och kamreren P Johansson-Ekman. |
| − | I samband med att Hermelin blev ägare fanns bosättningar i Altergård, Backträsk, Bredträsk, Bodträsk, Holmträsk och Storfors vilka alla är belägna i Norrfjärdens | + | I samband med att Hermelin blev ägare fanns bosättningar i Altergård, Backträsk, Bredträsk, Bodträsk, Holmträsk och Storfors vilka alla är belägna i Norrfjärdens församling, Piteå. |
| − | Hermelin ansökte och fick tillstånd att inrätta Alters stångjärnverk med två härdar för 900 skeppunds smide samt ett manufakturverk med två knipphamrar och tre spikhamrar, ett skärverk med två enkla och en dubbel ässja för produktion av 200 skeppund manufaktur från eget eller inköpt stångjärn. Inget av dessa | + | Hermelin ansökte och fick tillstånd att inrätta Alters stångjärnverk med två härdar för 900 skeppunds smide samt ett manufakturverk med två knipphamrar och tre spikhamrar, ett skärverk med två enkla och en dubbel ässja för produktion av 200 skeppund manufaktur från eget eller inköpt stångjärn. Inget av dessa privilegerade anläggningar kom dock till stånd under hans tid. De skogar som fanns för denna verksamhet uppgick till 20 000 hektar, avsedda för träkolsproduktion. Denna skogsareal användes även för avsalusågning. Historikern Alf W Axelsson, beskriver det i boken om Alters bruk som en ”ohämmad avverkning”. |
Efter avvittring 1802 bildades Alters hemman. Av olika anledningar bl.a. finska kriget kom inte anläggandet av något bruk igång under Hermelins tid som ägare. | Efter avvittring 1802 bildades Alters hemman. Av olika anledningar bl.a. finska kriget kom inte anläggandet av något bruk igång under Hermelins tid som ägare. | ||
1818 kom efter bl.a. Carl Olof Mörner som mellanhand Hermelins ägor i Norrbotten att innehas av kungen - Karl XIV Johan. | 1818 kom efter bl.a. Carl Olof Mörner som mellanhand Hermelins ägor i Norrbotten att innehas av kungen - Karl XIV Johan. | ||
| − | En härd uppfördes 1825 och anläggningen bestod så småningom av två | + | En härd uppfördes 1825 och anläggningen bestod så småningom av två härdar och en stångjärnshammare. Ett finbladigt sågverk stod klart 1825, stångjärnssmedjan och klensmedjan 1830 samt en kvarn 1837. |
| − | 1837 var manbyggnad klar med en längd av 32 1/2 alnar, bredden var 13 alnar och höjden 22 varv. Den innehöll åtta rum - förstuga, kök, sal, kontor och fyra kamrar. 1876 påbörjades en större upprustning som resulterade i att man hade en smälthammare, två räckhamrar | + | 1837 var manbyggnad klar med en längd av 32 1/2 alnar, bredden var 13 alnar och höjden 22 varv. Den innehöll åtta rum - förstuga, kök, sal, kontor och fyra kamrar. 1876 påbörjades en större upprustning, som resulterade i att man hade en smälthammare, två räckhamrar, tre lancashirehärdar samt en 45-tums trecylindrig blåsmaskin. |
| − | Stångjärnssmedjan var byggd för en produktion av 750 skeppund stångjärn, vilket man oftast inte uppnådde. Förtjänsten låg i sågverksamheten som utökades med en utbyggnad till dubbel kapacitet 1837 genom att sågen försågs med två | + | Stångjärnssmedjan var byggd för en produktion av 750 skeppund stångjärn, vilket man oftast inte uppnådde. Förtjänsten låg i sågverksamheten som utökades med en utbyggnad till dubbel kapacitet 1837, genom att sågen försågs med två ramar. 1860 genomgick sågen en omfattande ombyggnad. |
| − | Under åren 1858-60 byggdes bruket om och | + | Under åren 1858-60 byggdes bruket om och Francé comtemetoden infördes. 1876-77 infördes Lancashiremetoden med två härdar samt två räkthammare och en smälthammare samt tre klensmedshärdar. |
