Yrken

Det finns naturligtvis ett stort antal yrken som kan nämnas inom järnhantering och bruksmiljöer. Ett sätt att strukturera det hela är att ta upp olika yrken baserat på olika delar i produktionskedjan och i en del andra områden i samhällslivet i närheten av den egentliga produktionen av järn och stål. Inom vallonbruk och vallonsläkter har länge förekommit franskspråkiga benämningar på flera yrken, vilket kan vara intressant att ta upp i förekommande fall.

Malmhantering

Bokare eller malmslagare (bocqueur)

Masugnen

Masmästare (maître fondeur)

Masugnsarbetare (forgeron)

Uppsättare (chargeur)

Smältmästare (maître affineur)

Smältardräng (valet affineur)

Smide

Räckarmästare (maître marteleur)

Räckardräng (valet marteleur)

Mästersven (faiseur de pièce)

Plåtsmed (platineur)

Gjutning

Lodgjutare (grenadeur)

Kanonarbetare (canonier)

Formare, gjutare, (formeur)..

Kolning och skogsarbete

Skogshuggare coupeur de bois

Kolare (charbonnier)

Kolgosse (goujar)

Kolbärare (porteur de charbon)

Övrigt

Hjulmakare, vagnmakare (charlier)

Hovslagare (maréchal)

Timmerman (charpentier)

Körare (charretier)

Oxkörare (bouti)

Murare (masson)

Bälgmakare (souffletier)

KOMPLETTERANDE INFORMATION avseende JÄRNBRUKSRELATERADE YRKEN med förklaringar. Sammanställning och redigering: Per Ax:son Hambrunger, Stockholm 2003.

Bergsman; (Jfr nedan avd 4 om hyttor m m)

Bokare/malmslagare; Järn erhålles ur järnmalm, som krossas = bokas av en bokeur (bokör ) = bokare/malmslagare, rostas över eld samt påfylles överst i en masugn, varvtals med träkol och något kalk (kallas limsten). Sedan träkolet antänts pressas luft nedifrån in i masugnen genom flera hål, formor. Detta skedde genom blästerbälgar, som drevs med vattenkraft. Massan smälter. Järnmalmen, som är en oxid d v s förening med syre, reduceras till rent järn av träkolet, som går bort som kolsyra och koloxid. En del kol förenar sig med järnet till en legering med upp till 4% kol. Kalkstenen och den bergart, som åtföljer malmen, smälter även och bildar slagg. Slaggen är lättare och flyter ovanpå järnet. Båda uttappas var för sig nedtill på masugnen. Man får nu tackjärn, gjutjärn, som ej går att smida men väl att använda till direkt gjutning av kanoner och kulor (lod). (Jfr äv avd 4 om hyttor mm!)

Bruksarbetare

Bruksarbetare, extra

Bruksinspektor

Brukskarl

Brukskarl, extra

Byggmästare; leder all ny-, om- och tillbyggnad vid hyttor och smidebruk.

Eldare/Eldvaktare; vid hytta.

Hammarsmed/mästersmed; förr arbetare vid stångjärnshammaren i ett järnbruk. Genom att hammarsmeden bearbetade glödande tackjärnsstycken med hammaren (som drevs med vattenkraft) reducerades kolet i tackjärnet samtidigt som slagg avlägsnades. Det nu smidbara järnet formades till stänger (stångjärn). Yrkesutbildning och arbetsvillkor reglerades till 1800-talets mitt i hammarsmedsordningar, vilka anknöt till skråväsendet. Källa: NE (Hambrunger 20090116)

En hammarsmedmästare under den tid det gäller d v s -1750-1805 var inte endast arbetsledare utan en mästare med eget fögderi och därför en ganska självständig person. Med modernt språk kan man säga att han hade sin egen ram-budget som även innefattade lön till mästersven. Koldräng fick han anställa själv. Han hade också det yttersta ansvaret för järnets kvalitet. En skicklig hammarsmedmästare var därför värd sin vikt i guld. Brukspatron var beroende av hans skicklighet så det förelåg ett ömsesidigt beroendeförhållande vid bruken under tysksmidets tid. Hammarsmedmästarna levde under tysksmidets tid. Detta är viktigt att konstatera. Senare tillkomna metoder för att framställa smidesjärn gav ej längre smeden samma centrala ställning och yrket sjönk i anseende. Troligen är detta viktigt att ha i minnet när man läser skildringar av svenska järnbruk skrivna under 1800- talets sista hälft eller senare. Källa: Släkt & Hävd nr 3-4, 1985, ss392-393, 395-396,398; (Hambrunger 20090116)

Hjälpsmed

Hyttdräng; (Jfr nedan avd 4 om hyttor m m)

Järnroddare; framförde malm- och järnpråmar.

