Forsvik
Forsvik låg i Undenäs i Västergötland och äldsta kända uppgiften är från 1686. [Harmens register]
Forsvik är beläget vid Forsviks ström, en fallsträcka där sjöarna Unden, Örlen och Viken har sitt gemensamma utlopp i Bottensjön och vidare ut i Vättern, med andra ord en mycket bra plats för både vattenkraftanvändning och transporter. Och så har platsen nyttjas under mer än sex århundraden.
Forsviks historia har en lång industriell tradition. Ingen vet när gårdens gränser drogs eller när det första vattenhjulet började snurra. Säkerställt är dock att Forsvik med en kvarn donerades till Vadstena kloster 1410 av Cecilia Jonsdotter Roos. Med denna donation ville hon försäkra sig om en egen gravplats i Vadstena kyrka.
Vadstena kloster behövde såväl trä som järn. En vattendriven såg, en så kallad sågkvarn, uppfördes därför ganska tidigt på 1400-talet vid Forsvik. Vid 1400-talets mitt tillkom även en vattendriven hammarsmedja. Den omnämns första gången i jordeboken 1457, vilket länge betraktades som det tidigaste belägget för vattenhammare i Sverige. Nyare forskning pekar emellertid mot att vattendrivet smide introducerades långt tidigare inom Sveriges nuvarande gränser. I södra Halland omtalas en järnmölla redan år 1197. Även i Skåne och Småland finns tecken på tidig vattendrift av hammare, medan det i Bergslagen finns vattensmedjor belagda först på 1480-talet.
Efter reformationen 1527 kom sågen i Forsvik bland annat att leverera virke till Gustav Vasas slottsbygge i Vadstena. Hammaren i Forsvik var dock Gustav Vasa lite frågande inför, även om många stångjärnshammare anlades av såväl kronan som enskilda under hans regeringstid. Hans undran framgår av ett brev från honom till Nils Västgöte år 1544: ”Som thu och later förstå, att thenn Szågequarn och Hammersmidie widt Fåresuik äre nu aldelis och wäl wid macht, Szå wete wij icke fulleligen vtaff samme qwerner, eller hwem them haffuer byggie latidt, och besynnerligen Hammersmidien, Effter ther inthet iernberg när wid honden är, Och förthenskuld effter wårt betänckende föge till gagn eller profijt. Må thun med tijden skriffue oss wijdere beskeedt till wm samme Hammersmidie.”
År 1578 brann kvarnen och Forsvik låg öde till 1586 då hertig Karl ingrep och förlänade Nils Jönsson Jacobssköld Forsvik med villkoret att bruksanläggningen iståndsattes. Forsvik kom att stanna inom familjen Jacobssköld till år 1642, då Forsviks köptes av presidenten vid justitiekollegiet i Göteborg, Peder Eriksson Rosensköld. Kort efter dennes bortgång år 1656 såldes gården till riksrådet och fältmarskalken Gustaf Otto Stenbock, som knappt tio år senare överlät gården till kaptenen Gustaf Ekegren. Gustaf Ekegren blev dock utblottad i samband med Karl XI:s stora reduktion och Forsvik återgick till kronan 1683.
Men redan år 1686 fick Karl XI’s vän Anton von Boij privilegier att anlägga ett stångjärnsverk vid Forsvik med två hammare och fyra härdar med en årlig tillverkningsrätt på 1 265 skeppund stångjärn (ungefär 190 ton) samt en masugn vid Granvik nära Vättern, nordost om Forsvik. Anton von Boij, som var av skotsk härkomst, hade fortsatt sin fars Anders imperiebyggande med järnbruk i Tiveden och sydvästra Närke. Han hade bland annat tre bruk i Laxå samt bruk i Askersund, Snavlunda, Tived, Undenäs och Hammar. Karl XI kallade skämtsamt Anton von Boij för ”min torpare på Tiveden”.
Två hammarsmedjor inrättades på ömse sidor om det norra fallet med vardera två vattenhjul – ett för stångjärnshammaren och ett för blåsbälgen. Varje smedja hade även ett kolhus. Kring strömmen byggdes bostäder för bruksfolket och på andra sidan viken uppfördes en ny herrgårdsbyggnad.
Vid Forsvik fanns på 1600- och 1700-talet många invandrade smeder, kolare och masmästare, bland annat vallonsläkterna Birat, Drougge, Faleij, Noè, Herou, Muskin och Robert. Dessutom fanns här smedsläkterna Schult, Berg, Warg, Maxe, Duva, Tiderman, Qvarfot, Gode, Hård, Björn, Gevert, Öhrman, Roos, Verre, Bergbom med flera. Dessa smedsläkter flyttade ganska ofta mellan de olika Tivedsbruken och andra bruk i Mellansverige.
