Galtström

Versionen från 3 november 2008 kl. 18.30

Galtström låg i Njurunda i Västernorrlands län och äldsta kända uppgiften är från 1673. [Harmens register]

En vinterdag år 1672, närmare bestämt den 9 februari, möttes en skara män på Dingersjö gästgivaregård. Det var landssekreteraren Magnus Blix, åtföljd av bland annat kyrkoherde Edenius och komminister Bremming som vittnesmän, som träffade 42 företrädare för Njurunda sörsocken. Mötet avsåg Magnus Blix förvärvande av ett område vid Armsjöåns utlopp i södra delen av Njurundakusten för att där upprätta ett järnbruk. Platsen var lämplig eftersom där fanns en lagom stor ström, rikligt med skog, goda transportmöjligheter och flera mils avstånd till närmaste stad, Sundsvall. De båda parterna kom överens och kontrakt skrevs. Betalningen var 22 tunnor salt à 24 daler kopparmynt och 400 daler för ett klockköp till sockenkyrkan. I kontraktet reglerades vilken skog som ansågs tillhöra marken, till vilken bönderna ”ha fritt tillträde att hugga och framföra timmer till brukets behov och därför riktig betalning åtnjuta”.

Året därpå, 1673 erhöll Magnus Blixt tillsammans med bergmästaren Claes Depken (sedermera adlad Anckarström) och bankkommisarien Johan Gerdes privilegium för att anlägga en masugn och en hammare vid Galtström, och uppbyggnaden påbörjades. Under den två kommande åren förvärvades även en äng av bönderna och ett torp av Knut Persson Finne. Den senare marken hade Knut Persson fått utbruten ur allmänningen 1652, men bönderna ansåg sig som dess rätte ägare genom en landstingsdom från 1650.

Men varför anlades ett bruk i Norrland? Galtström var visserligen Medelpads första bruk, men absolut inte det enda under 1600- och 1700-talen. Järnet var under denna tid en oerhört viktig och framgångsrik exportvara för Sverige. Malm fanns det i stora mängder. Järnframställning krävde dock även stora mängder kol samt vattenkraft. Som exempel kan nämnas att det i mitten av 1700-talet gick åt 30 m3 kol för att framställa en ton järn! Och det var behov av råmaterial till kol, det vill säga behov av skog, som gjorde att man började se sig om efter nya etableringsområden. Man hade nämligen i slutet av 1600-talet börjat befara att bergslagsskogarna skulle skövlas helt. År 1673 utfärdade regeringen ett särskilt förmånligt privilegium för den företagare som kunde anlägga bruk i nya landsändar, då det ansågs mer rationellt att transortera malmen till de områden där det fanns god tillgång på skog att förädla till träkol, än att transportera träkolen till malmdistrikten.

Först ett par år efter att privilegiet för Galtström hade erhållits, 1674/1675, togs masugn och hammare i drift. Redan ett par år senare, 1678, var man i färd med att bygga till en hammare och en damm.

Bruket drevs inte av dess grundare, utan av arrendatorer. Vem som var den förste arrendatorn, Johan Berg eller Jacob Mornie, är otydligt i den litteratur som används som källor till denna artikel. Den första arrendatorn att göra avtryck i historien var dock Jacob Mornie som tillträde under den andra halvan av 1670-talet. Jacob Mornie kom närmast från Åkerby bruk där han tjänstgjort som bokhållare, eventuellt med en kort mellantid i Stockholm innan han kom till Galtström.

Förutom att diverse byggnader anlades av bruksägarna, så anlades det även odlingar och betesmarker som behövdes för brukets och bruksfolkets hästar och kreatur. Dessa odlingar och betesmarker menade bönderna medförde intrång på deras gamla fäbodställen. Dessutom menade man att knut Persson Finne felaktigt hade sålt en del av socknens mulbete till bruket. Därför stämde bönderna bruksarrendatorn Jacob Mornie till vårtinget 1679 för brukets åverkan. Mornie lämnade som svar in en skrivelse i vilken han menade att den berörda skogen var kronans allmänning, och inte socknens. Häradsrätten gav dock bönderna rätt. Under det kommande året ålade landshövdingen flera förelägganden på Mornie, som dock inte ledde till något resultat. Bönderna vände sig även till kungen, men denne remitterade bara ärendet till landshövdingen.