Klensmed; utförde brukets behovssmide

Knippsmed/knippsmedsdräng

Kolare/kolardräng; (Jfr nedan avd 2 om kolning av milan!)

Kolgosse; (Jfr nedan avd 1 om masugnsprocessen!)

Körare; (Jfr nedan avd 3 om malmkörning)

Masmästare; (Jfr nedan avd 4 om hyttor m m)

Mästersmältare/smältarmästare; (Jfr nedan avd 1 om masugnsprocessen!)

Mästersven: (Jfr ovan om hammarsmed/mästersmed!)

Räckarmästare/räckare; (Jfr nedan avd 1 om masugnsprocessen!)

Räckardrängar; ( -"- )

Smeddräng

Smältarmästare/mästersmältare; (Jfr nedan avd 1 om masugnsprocessen!)

Smältardräng ( -"- )

Spiksmed

Uppsättare; (Jfr nedan avd 1och 4 om masugnsprocessen!)

1. masugnsprocessen Masugnsprocessen är således en kontinuerlig järnframställning. Före vallonerna drevs en masugn ofta endast några få veckor (kanske 8) , innan den måste rivas ut och byggas om. Vallonernas masugnar kunde drivas betydligt längre, cir-ka 25 veckor, och gav samtidigt mer järn per dygn. Vår tids masugnar, som drivs med koks i stället för träkol, fungerar i åratal utan störningar. Byggandet och skötseln av masugnen ombesörjdes av en masmästare. Denne hade till sin hjälp en eller flera uppsättare, som fyllde masugnen, samt lodstöpare och kanongjutare, som tog hand om det flytande järnet. Men det var inte bara kanoner och kulor man behövde utan även vapen, svärd, hillebarder, musköter, plåtharnesk och stormhattar m m för att inte tala om flottans behov av spik och järnbeslag. Man behövde med andra ord smidbart järn. Tackjärnets förvandling till smidbart järn kallas färskning (på franska affiner = rena, färska). Det var här vallonsmidet fick sin berömmelse genom de skickliga hammar-smederna. Färskningen innebär att tackjärnet smältes under bläster, varvid luften oxiderar bort en del av tackjärnets kolhalt, som sjunker under 1% och järnet blir således smidbart. Arbetsgången vid vallonsmide är i stort sett följande. En vallonugn består av två härdar, smälthärden och räckhärden. Vid smälthärden arbetar smältarmästaren med sin smältardräng och vid räckhärden, räckarmästaren med sin räckardräng. Benämningen dräng motsvarar väl närmast senare tiders gesäll. Båda härdarna passas upp av en kolgosse, som har till uppgift att förse båda härdarna med träkol. Dessa bildar ett arbetslag, som under 3½ à 4 timmar framställer 7 st järnstänger. Omedelbart härefter rycker arbetslag nummer två in och lag nummer ett vilar sig i 4 timmar. Det nya arbetslaget består vid smälthärden av mästersvennen (= smältarmästarens förste man) och en smältardräng och vid räckhärden av två räckardrängar, alla uppassade av en ny kolgosse. Så fortgick arbetet kontinuerligt dag och natt under veckan till lördag eftermiddag. Vid smälthärden infördes tackjärnet i form av en gös, en trekantig stång av 3 a 4 meters längd. Framför en forma med blästerluft och brinnande träkol smälte en del av gösen och droppade ner i smälthärden. Här bearbetades den med spett under en halvtimme till smidighet och bildade ett smältstycke på c:a 25 kg, som slogs samman med smältsläggan eller en kams på en järnhäll. Därefter levererades den av smältaren till räckaren, som i sin tur värmde upp stycket och smid-de ut det till en stång under den vattendrivna stångjärnshammaren. Att smida ut ett dylikt järnstycke till en stång kallades att räcka ut det. Källa: Appelgren, E.,: "Vallonemas namn" ss49-52, (Stockholm 1968) (Hambrunger 2009016)

