Hävla

Hävla låg i Skedevi i Östergötland och äldsta kända uppgiften är från 1683. [Harmens register]

Häfla hammarsmedja ligger i utkanten av norra Östergötlands bergslag. Portalfiguren i brukets historia är Jacob Henriksson Fleming (1640-1689). Vid brukets grundande var han landshövding i Umeå. Tidigare hade han varit landshövding i Kronobergs län, Närke-Värmlands län och Västernorrlands län. Han hade även ett förflutet inom Kungliga kammarkollegiet, där han bland annat varit kammarråd. Han var dessutom storgodsägare med sätesgårdar och arrendehemman över stora delar av mellan- och Sydsverige. Vid grundandet av Häfla bruk, var han även innehavare av en stångjärnshammare i Forssjö.

Ett svartbygge

För att få anlägga en hammare var man tvungen att ha ett särskilt tillstånd, ett så kallat privilegium. Detta skulle ansökas om innan man önskade bygga nytt eller bygga om en befintlig anläggning. Därefter undersökte Bergskollegiet tillgången på vattenkraft, kol och tackjärn. En viktig aspekt var hur till vida en ny producent av stängjärn påverkade tillgången på skog och priset på tackjärn. Jacob Fleming lämnade dock aldrig in en ansökan om privilegium innan han gav order om att börja bygga hammaren våren 1682. Bygget kan därför ses som ett svartbygge. Ärendet togs upp på förhandlingarna i bergstinget den 9 juni 1682. Sedan vidtog flera turer i ärendet, där ord stod mot ord och med starka protester från omliggande bruk, bland annat från Finspångs bruk om ytterligare en hammare i området. Efter många hårda ord, utfästelser om tillgång på skog, vattenkraft och tackjärn från Jacob Flemmings andra ägor, bland annat i Lekebergs bergslag, så beslutade kollegiet att hammaren trots allt inte behövde rivas utan skulle få stå kvar, under förutsättning av kungen inte hade något att invända.

Kollegiet informerade kungen i november 1683, dock utan att det framgick att hammaren redan var uppförd och alla turerna runt detta. Kungen godkände bygget. Luciadagen år 1683 fick Jacob Fleming slutligen sitt privilegium, där det bland annat framgick att han skulle få uppföra en hammare. Inget i privilegiet visar att hammaren faktiskt redan fanns på plats!

Förste hammarsmedsmästaren

Enligt Björn Hemfrid som i sin tur hänvisar till mantalslängden för 1688, fanns vid Häfla hammare en mäster Henrik och dennes son med samma namn samt en dräng vid namn Martin. Men troligen var Henrik inte den förste vid hammaren med mästartitel. År 1684 ska nämligen en hammarsmedsmästare Anders Olofsson ha avlidit i håll, 48 år gammal. År 1689 omnämns även en dräng vid namn Jöran. Några år senare har en annan mästare avlöst Henrik, nämligen en Fredrik med två mästersvenner; Henrik Decker och Hans Banck.

Under brukets första år fanns det ingen bruksbokhållare. Troligtvis har Henning Decker d ä fullgjort åtminstone delar av en bokhållares åtaganden. Han engagerade 1687 ovan nämnda mästersvennen Hans Banck, vilken stod i skuld till sin tidigare arbetsgivare, Sonstorps bruk. Decker glömde, eller försökte undvika, att betala den nye mästersvennens skuld, men ålades så att göra av hammartinget. Ett annat ärende är från 1689 när mästersvennen Mattias Duva skulle få sitt avskedspass för att tillträda en mästarbefattning på annat håll, och Henning Decker d ä missade att införa Duvas skuld till Häfla på 12 daler. När Henning Decker upptäckte detta försökte han förmå Duvas nya arbetsgivare att betala skulden, vilken dock vägrade. Inte heller hammartinget den 8 augusti 1690 godtog Deckers krav eftersom skulden inte hade införts i avskedspasset.

Tackjärn och kol från närområdet

Brukets ägare Jacob Henning hade under processen med att erhålla sitt privilegium utlovat att kol och tackjärn skulle komma bland annat från hans arrendebönder i Lekeberg. Så skedde dock inte. Såväl kol som tackjärn hämtade på närmare håll, men varken myndigheter eller bruken runtomkring reagerade på detta. Så Jacob Henning kunde på så sätt få en bättre driftekonomi i verksamheten.