Anton von Boij’s expansionslust översteg dock hans resurser, och när han avled 1710, rasade hans bruksimperium samman. Bruksrörelsen splittrades i fyra delar och Forsviks säteri och bruk med masugn och tillhörande rekognitionsskogar övertogs av göteborgaren Sebastian Tham. Därmed inleddes en period då släkten Tham under fyra generationer, i cirka 125 år, ägde Forsvik. Sebastian Tham, som var en av Sveriges rikaste män, bodde visserligen kvar i Göteborg men vistades mycket vid Forsvik och engagerade sig i Undenäsbygden. Redan år 1715 fick han efter påtryckning på Domkapitlet i Skara fram en lärare för barnen vid Forsviks bruk. Förutom Forsvik så innehade Sebastian Tham stora ägor, bland annat de tre säterierna Öijared, Dala och Sannum (vid det senare bodde han vid sina besök i Forsvikstrakten) samt 80 hemman i Västergötland och 88 hemman i Halland. Hans tredje hustru Elisabeth Cronström övertog Forsvik efter makens bortgång 1729.
Elisabeth Cronström var en stark och mäktig kvinna, tiobarnsmor av gammal bruksägarsläkt. Denna ”järnlady” gjorde många bra affärer och förvaltade Forsvik väl i cirka 40 år. Hon köpte bland annat säteriet Kråk och ett 30-tal hemman. Hon ägde dessutom andelar i bruk och gruvor i Kopparberg. Efter hennes död övertogs Forsvik av tre släktgrenar: Peter Tham, Isak Tham, Catarina Thams (gift von Otter) barn.
Som all järnbruksdrift krävde även Forsvik en omfattande tranportorganisation. Med brukets egna båtar skeppades malm och kalksten över Vättern till Granviks masugn. Köpetackjärnet forslades först via landsväg från uppköpsstället till närmsta hamn och sedan, liksom tackorna från Granvik, med brukets båtar till Forsvik. Det mesta av smidesprodukterna fraktades till Göteborg med båt över Viken, Vänern och Göta älv med mellanliggande landsträckor, för vidare export ut i världen. Transporterna underlättades avsevärt när kanalerna förbi Trollhättan 1800 och genom Skaraborg 1822 stod färdiga.
När Peter Tham och Isak Tham avled 1787 respektive 1773 blev ägandet än mer komplext. Även om Peters ende son Pehr Tahm blev störste ägaren verkade han inte haft så stort intresse eller ork för Forsvik. Det blev istället Sebastian den yngre, Casten von Otter och Vollrath Tahm som utvecklade bruket vidare.
År 1816 fick bruket tillstånd att ersätta den ena stångjärnshammarem med en knipp- och fyra spikhammare, och därmed kunde en del av stångjärnet vidareförädlas på plats till spik, sågblad och andra bruksvaror som såldes i brukets handelsbod.
Under Vollrath Tahms tid byggdes Göta Kanal som fick stor betydelse för Forsvik. Tanken på att binda samman Östersjön med Västerhavet fanns redan på 1500-talet, men blev en realitet först i början av 1800-talet. Forsvik var en av de platser där kanalbyggnationen påbörjades 1810. Avsikten var att sammanbinda sjön Viken med Bottensjön och därmed undvika omlastning av transporter mellan Viken och Vättern. Endast en kort landsträcka skilde de två vattendragen, men Vikens yta ligger cirka tre meter över Bottensjöns. En sluss var därför nödvändig.
De berömda bröderna Nils och John Ericsson fick sin första skolning i Forsvik där deras far arbetade som byggmästare och modern drev en matservering. Till en början blev det en konflikt mellan Göta Kanalbolag och Forsvik om behovet av vatten. Men tvisten synes ha lösts genom att Vollrath Tham fick bli direktör i Kanalbolaget.
Efter Vollrath Thams död 1836 fanns inga dödsbodelägare som var villiga att driva Forsvik vidare. Familjebolaget upplöstes därför och släkten Thams andel av Forsvik utbjöds på offentlig auktion i januari 1839.
Ny ägare blev brukspatronen Jonas Reinhold Troselius genom högsta budet på 12 005 riksdaler. Men det dröjde till 1848 innan han blivit ägare till hela Forsvik. Tysksmidet övergavs 1847 för det mer effektiva lanchashiresmidet. Några år senare, 1854, övergick man dock till franche-comtésmidet. Vid Jonas Reinhold Troselius bortgång 1852 beslutade arvingarna att bruksegendom skulle säljas, och Forsvik köptes 1857 av Troselius måg, Carl Wilhelm Palmaer. Under Palmaers ledning utvecklades Forsvik till Skaraborgs första egentliga verkstadsindustri, med gjuteri 1859 och mekanisk verkstad 1861. I och med att ett träsliperi anlades på den södra smedjans plats 1871, sattes det definitivt punkt för det månghundraåriga hammarsmidet. 1869 ombildades bruket till Forsviks Aktiebolag med Palmaer som disponent.
Forsvik blev en modern och avancerad industriort med en bred produktion av lantbruksmaskiner, pumpar, ventiler, brandposter, rör, fotogenmotorer, ångpannor, turbiner med mera. Under 1920- och 30-talen drev Forsvik även ett skeppsvarv.
År 1977 lades den mekaniska verkstaden ned och den sista smältan tappades i gjuteriet. Idag lever minnena från gångna århundraden vidare genom Forsviks Industriminnen och bruksmiljön är sedan 2005 klassad som byggnadsminne.
Källor:
Juhlin Eric, Forsvik – ett bruk i Sverige (2004)
Wikenros, Ingemar, Forsviks bruk och släkten Tham (1990)