2:1. kolning av milan. På försommaren, var det att i skogen fälla kolveden, huvudsakligen gran, för att denna under sommar­en måtte torka. Dessa träd höggs sedan under sommaren vid passande tillfällen i längder av 19 kvarter och upplades i lass av en kv:aln(?). Ett hundra sådana lass räknades för en långved. Vid midsommar var det att iordningställa platsen för kol­ningen, kolbotten, som den kallades, och valdes helst härtill en plats, som förut varit begagnad för samma ändamål. Det van­liga var, att en person fick i beting att skotta upp en kolbot­ten på midsommarafton, vilket arbete då utfördes på natten före midsommarafton, så att själva midsommaraftonen blev fridag. Vid passande tid under och mellan skörden inkördes kolveden till bottnarna och upprestes till mila. Härtill begagnades en så kal­lad inkörskälke, primitiv av blott björkvirke och skodd med vir­ke av gran för att i barmarken gå lättare; på en sådan fanns ej järnskoning. Storleken av milorna var olika, för det mesta en och en halv till två långvedar eller tolv och en halv till fjor­ton käppar (en 13 kv. i längd), mätt runt milan på halva dess höjd. Som milans övre del, s k kullen, var ojämn till följd av vedens olika längd, måste den avhuggas till ett plan, varjämte hela milan bekläddes med granris eller risades. Sista arbetet med iordning-ställandet var, att milan påskottades ett lager av kolstybb runt sidorna samt på kullen. Var milan så brant inrest, att stybben ej ville ligga kvar på sidorna, måste man begagna s k block eller hyllor runt densamma. Stybbet på­skottades till en fjärdedels eller en halv alns djuplek, be­roende på tillgång.

2:2. Kolningen av milan skedde på hösten och krävde vana och skicklighet. På hösten, efter inbärgningen av skörden, igångsattes kolningen. Innan dess uppfördes invid milan en kolarkoja till bostad åt kolaren, med en enkel eldstad eller härd och liggplats, bänk, med granris och mossa, samt ett hus av stänger att förvara kolen uti, om dessa ej fanns på platsen förut efter föregående kolningar. Kolningen var en konst, och kunniga och pålitliga kolare voro eftersökta, ty mycket berodde på dem, hur resul­tatet blev ifråga om både kolens mängd och godhet. Påtändningen av milan skedde på flera sätt; antingen vid de s k brynen, d v s i övre kanten av milan eller ock vid foten eller dess nedre del. Ett sätt var, att när milan restes i dess mitt anbringa en tunnel ner till marken, i vilken milan antändes. Som den, innan den blev riktigt antänd, blev utbränd i antändningsstället, måste kolaren ifylla dessa ställen med vedkubbar, eller "fylla den", som det kallades. Under kolningens gång var det att passa den med att upptaga draghål vid fo­ten av milan för att insläppa luft, s k rymningar, samt att med en stång sticka småhål vid "brynen". Milan måste i övrigt hållas tät genom klubbning med en träklubba och genom den s k fyllstången undersökas, om den brunnit inne i veden, så att tomrum uppstått, d v s om den "grävt", ty då måste den fyllas med lämpligt ämne. Kolningen kunde vara farlig, ty många gånger hände det, att en ouppmärksam kolare vid ansningen föll igenom stybbet ner i den brinnande milan, och då, om han ej kunde komma upp, brändes svårt, ja till döds. Konsten var, att så kunna leda elden, att all ved blev kolad och ej något parti blev återstående, ty då blev bränder, vilka ej hade samma värde utan måste omkolas. Den tid, som åtgick för kolningen av en mila, var beroende dels av vedens beskaffenhet och kolbottnen men mest på kolarens skicklighet, och för det mesta varierade tiden på 3 till 4 vec­kor. Storleken av milan hade ock inflytande därvidlag.

2:3. Milan rives. Kol och bränder skiljas åt. När milan var genomkolad eller "utröken", startade utrivningen efter ett par dygns avsvalning. Med hjälp av ett par personer utbrötos kolen skiftesvis medels järnkrokar och upplades runt kolbotten, sedan alla kol undersökts, om någon eld fanns i dem, då de noga släcktes. I god tid på morgonen fatades nu kolen i stora såll eller "kolfat" och buros in i kolhuset. En ordinär mila tog en tid av 2 dygn att utriva med 3 man. Kolhusen måste vaktas några dygn för eldfaran och kolbotten rensas från kvar­blivna småkol, vilka merendels begagnades i gårdens klensmedja vid behovssmide. Blev ej kolningen bra, utan "bränder" funnos, samlades nu dessa och inrestes till en mindre mila eller s k brandpuke, vilken sedan kolades. Kolhuset täcktes och fick stå, tills vintern kom med köld och snö, då kolen fraktades till hyt­tan vid blåsningen. En ryss kol innehöll från 15-16 till 20 à 24 tunnor, medeltalet var 16 à 18 tunnor.