Jacob Henning dog som änkling den 13 augusti 1689, endast 49 år gammal. Han efterlämnade sex ogifta döttrar, vas förmyndare valde att utarrendera Häfla hammare. Valet som arrendator föll på Jacob Reenstierna d y, som tillsammans med sin mor och syskon ägde landets största mässingsbruk, Holmens i Norrköping. I ett avtal daterat den 30 oktober 1694 förbinder sig Henning Decker d y att driva hammaren åt Reenstierna, och av ett skeppund tackjärn utsmida 11 jämna och lika långa stänger järn. Under 1695 skattlades Häfla för 300 skeppund årligt smide, det vill säga knappt 45 ton. Häfla består fortfarande av en hammare och två härdar.

Jacob Reenstierna behöll arrendet till 1698 då han efterträddes av brukspatronen på Stafsjö och Svärta, George Thomas von Berchner. Under tiden mellan 1702 och 1703 nybyggdes det en hel del; hammaren, ena härden, hjulstocken och ett hjulhus. Vid Georg Thomas von Berchners bortgång 1705 övertogs driften av hans dotter Catharina, gift med Johan Andersson Gyllenkrok. Gyllenkrok avlider dock redan 1710 och efter 13 år som änka gifte sig Catharina med landshövdingen Johan Folkern Cedercreutz. Efter fyra år var Catharina änka igen. Hon sålde då bruket till sin då 20-årige son Göran Gyllenkrok som dock var i det militära, och som senare dog i kriget mot ryssarna år 1742. Så i praktiken är det Catharina som ansvarar för driften av Häfla bruk.

Ansökan om utökad smidesrätt

Våren 1729 gjordes ett första försök hos Bergskollegiet att få utöka smidesrätten. Catharina von Berchner begärde i en inlaga att få fördubbla smidesrätten. Efter protester från bland annat Finspångs bruk lämnades dock ansökan utan åtgärd. Catharina von Berchner gav dock inte upp, utan lämnade in en ny ansökan 1737, vilken även den avslogs. Nästa ansökan lämnade in under 1740. Det främsta motivet var att 300 skeppunds smide inte på långt när räckte till att avlöna smederna, det vill säga att hålla dem sysselsatta året runt. Än mindre gav det något överskott till att underhålla hammaren. Därmed menade Catharina von Berchner att hon inte längre hade någon nytta av sin hammare. Samma dag som ansökan lämnades in, erhöll hon, i avvaktan på att bergmästarundersökning och prövning, ett tillstånd att årligen smida 600 skeppund. Denna undersökning inleddes först år 1742, då man bland annat undersökte tillgången på vatten och kol. Den 14 september 1742 kom beslutet: Häfla får utökad smidesrätte till 600 skeppund per år.

Vid 87 års ålder överlät Catharina von Berchner 1759 Häfla till sitt barnbarn Axel Wilhelm Gyllenkrok. Den nye ägaren var 20 år gammal.

Under Gyllenkroks ledning börjande så Häfla uppnå det maximalt tillåtna smidet. Hammaren ser dock ut som tidigare, det vill säga två härdar och en hammare. Det som skett var att smederna fått fullt årsarbete.

Vid sin död 1788 lämnade Axel Wilhelm Gyllenkrok Häfla sin näst yngste son, Johan Göran, blott 13 år gammal. Sterbhuset och hans mor Ulrika Sofia Pfeiif förvaltade hammaren tills dessa att Johan Göran var myndig. Johan Göran Gyllenkrok ägnade troligen inte så mycket tid åt Häfla, utan driftsansvaret vilade på bokhållaren, först Johan Petter Lindståhl, därefter Anders Lundgren och avslutningsvis på Adolf Wilhelm Swartling. År 1827 sålde Gyllenkrok hammaren till Gustaf Eric von Post, granne till Häfla.

Ny era med von Prost

Med Gustav Eric von Prost började en ny era vid Häfla. Sjöregleringen utökades, en hjälphammare tillkom med ett tidsbundet byggnadsmedgivande, vilket dock senare blev permanentat. Nedströms Häfla hammare, ”Mellanbruket” och vid Skärfors byggdes sammanlagt två knipphammare och fyra spikhamrar. Anläggningen vid Skärfors kom så småningom att kallas ”Nedre bruket”. En spiksmedsmästare Carl G Ramsten, hans mästersven P Petterson liksom manufaktursmeden Johan Ramsten anställdes vid det nya verket. Sortimentet utökades till att omfatta hästskor, söm, brodd, yxor, spadblad, strögafflar, liar, årderbillar, hammare, hovtänger, oxskor och vattusågblad. Johan Ramsten fick förstärkning av spiksmeden Nils Lundberg.