Årsproduktionen varierade mellan 1833 till 1861 från som lägst 300 skeppund till som mest 1 000 skeppund, med i medeltal ca 800 skeppund. (117 ton) Mellan 1862 till 1877 var produktionen helt försumbar. Mellan 1877 till 1887 var produktionen i genomsnitt ca 2 000 skeppund (294 ton) stångjärn och mellan 1 000 till 6 000 smältstycken, vilket allt var avsett för Altappens valsverk. | Årsproduktionen varierade mellan 1833 till 1861 från som lägst 300 skeppund till som mest 1 000 skeppund, med i medeltal ca 800 skeppund. (117 ton) Mellan 1862 till 1877 var produktionen helt försumbar. Mellan 1877 till 1887 var produktionen i genomsnitt ca 2 000 skeppund (294 ton) stångjärn och mellan 1 000 till 6 000 smältstycken, vilket allt var avsett för Altappens valsverk. | ||
1892 nedlades verksamheten vid Alters bruk. | 1892 nedlades verksamheten vid Alters bruk. | ||
Versionen från 31 augusti 2010 kl. 16.21
Alter 1757 beviljades majoren vid Västerbottens regemente Georg Wilhelm Palmstruch privilegier att uppodla övre delen av Alterälvens dalgång. Privilegierna bekräftades i maj 1775 av regeringen (Gustav III). Palmstruch sålde av hälsoskäl egendomen till grosshandlaren Fred. Lundin vid Plomgrenska kontoret i Stockholm. Innan egendomen 1797 köptes av Samuel Gustaf Hermelin hade det ägts av grosshandlaren Bladh från Österbotten och kamreren P Johansson-Ekman. I samband med att Hermelin blev ägare fanns bosättningar i Altergård, Backträsk, Bredträsk, Bodträsk, Holmträsk och Storfors vilka alla är belägna i Norrfjärdens församling, Piteå. Hermelin ansökte och fick tillstånd att inrätta Alters stångjärnverk med två härdar för 900 skeppunds smide samt ett manufakturverk med två knipphamrar och tre spikhamrar, ett skärverk med två enkla och en dubbel ässja för produktion av 200 skeppund manufaktur från eget eller inköpt stångjärn. Inget av dessa privilegerade anläggningar kom dock till stånd under hans tid. De skogar som fanns för denna verksamhet uppgick till 20 000 hektar, avsedda för träkolsproduktion. Denna skogsareal användes även för avsalusågning. Historikern Alf W Axelsson, beskriver det i boken om Alters bruk som en ”ohämmad avverkning”. Efter avvittring 1802 bildades Alters hemman. Av olika anledningar bl.a. finska kriget kom inte anläggandet av något bruk igång under Hermelins tid som ägare. 1818 kom efter bl.a. Carl Olof Mörner som mellanhand Hermelins ägor i Norrbotten att innehas av kungen - Karl XIV Johan. En härd uppfördes 1825 och anläggningen bestod så småningom av två härdar och en stångjärnshammare. Ett finbladigt sågverk stod klart 1825, stångjärnssmedjan och klensmedjan 1830 samt en kvarn 1837. 1837 var manbyggnad klar med en längd av 32 1/2 alnar, bredden var 13 alnar och höjden 22 varv. Den innehöll åtta rum - förstuga, kök, sal, kontor och fyra kamrar. 1876 påbörjades en större upprustning, som resulterade i att man hade en smälthammare, två räckhamrar, tre lancashirehärdar samt en 45-tums trecylindrig blåsmaskin. Stångjärnssmedjan var byggd för en produktion av 750 skeppund stångjärn, vilket man oftast inte uppnådde. Förtjänsten låg i sågverksamheten som utökades med en utbyggnad till dubbel kapacitet 1837, genom att sågen försågs med två ramar. 1860 genomgick sågen en omfattande ombyggnad. Under åren 1858-60 byggdes bruket om och Francé comtemetoden infördes. 1876-77 infördes Lancashiremetoden med två härdar samt två räkthammare och en smälthammare samt tre klensmedshärdar. Årsproduktionen varierade mellan 1833 till 1861 från som lägst 300 skeppund till som mest 1 000 skeppund, med i medeltal ca 800 skeppund. (117 ton) Mellan 1862 till 1877 var produktionen helt försumbar. Mellan 1877 till 1887 var produktionen i genomsnitt ca 2 000 skeppund (294 ton) stångjärn och mellan 1 000 till 6 000 smältstycken, vilket allt var avsett för Altappens valsverk. 1892 nedlades verksamheten vid Alters bruk.