3. Malm och kol m m fraktas till hyttan. Till följe av de stora avstånden från gruvorna till hyttorna var det sedvanligt att malmen från gruvtorgen kördes en sträcka på väg hem, detta benämndes att flytta malmen. Kvarter tingades på lämpligt ställe för dragare och folk och dessa utrustades med livsförnödenheter för en vec­ka eller så, bestående först och främst av hö och havre samt hästbröd, bröd bakat av havremjöl, särskilt för hästarna, och en rundlig matsäck åt körarna. Köraren har alltid varit djurvän, och hästen har han hållit kär och skött om på bästa vis men också ställt stora fordringar på densamma såväl i styr­ka som i snabbhet. Hästar av norsk ras ansågs bäst och var eftersökta i socknen. Till dessa kvarter kördes nu malmen från gruvan och begagnades härtill en särskild släde, rot- eller malmsläde. Denna släde var stark. Medarna sutto ganska nära tillsammans, så att den var smal i gången (omkr 3 kv), i framändan smal och låg men bred och hög där bak eller i roten, som den benämndes. Med en sådan släde kunde man taga sig fram i skog och moras, där det annars varit nästan omöjligt att köra. I kvarteren fördes nog ett ganska uppsluppet, ja vilt liv, och någon vila blev knappast av för upptåg och skämt. Vägar togs för det mesta över de tillfrusna sjöar­na och kärren, där det gick för sig, annars gick vägen fram över oländiga berg och moras, backe upp och backe ned, så att man förvånas över att folk och hästar kunnat taga sig fram där med de tunga lassen. Detta var nog på grund av slädens konstruk­tion, hästens styrka och körarens skicklighet och vana. När all den malm som troddes åtgå till årets blåsning, blivit flyttad från gruvorna till kvarteret, vilket tog olika lång tid, beroende på väglängden samt slädförets lämplighet, var det att skaffa den till hyttan. Om vintern var bra med lagom mycket snö och frost, så att kärr och sjöar bar, var allt gott, men under blidvintrar och på barbacke var man illa med, ty då kunde malmkörning ej gå an. Det var sed att rusta sig från hemmet och fara iväg vid 12- eller 1-tiden om natten för att slippa möta andra körare på ditre­san samt vara framme och få lasset i daggryningen. Stora lass var en heder att ha, ty det var bevis på hästens styrka och kör­drängens skicklighet. Ett malmlass var 5 till 8 skeppspund eller 25 till 30 centner, som man finner en betydlig tyngd. 30 centner motsvarade 1275,54 kg. Parkörning begagnades ej och kunde nog ej nyttjas till följd av vägarnas smalhet och dåliga beskaf-fen­het. Ett kärnfriskt släkte var det dock på denna tid, som trotsade både mödor och köld. Det var nog ej så behagligt att mitt i natten lägga sig på en tapp hö i rotsläden, med endast ett tunt hästtäcke över sig, då det kunde vara 20 till 30 grader kallt. Men sällan hördes tal om någon förkylning. Pälsar var ej i bruk, de ansågs visa, att man var frusen av sig. Varje pojke vän­tade på att den tiden snart skulle komma, då han blev stor och stark, så att han kunde få följa med och köra malm, ty då först ansåg han sig för att vara hel karl. På hyttbacken upplades malmen invid de s k rostgroparna, var sort för sig i högar.