Tvisten kulminerade i och med att Jacob Mornie inhägnade en skogsmyr med en 585 famnars gärdsgård, men vilken bönderna, med stöd av häradsdomen, helt sonika högg ned i maj 1681. Och nu började det äntligen hända något. Redan den 4 maj bestämdes det att en specialdomstol skulle upprättas för att avgöra tvisten. En extra ordinarie kommissarialrätt under ledning av underlagmannen i Hälsingland, Erik Nerbelius, sammanträdde i Galtström den 22 juni 1681. Bergmästaren Erich Ehrencrona (måg till Claes Anckarström) förde brukets talan, och Nils Johansson i Häljum, Per Johansson i Berge och Olof Nilsson i Bunsta förde böndernas talan. Under den kommande veckan hölls flera förhör och rätten besökte den aktuella skogen. Skogsbesiktningen ledde även till ett dödsfall. Det var en av förrättningsmännen, Jon Persson i Elfsta, som i föll ned död i skogen under förrättningen.

Efter en dryg vecka, så föll domen. Eftersom bönderna inte hade nyttjat den berörda skogen tidigare samt ansågs vara väl försedda med annan skog, så var den nu aktuella skogen att ses som kronans. Brukets intressenter gavs med andra ord rätt, något som säkert var ett snöpligt slut för bönderna som sålt kronans mark, i tron att det var socknens allmänning och där de sedan urminnes tider haft fäbodar och fiskerätt samt för detta erlagt skatt till kronan.

Under Jacob Mornies år som arrendator, byggde bruket en egen kyrka och bildade en egen kyrkoförsamling. Den 26 mars 1680 lades grunden till kyrkan, och därefter timrades väggarna upp. Kyrkan försågs med tak och den allra nödvändigaste inredningen i snabbt tempo. Redan efter två månader, den 30 maj, hölls den första gudstjänsten. Kyrkan stod helt färdig i mars följande år, 1681. Kyrkan invigdes dock först 1696 av superintendenten Micrander i Härnösand.

De första barnen som föddes i den nya församlingen var flickan Sara, dotter till hammarsmeden Per Persson (Wahl) och Sara Persdotter samt flickan Maria, dotter till kolaren Mats Andersson. Båda var födda (alternativt döpta) den 24 augusti 1679. Ett drygt år senare skedde även den första vigseln i den nybildade församlingen. Det var hammarsmeden Jonas Pärsson som gifte sig med pigan Maria Jacobsdotter Parment.

Vallonnamnen vid Galtströms bruk var många genom åren, till exempel verkade här personer med namn som Parment, Le Brun, Bovin och Garneij. Men här fanns även hammarsmeder med vanliga patronymikon, till exempel fanns hammarsmederna Erik Alexandersson, Klas Andersson och Anders Andersson vid bruket under de första åren.

Efter Jacob Mornie som arrendator följde N. Gerdes 1687-1689 och Jonas Anton Parment 1689-1703. Den senare var kusin till Jacob Mornie.

Bruksägarna Magnus Blix, Claes Anckarström och Johan Gerdes sålde bruket 1703 till köpmannen Lorentz Hammar. Efter hans död 1718 tillträdde Mauritz Lenberg som brukspatron. Under den nya brukspatronen gjorde sig Europas politik intåg i brukarbetarnas vardag.

Galtströms bruks första årtionden sammanföll med Sveriges stormaktstid, en tid som nu började lida mot sitt slut. Slutlig punkt sattes den 30 november 1718 när kung Karl XII stupade i Norge. Under det kommande året påbörjades fredsförhandlingarna, vilka hölls på flera fronter. Fred slöts med Hannover i november 1719, med Preussen i januari 1720 och med Danmark i juni 1720, samtliga med stora landavträden från svensk sida. Fredsförhandlingarna med Ryssland drog dock ut på tiden. I maj 1721 lät den ryske tsaren sina galärer rycka fram emot den svenska kusten. På en månad brändes det mesta ned mellan Gävle och Piteå, däribland nio bruk. Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand och Piteå härjades. I augusti skrevs slutligen fredsavtalet med Ryssland under.

