Meldercreutz
Jonas Meldercreutz född 1715 död 1785 i Uppsala, son till teologie professorn och domprosten Lars (Laurentius) Molin, som ägde flera säterier i Uppland. Fadern dog när Jonas var 8 år gammal. Han fick en god uppfostran och visade speciell fallenhet för matematik och naturvetenskap. Som lärare hade han bl.a. naturvetaren och astronomiprofessorn Anders Celsius. 1732 tog Celsius med sig den 17-årige eleven Jonas Meldercreutz på en studieresa till kontinenten.
En franska vetenskapliga expeditionen, som skulle uppmäta jordens figur, åkte till Tornedalen 1736. I denna deltog Celsius, och till denna anslöt sig Meldercreutz samt, en kamrat till honom, baronen Johan Cederström. Sommaren 1736 befann sig även en annan kommission i Tornedalen, vars avsikt var att undersöka Norrbottens naturtillgångar. Efter att ha uppmärksammat J-F Regnards tavla i Jukkasjärvi kyrka, ville Meldercreutz och Cederström se om hans iakttagelser om att han sett världens ände stämde, genom att söka sig dit den fanns. På återfärden från den misslyckade expeditionen – de hade inte sett slutet utan bara havet utanför Norges kust – tog de vägen över Kengis bruk, Svappavara, gruvan i Masugnsbyn, masugnen i Tornefors m.fl. ställen. Allt de sett imponerade på Meldercreutz, så när han några år senare erbjöds delägarskap i verksamhet i Norrbotten av Abraham Steinholtz nappade han på detta. Byggandet av ett bruk kallat Melderstein, en sammanslagning av deras respektive efternamn, blev början till samarbetet. Man började med att bygga ett verk för tillverkning av stångjärn, på Orrby bys marker. Efter några år övertogs allt av Meldercreutz som byggde ut ytterligare.
I Melderstein startade han även ett sågverk och ett gevärsfaktori. Utanför Niemisel anlade han en manufaktursmedja som kallades Fredrikafors, efter sin hustru. Masugnen i Strömsund anlade Meldercreutz under 1740-talet vid Dynträskets utlopp, nu kallat Strömsundsträsket. Denna nedblåstes 1830. Vid Prästholm byggde han en kvarn och vid masugnen i Strömsund byggdes ett varv och ett tegelbruk. I Hasaforsen byggde han i samarbete med traktens bönder ett blästerverk där ett smidbart järn framställdes av myrmalm. 1834, efter hans tid, igångsattes Avafors masugn i Vitån. Verksamheten från Strömsund flyttades dit. Avafors avvecklades 1887, med ett uppehåll 1860-74.
Malmtransporterna från Gällivare transporterades med renar de 11 milen till nybygget Spiken. Därifrån med hästforor, 6 mil ner till masugnen i Strömsund, förbi Melderstein. Såväl samerna som bönderna var ovilliga att åta sig transporterna. Det löstes med att han fick regeringen att besluta om tvång för allmogen att åta sig dessa transporter. När detta inte heller gav väntat resultat begärde han och fick rätt att uppodla området mellan Kalix och Luleå älvar från Melderstein och upp till Gällivare. Nybyggarna inom detta område fick mark att odla och hjälp med hus på nybygget. Motprestationen var att de skulle åta sig forning av malm ner till Strömsund. Gällivaremalmens beskaffenhet gjorde att man fick köpa malm söderifrån för att uppnå tillräcklig kvalitet på tackjärnet – i likhet med Rosfors bruk.
Trots stora förluster, vilket innebar att han finansierade verksamheten genom stora banklån, fortsatte han fram till sin död. 1786 såldes alla hans då förfallna egendomar till brukspatron Jean Bedoire för 15 000 riksdaler. 1799 kunde denne sälja till Hermelin för 84 000 riksdaler.