4. Hyttan, en intressant arbetsplats. Var nu "redet", som det kallades, d v s malmen och kolet framme vid hyttan, så pålystes hyttestämma med intressenterna. De samlades då för att bestämma, när hyttdriften eller påblås­ningen skulle begynna, samt i vilken tur eller ordning var bergsman skulle avverka sitt rede - vilket merendels sked­de genom lottning - jämte flera inom hyttelaget förekomman­de frågor, vilka alla noga togs till protokollet. Vid hyttan var anställd en hyttefogde, vanligen en av bergsmännen, samt masmästaren med sin rådstugedräng och uppsättare jämte kolfatare. Under den tid, som bergsting förekommo, måste var hyttfogde med vid hyttan anställda arbetare gå ed på att vara opartiska och ej gynna någon blåsare på den andres bekostnad. Under bergstingen avgjordes alla tvister och frågor, som hör­de till bergsbruket och bruksdriften. Bergmästaren var domare och bergsfogden åklagare. Ett tingsställe var i Källmo. Bergstingen avskaffades i slutet av 1840-talet och dess ärenden la­des under häradsrätt. Bisittare i nämnden titulerades för sexman och var en eftersökt och ansedd ställning bland bergsmän­nen. Hyttefogden åliggande var att uppehålla ordningen vid hyttan, föra anteckning över hyttedriften, hur mycket kol och malm som gick åt, samt huru mycket järn det blev under varje dygn, som var bergsman blåste, för att efter dessa uppgifter avdraga skattejärnet eller tiondejärnet, vilket uppbars av bergsfogden, som redovisade denna skatt till Kronan.

I äldre tider utgjordes Kronans huvudsakliga inkomst av osmundsjärnet från bergslagen. Det framställdes vid smältning av myrmalm, som togs i sjöar och i myrar eller mossar. Detta var redan i början av det 13:de seklet en handelsvara, som exporterades till utlandet och inom landet användes som bytes­handel i stället för pengar.

Huvudorten inom hyttelagen var platsen för masugnen, eller hyttan. Där hade var bergsman sin egen rostgrop, kolhus, malm­bod och järnbod.

De första hyttorna voro enkla och hastigt uppförda. Varhelst ett vattendrag fanns, som låg någorlunda centralt och var tillräckligt att kunna driva den enkla blåsbälgen och en fördäm­ning där kunde anläggas, uppfördes en hytta. Fanns en höjd eller ett berg invid vattendraget begagnade man sig av detta för att få dem till bakvägg åt masugnen. Ugnen uppfördes i slutt­ningen och grunden var 12 till 15 alnar kv., murad av gråsten med tre stycken öppningar eller valv, två för införande av blästern och den tredje mittfram för uttappning av det smälta järnet samt slaggen. Inre pipan var murad runt och höjden var omkring 12 till 15 alnar. Nedre delen av masugnspipan, där hettan var störst, murades med eldfast tegel och sandsten och beslogs med murbruk av krossad kattflinta och sandsten. För lufttillgången eller blästern voro förr blåsbälgar av trä bruk­liga, vilka drogos av ett vattenhjul.

Masugnens övre del kallades kransen, och å den skedde beskick­ningen, d v s isättningen av kol och malm, ett arbete som utfördes av uppsättaren. Innan malmen kunde brukas i masugnen måste den genomgå en förebränning, vilket skedde i rostgroparna, "rost­ningen". I gropen lades långved eller "rostved" och täcktes med ett lager kolstybb och upphettades på detta vis. Efter av­svalning forslades den till malmboden, varest den bokades el­ler med handkraft sönderdelades i små stycken, av en nöts till ett äggs storlek, med den s k bokhammaren mot bokhällen, en järnhäll av ½ aln i kv. Vid påblåsning av hyttan åtgick en fjorton dagar, innan masugnspipan hann uppvärmas. Detta kallades för värmningen, och då kunde blott kol isättas, vilka togs från milan, som kolades på hyttelagens gemensamma skogs­allmänning. Sedan pipan blivit nog uppvärmd, så att malmen kunde isättas, begynte hyttedriften.

