Tysksmide
(Ny sida: Tysksmidet var i princip detsamma som i kronobrukens hammarsmedjor under 1500-talet. Liksom i osmundsmidet användes en enda härd både för att smälta och färska och för att v...) |
Pjoo (Diskussion | bidrag) |
||
| (100 mellanliggande versioner av 62 användare visas inte) | |||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
| − | Tysksmidet var i princip detsamma som i [[kronobruk]]ens hammarsmedjor under 1500-talet. Liksom i [[osmundsmide]]t användes en enda härd både för att smälta och färska och för att värma upp smältstycket inför den slutliga uträckningen till stänger. | + | Tysksmidet var i princip detsamma som i [[kronobruk]]ens hammarsmedjor under [[1500-talet]]. Liksom i [[osmundsmide]]t användes en enda härd både för att smälta och färska och för att värma upp smältstycket inför den slutliga uträckningen till stänger. Härden var större och djupare än osmundhärden. Den var försedd med tackjärnshällar i botten och runt sidorna, något som osmundugnen saknade. Över en av härdväggarna låg forman. |
| + | |||
| + | En eller två tackjärnsgaltar lades på en bädd blandad med hammarslagg från föregående färskning. Tackjärnet smälte under blästerns inverkan. Det droppade ned genom kolen och samlades på härdens botten. I denna första nedsmältning oxiderades blott tackjärnets innehåll av kisel och mangan samt något järn. En silikatslagg bilades. Däremot ägde knappast någon oxidation av tackjärnets kolhalt rum. Nu började smeden att med spett upprepade gånger bryta upp järnet från botten, så att det inte skulle fastna där. Slaggens järnoxidhalt ökade. Med stigande temperatur åstadkoms en reaktion mellan slaggens syre och tackjärnets kol. Massan kom i "kokning", dvs koloxidgasen bubblade upp genom det flytande tackjärnet och den flytande slaggen. | ||
| + | |||
| + | Järnet blev alltmer trögflytande då dess smältpunkt steg i takt med att kolhalten sjönk. Slutligen samlades jätnet på botten av härden i mindre klumpar, så kallade färskor. Dessa hade fortfarande rätt hög och ojämn kolhalt. På nytt lyftes de upp i upp i bläster zonen. Kolrikare partier smälte och färskades. Järnet, som nu samlats på härdens botten, var kolfattigt. Det makades ihop i härden till en degig massa, som fördes till hammaren. Där slogs den samman så att den blev helt platt, varefter den sönderhöggs i fem a sju smältstycken. Dessa fördes tillbaka till härden för att på nytt upphettas. När smältstyckena var färdigvällda fördes de åter till stångjärnshammaren där de nu uträckades till stänger av önskad dimension. | ||
| + | |||
| + | |||
| + | [[Källa:Boken om Bergslagen]] | ||
| + | [[Kategori: Smide]] | ||
Nuvarande version från 26 augusti 2010 kl. 16.37
Tysksmidet var i princip detsamma som i kronobrukens hammarsmedjor under 1500-talet. Liksom i osmundsmidet användes en enda härd både för att smälta och färska och för att värma upp smältstycket inför den slutliga uträckningen till stänger. Härden var större och djupare än osmundhärden. Den var försedd med tackjärnshällar i botten och runt sidorna, något som osmundugnen saknade. Över en av härdväggarna låg forman.
En eller två tackjärnsgaltar lades på en bädd blandad med hammarslagg från föregående färskning. Tackjärnet smälte under blästerns inverkan. Det droppade ned genom kolen och samlades på härdens botten. I denna första nedsmältning oxiderades blott tackjärnets innehåll av kisel och mangan samt något järn. En silikatslagg bilades. Däremot ägde knappast någon oxidation av tackjärnets kolhalt rum. Nu började smeden att med spett upprepade gånger bryta upp järnet från botten, så att det inte skulle fastna där. Slaggens järnoxidhalt ökade. Med stigande temperatur åstadkoms en reaktion mellan slaggens syre och tackjärnets kol. Massan kom i "kokning", dvs koloxidgasen bubblade upp genom det flytande tackjärnet och den flytande slaggen.
Järnet blev alltmer trögflytande då dess smältpunkt steg i takt med att kolhalten sjönk. Slutligen samlades jätnet på botten av härden i mindre klumpar, så kallade färskor. Dessa hade fortfarande rätt hög och ojämn kolhalt. På nytt lyftes de upp i upp i bläster zonen. Kolrikare partier smälte och färskades. Järnet, som nu samlats på härdens botten, var kolfattigt. Det makades ihop i härden till en degig massa, som fördes till hammaren. Där slogs den samman så att den blev helt platt, varefter den sönderhöggs i fem a sju smältstycken. Dessa fördes tillbaka till härden för att på nytt upphettas. När smältstyckena var färdigvällda fördes de åter till stångjärnshammaren där de nu uträckades till stänger av önskad dimension.