Den tredje stora investeringen som gjordes var en stålugn. Även i den gamla hammarsmedjan skedde stora förändringar. Efterfrågan av tysksmide hade börjat minska. Gustaf Eric von Prost planerade därför för att införa den nya engelska metoden, så kallat lancashiresmide. År 1832 startade man försöken med det nya smidet.

Efter Gustav Eric von Prosts död 1850, övertogs Häfla av hans son, Victor von Prost. Han var nästyngst av tio syskon, och var vid denna tidpunkt 26 år gammal. Under den nya ägaren får hästskon en allt större betydelse, och numera i maskinell tillverkning. I stället för stångjärnstillverkning i den gamla hammarsmedjan vid Övre Häfla, tillverkades nu smältstycken. Dessa blev en bra utgångspunkt för hästskotillverkningen. Under denna tid växte Skärfors kraftigt, och Övre Häfla miste sin betydelse som brukets centralort.

Franche-comté-perioden

Lancashiresmidet ersätts av den franska smidesmetoden franche-comtésmidet. I tre decennier, till början av 1880-talet så är det denna nya metod som gäller. I längden motsvarades dock inte förväntningarna på smältstyckenas kvalitet. Så under åren 1883 och 1884 ersattes franche-comtéhärdarna med lancashirehärdar.

Hävfla bruk började nu ta sig in i maskinåldern. Ett valsverk anlades vid Mellanbruket, hästskotillverkningen mekaniserades och en ångbåt införskaffades. År 1899 bildades Häfla Bruks Aktiebolag. Med en ny företagsform kom nu ett nytt sekel, med nya tekniska och samhälliga förändringar som påverkar brukets produktion, vilket vi dock lämnar därhän i denna artikel. I den gamla hammarsmedjan, som numera kallades smältsmedjan eftersom där endast tillverkades smältstycken, utfördes kontinuerligt underhåll. Tackjärnet som användes utblandades med en femte- eller sjättedel hästskoskrot. Från 1922 visade dock smedjan förlust, och den 5 juli 1924 inställdes driften. Hamrarna tystnade och härdarna slocknade. Carl Gustaf Hellberg blev den siste i raden av mästersmeder vid Häfla övre bruk.

Allt sedan dess har hammarsmedjan stått outnyttjad. Till stor glädje för oss på 2000-talet, drygt 300 år efter de allra första hammarslagen, så lät man smedjan stå orörd. Här kan dagens besökare därför beskåda Sveriges enda bevarade tyskhärd och den enda stångjärnshammaren som är bevarad av den typ som användes från medeltid fram till slutet av 1700-talet. Här finns även att beskåda en smälthammare med ett hammarhuvud som väger 700 kg, och som är av den typ som kom i bruk från slutet av 1700-talet.

Hammarsmedsmästare vid Häfla övre bruk

Anders Olofsson –1684

Henrik 1688

Fredrik

Henning Decker d ä –1694

Daniel Holstensson (1694-1713)

Zackarias Danielsson Spångberg (1713-1728)

Erik Hansson Mederling (1728-)

Johan Kiöhler (kring 1740)

Petter Mårtensson (från mitten av 1740-talet till 1752)

Christopher Hane (1752- ca 1760)

Johan Hane (1770-talet)

Christoffer Broms (1780-talets förra hälft)

Petter Broms (1780-talets senare hälft)

Lars Kumbla (1790-talets början)

Johan Malmlöf (1790-talets mitt)

Carl Fajent (1790-talets slut)

Anders Hane (fram till omkring 1820)

Johan Hellgren (under 1820-talet)

CP Qvarfoth, C Qvarfoth, H Qvarfoth och Jacob Allard (1842)

H Qvarfoth och Jacob Allard (1852)

Källa för artikeln, inklusive sammanställningen över hammarsmedsmästare, har varit Björn Hemfrids historiska skrift från 1982. Det är en spännande läsning för den som vill vet mer om Häfla bruk. I skriften omnämns även mängder av personer som under århundradena arbetat på bruket. Utöver de namn som nämns i artikeln och listan över hammarsmedsmästare, finns även bland annat smedsnamnen Bjurström, Lundberg, Lindström, Askling, Barck, Lindqvist, Haglund, Asp, Pilblad, Holmstedt och Tolf. Skriften finns att tillgå på Häfla Hammarsmedjas hemsida [http:www.finspong.se/hafla]