Bergsmännen avverkade sina reden i tur och ordning, som vid hyttestämman beslöts. Geijers bekanta yttrande: "Jernbruk och nordisk vinter höra tillsammans; det är deras vackra årstid" - kan med skäl ut­sträckas till hyttelivet i våra bergslager. Även detta "är en tavla att se - en tavla att leva". Hela hyttebacken vim­lar av liv och rörelse; malmkörare anländer i långa rader; fyllda kolryssar framkomma från skogen och trängas med andra, som blivit tömda och åter försvinna åt skogarnas djup, "malm­bokare" med briller på näsan, för att skydda ögonen mot stendammet, sitta i sina små bodar och sönderknacka den rostade malmen till lagom storlek för att läggas i masugnen; vägfa­rande, som begagna vintervägarna "beta" på hyttbacken; lös­drivare, för vilka alltid under denna fröjdetid finnes en bit bröd och kanske en sup i bergskarlens matsäcksskrin, träffas på hyttbacken och berätta historier; hyttarbetare stanna med sina skottkärror och kolkorgar; hästar gnägga, skator och sparvar plocka ivrigt en knapp vinterföda; allt detta belyst av en klar vintersol, bildar en tavla, som förtjänar att be­traktas. Men kanske ännu mer pittoreskt är skådespelet, sedan skymningen brett sina skuggor över skog och sjö. Ännu fortfar rörelsen och likgiltigheten, ehuru dämpade, över de glödande rostgroparna svävar en lätt dimma av svavelångor och kastar ett blåaktigt sken över de närmaste föremålen, men hu­vudpartiet i det stora skuggspelet är dock själva hyttbyggnad­en. Högt över densamma avspeglar sig på det mörka firmamentet en krans av ljus, en reflex av masugnspipans glödande inre. Inträffar vid denna stund "utslag", må vi ej försumma att tit­ta in i rådstugan. Med undantag av den närmaste omgivningen kring utslagsstället, härskar i byggnaden i nästan fullkomlig skymning, som verkar än dystrare genom det dova bruset från vattenhjulet, och de i mörkret stönande bälgarna. Framför den i glödhetta skimrande masugnsöppningen skymta ett par sotiga, svarta figurer som syssla med någonting i den fuktiga sanden vid utslagsstället. Det är masmästaren och hans medhjälpare som lägga sista handen vid formarna, vilka skola emottaga det smälta tackjärnet. Den förra uppskottar med en skyffel en smal ränna fram till utslagsöppningen; - ett nytt kraftigt spadtag, och i ett ögonblick upplyses hela rådstugan av ett bländande sken. En orm av glödande lava ringlar sig ur masugnen och läg­ger sig lydigt i formarna; - järnet, ett av de viktigaste med­len för mänsklig odling, har under människohanden genomgått sin första beredningsprocess.

Ett talesätt: "det gick som det gick" är i mer än ett hänseende tillämpligt på de gamla hyttorna, och man vet ej rätt, vilket man mest skall förundra sig över: den slentrian som ödde arbe­te och kol på en hantering, som i själva verket lämnade så rin­ga avkastning, eller det tålamod, som i det längsta strävade med alla olägenheterna av ett föråldrat och ofullkomligt järn­beredningssätt. Det var också ett vanligt yttrande av bergsmän­nen, när efter flera dygns blåsning och förbränningar av hundra­tals stigar kol, den första "tackjärnsgåsen" äntligen låg i for­man, att den var värd mer än guld. Särskilt under de första upp­sättningarna voro de gamla masugnarna mer än vanligt oregerliga; men långtifrån att förklara dessa vidrigheter ur naturliga orsaker, skyllde hyttfolket detta på de orimligaste ting, häxeri och trolldom naturligtvis i främsta rummet. För att besegra de onda makter, som drev sitt spel, försöktes varjehanda medel, och intet utslag skedde, utan att masmästaren, innan han tog det sista spadtaget, lyfte av mössan och sände en bönesuck mot höjden.

5. hyttan som mötes-/samlings- och nöjesplats. Så långe vinterföret varade och vägfarande och forbönder för genhetens skull körde vintervägarna, var hyttorna alltid giv­na mötesställen. Här träffade man vänner och bekanta; här fick man höra nyheter och kunde man i nödfall få en sovplats uppe på masugnskransen. Icke var bädden just så mjuk, ty liggstäl­let utgjordes av stengolvet, och ett kolfat eller matsäcks­skrinet var huvudgärd; men det var varmt däruppe, och det var en god sak i rusk och snöyra, eller då kölden smällde i knu­tarna. Hade den fattige formannen fått sova i fred, hade all­ting varit väl beställt, men de upptågssamma bergskarlarna, som själva icke tycktes vara i behov av sömn, så länge hyttan gick, kunde omöjligen lämna honom i ro. Sträckte han ut benet, genast var en spjuver framme och gav honom en "koppning". Var­samt lossades strumpebandet och strumpan nedfirades, så att en bar fläck blev synlig på benet; denna fuktades med litet vatten och omedelbart därefter applicerades på stället en brännhet malmsten. Men i samma ögonblick måste "vaccinatorn" taga till flykten. Mannen, som trött och frusen sovit som en stock under förberedelserna, vaknade hastigt av den stickande smärtan, och vanligen fick den närmast liggande eller sittan­de uppbära örfilen, som var ämnad åt gärningsmannen. Ett annat mycket vanligt skälmstycke var att "svedja fall", d v s prakti­sera en glödhet sten intill den sovandes toviga hår, som frä­sande lämnade plats för en mer eller mindre konstnärligt form­ad tonsur. Oaktat gästfrihetens fordringar blev så illa till­godosedda, fanns knappast en natt, som ej bergskarlarna hade främmande på masugnskransen; men när den annalkande våren gjor­de vintervägarna svåra att köra och isarna osäkra minskades an­talet besökare.

