Valloninvandringen

Vallonerna har sedan mycket lång tid tillbaka sitt hemland i södra och sydöstra Belgien och i angränsande delar av Frankrike. De är ett blandfolk av kelter, germaner och romare och det fanns länge ett vallonskt språk som inte var någon fransk dialekt utan snarare utvecklats parallellt med franskan.

Ardennerna innehöll rika fyndigheter av järnmalm och vallonerna utvecklade system för järnets utvinning, det som senare blev berömt i Sverige som vallonsmidet. Redan på 1400- och 1500-talen var trakterna av Meusedalen, Liège och Namur ett sjudande bruksdistrikt.

Till Sverige skedde en del invandring redan strax före sekelskiftet 1600 på initiativ av hertig Karl och Welam de Besche. Senare agerade Louis de Geer, en skicklig köpman och företagsledare i Amsterdam, som finansiär. De vallonska bruksområdena led av arbetslöshet och de svenska bruken lockade med goda löner. Tidigt skedde invandring till bruk i Östergötland, t.ex. Finspång och Godegård. Louis de Geer arrenderade bruken i norra Uppland, t.ex. Österby, Gimo och Lövsta och dit skedde en omfattande invandring av valloner i början på1620-talet.

Till en början höll vallonerna sig mycket till sina egna. Man behärskade inte det svenska språket och hade dessutom ett annorlunda kynne än svenskarna. Även religionen var en anledning till detta samt att svenska bergsmän kände konkurrens från de arbetsamma och skickliga yrkesmännen.

Efter hand spreds vallonerna till flera bruk i Bergslagen och på andra håll och man började blandas med svenskarna. De var efterfrågade från andra bruksägare för sitt kunnande. Med tiden gav de sig naturligtvis också in på andra yrken och spreds till alla delar av landet.