Ett av den nio bruken som brändes ned efter den svenska kusten försommaren 1721 var Galtströms bruk. Det var den 25 maj som ”ryssen” kom till Galtström. Stora hammarsmedjan, hus, sjöbodar, spannmålslager och kolhögar brändes ned och masugnen förstördes. Övre hammaren, sågen, kvarnen och kyrkan klarade sig dock från eldsvådorna. Återuppbyggnaden startade omedelbart och två år senare var produktionen åter i full gång. Ersättning från staten erhölls i form av åtta års skattefrihet för återuppbyggnaden.

Under kommande ägare, alla enskilda privatpersoner, utvecklades bruket vidare. Vid mitten av 1700- talet byggdes båda hamrarna om, liksom vattensågen. År 1768 tog man ned masugnen och murade upp den igen. År 1780 erhölls privilegium för att anlägga ett manufakturverk. Ett stort kolhus byggdes vid hammaren.

En av ägarna, kommersrådet J. Chr. Müller, som ägde bruket vid 1800-talets inledning, var bosatt i Stockholm och skötte per korrespondens brukets angelägenheter utom några få dagar under sommaren då han vistades på Galtström. På plats i Galtström fanns en inspektor som skötte det dagliga arbetet. Vallis Nyberg återger delar av Müllers promemorior, och här följer ett stycke där brukspatron i Stockholm år 1808 framförde åsikter om brukspersonalen:

”Då mästersvennen Jöns Ersson vid övre hammaren, med vilken jag var nöjd, mot förmodan den 1 mars uppsagts och flyttar till Lögdö bruk, så önskar jag veta orsaken till missnöjet med honom. Vid övre hammaren, där smidet de senaste åren drives med en hammare och en härd, är Joh. Pet. Debeau mästare och brodern And. Debeau halv mästersven, bägge bra karlar. Däremot är vid nedre hammaren, som drives med tvänne härdar, hammarsmeden H. Jan Tjernlund utlevad och oduglig och super gärna. Hammarsmeden Jöns Jernlund, mästersvennerna J. E. Högberg och Er. Werne borde framdeles utbytas mot mera raska och ärliga smeder. Bland dagkarlarna äro Er. Ersson Engström, Olof Strömqvist och Henrik Henriksson de raskaste och bästa.”

Livet vid bruket fortsatte. År 1834 brann båda hamrarna och masugnen ner och byggdes sedan om. På 1850- talet utökade man verksamheten med ett gjuteri, ny manufaktursmedja och ett malmkrossverk. På 1870-talet infördes lancashiresmidet i Galtström. Vällning och räckning skiljdes åt och härdarna övertäcktes, vilket gjorde dem mera effektiva. Det första bolag som kom att äga Galtströms bruk var Klosters AB som blev ny ägare på 1870- talet. 1879 byggdes ett valsverk och 1884 ny masugn. Den gamla masugnen hade brunnit året innan. 1881 förlängdes blåssäsongen med ångmaskin. Vid 1800- talets slut var Galtströms bruk den största industrianläggningen i Medelpad.

Vid mitten av 1800- talet hade det svenska järnet inte kunnat behålla sin starka ställning på marknaden och många järnbruk lades ned. Järnframställningen på Galtström var dock långlivad och blåsningen i masugnen fortsatte ända fram till år 1904. 1903 köptes Galtströms bruk av Sunds AB på grund av brukets skogsinnehav, och året därpå lades järnbruksdriften ned en första gång. Som sista järnbruk i Medelpad, och efter drygt 240 år, avslutades driften efter en strejk i januari 1916.

Källor:

Berg, Bjarne, Vallonernas spår (1998)

Hellbom, Algot, Tingsprotokoll för Njurunda – 2. Ur Medelpads domböcker 1673-1699 (1983)

Lindqvist, Herman, Historien om Sverige – Storhet och fall (1995)

Lund, Anette, Rekonstruktion av kyrkdammen och restaurering av bruksbyggnader vid Galtströms bruk, Länsmuseet Västernorrland, Kulturmiljöavdelningens rapport nr. 2004:15

Nyberg, Vallis, Gamla järnbruk i Medelpad (1950)

Nylander, Lars, Epitafierna i Söderhamn (artikel), Släktforskarnas årsbok ’01 (2001)

Galtström kyrkobok 1679-1861 (Galtströms bruksförsamling C:1)

Galtströms bruks hemsida: www.galtstrom.nu