Medan blåsningen ännu pågick, var hyttan än en gång samlings­platsen för en hop människor, nämligen vid den s k "hyttepre­dikan". Det var sedvanligt att präst och klockare en gång un­der blåsningen infunno sig vid hyttan då även gudstjänst hölls och fick namn av hyttepredikan. Tidigt på morgonen samlade sig, efter föregången pålysning söndagen förut, en hop människor ej blott från hyttelaget med omnejd, utan även från längre bort belägna orter. Det var en folkfest, till vilken den som kunde komma icke gärna försummade att inställa sig, och till vilken den rundliga trakteringen efter gudstjänstens slut nog i sin mån utövade dragningskraften. Dessbättre hava hyttepredikning­arna sedan länge upphört; och i dessa förhållanden liksom i mycket annat en bättre anda fått göra sig gällande.

Tiden för blåsningens slut var olika för olika år och berodde av flera omständigheter, såsom strängare eller blidare vint­rar, vinterväglag m m. Det hände ibland att vattenbrist upp­stod, så att hyttan ej kunde gå. Då var att sätta kolugn, d v s fylla masugnen med enbart kol för att hålla värmen kvar i mas­ugnen och slå igen den och vänta på nederbörd och, sedan man fått vatten, pådraga på nytt. Vanligen inträffade nedblåsning­en i augusti/september, men om ihållande köld i början av året fördröjt påblåsningen, gick hyttan längre på höstsidan. Liksom vid blåsningens början gingo de sista uppsättningarna även för gemensam räkning och kallades "drevet”, som firades med ett litet kalas, "drevdansen", på hyttelagens gemensamma bekostnad.

Vid hyttorna göts av däri kunniga personer diverse grövre gjutgods såsom järnugnar, skorstenar, brukliga i bergslagen, och framför allt de på den tiden vanliga fotgrytorna m m, som var gångbar handelsartikel och försåldes vida omkring av kring­resande "grythandlare".

Upptecknat omkring 1920 av bergsmannen Karl Karlsson i Källmo, Karlskoga. Postum skrift ur Karlskoga bergslag - förr och nu, årg 13, 1964-65. (Hambrunger 20090116)

Smeder, masugnsarbetare och koltillverkare - kärnan av det provinsiella bruksfolket

De uppskattade yrkesarbetarna vid "vattuhamrarna".

Hammarsmederna vid provinsbruken

"Hammarsmedja heter egenteligen den verkstad, eller smedja, hvaruti stångjärn tilverkas af tackjärn genom smältning uti tjenlig härd ...och uträckning under vattuhamrar (= stångjärnshamrar) ...Inrättningen af sådane smedjor består aldraminst af en, eller tvenne härdar, med tilhörande Bäljor och deras gångande vattuverk samt en hammare, med dess ställning, hjulstock och vattuhjul. Vid tysksmide kan en härd för en hammare vara tilräckelig; men för vallonsmide fordras nödvändigt tvenne härdar, nemligen en smältare- och en räckare-härd."

Hammarsmederna i stångjärnssmedjorna utgjorde den mest särpräglade yrkeskategorin vid järnbruken. Smederna förädlade tackjärn till stångjärn, den viktigaste slutprodukten för de flesta bruken. Vid varje stångjärnshammare måste det finnas åtminstone en mästare. Närmast honom stod mästersvenner eller hammarsmedsgesäller som måste kunna sköta smidet när mästaren inte var närvarande. Som hjälp hade smederna drängar som kallades koldrängar, smedsdrängar, lärdrängar eller lärpojkar.

Såväl hammarsmeden som hans medhjälpare var kvalificerade yrkesarbetare. Det är nästan omöjligt att finna uppgifter om den okvalificerade arbetskraften inom stångjärnssmidet. Vid bergsmanssmedjorna var förhållandet annorlunda: smeden fick här ofta sina medhjälpare från smedjelaget.

I drygt tjugo år från början av 1670-talet var Axmar ett vallonbruk med omkring sju smeder. I slutet av år 1694 färdigställdes en ny stångjärnshammare med två härdar. Samtidigt avstod bruksägarna från vallonsmidet och övergick till tysksmide även vid den äldre smedjan. Därefter bodde det mellan tio och tolv smeder vid bruket.

Hammarsmederna och smidets intensitet Under stormaktstiden tillverkade man stångjärn med två olika metoder: tysk- och vallonsmide. Det senare tillverkningssättet var koncentrerat till Uppland, i Bergslagen och andra järnproducerande områden härskade tysksmidet. Huvuddelen av stångjärnet tillverkades i tysksmedjor. Där förädlade smederna tackjärnsgaltar producerade i 'tyska' eller 'svenska' masugnar, mulltimmerhyttor. Dessa galtar vägde endast några tiotals kilo, vilket underlättade transport över långa sträckor. I tysksmidet behövde en hammare ha endast en härd. Det krävdes i allmänhet tre smeder i smedjan: en mästare, en mästersven och en dräng. En härd krävde inte hammarens hela kapacitet och därför fanns det ofta två härdar per hammare. Då behövde man fem till sex smeder. Vid den ena härden smidde en mästare med mästersven, vid den andra härden antingen en annan mästare med gesäll eller två mästersvenner. Därutöver hörde en eller två lärgossar till hammarlaget. Detta ger antingen tre eller fem till sex smeder. Sättet att smida var i stor utsträckning beroende av kol- och tackjärnslagret samt vattenmängden. Fanns det gott om råvaror och vattenenergi kunde man smida med dubbelt folk natt och dag, men om någon av dessa förutsättningar brast övergick smederna till enkelt smide eller släckte en av de båda härdarna. Under ett och samma år kunde ett flertal förändringar i smidessättet bli nödvändiga. Därför är det ofta svårt, rentav omöjligt att utifrån uppgifter om antalet smeder eller brukets årliga produktion dra några slutsatser om det smidessätt som förekom vid ett bestämt bruk. Detsamma gäller härdarnas antal i tysksmedjan. Även om det fanns två härdar kunde det hända att man brukade endast den ena och lät den andra stå stilla under långa tider och t o m i flera år. Samtidigt utgjorde den andra härden en resurs som kunde tas i bruk när man ville maximera smidet. I vallonsmidet behövdes två härdar i en hammarsmedja. Vid smältarhärden smältes tackjämet. Därefter smiddes det till mindre stycken under smältarmästarens ledning. Dessa smältstycken uppvärmdes på nytt vid räckarhärden under räckarmästarens ledning och smiddes slutligen till färdigt stångjäm. Vallonsmidet hade nästan dubbel produktionskapacitet i jämförelse till tysksmidet; i stället för tre till sex smeder krävdes det enligt litteraturen nio eller tio smeder för att genomföra smidesprocessen. I motsats till tysksmidet använde man i vallonsmidet stora tackjämsgösar som råämne. Dessa gösar, tillverkade i 'französke' masugnar, vägde flera hundra kilo varför man gäma placerade hammarsmedjan nära masugnen. Vallonsmidet krävde malm av mycket god kvalitet, speciellt den manganhaltiga Dannemoramalmen passade utmärkt för denna metod.

Knipp- och spiksmeder (och klensmeder)

"Kniphammare kallas en sådan liten hammare, som drifves med vattuhjul och hvarunder stångjärn, eller stål, smidas til hvarjehanda smärre arbeten", såsom band- och bultjärn, spadar, liar, kling- och knivämnen samt smala järntenar. Spikhammaren var mindre och snabbare än en vanlig knipphammare. Arbetet vid dessa båda hamrar liknade varandra; spiksmeder kallades ofta även knippsmeder. Klensmederna skötte i första hand smidesarbeten som var nödvändiga för att hålla produktionsanläggningarna i skick, men vid sidan av detta arbete kunde de tillverka en mindre mängd produkter för avsalu. Klensmedens arbete hade ofta likheter med knippsmedens och det hände att också de senare kallades för klensmeder.

Hyttfolk

Masmästare och arbetslag i masugnen

Masugn heter "en af de största smältugnar, hvaruti tackjärn uti flytande form tilverkas af jämmalmer, med tilhjelp af mycket stark bläster, och uti en 12 til 15 alnars hög ugnspipa, hvaruti hettan drifves til långt högre grad än uti någon annan ugn. Denne starka hettan gör at järnet här måste blifva flytande ...inom et dygn kunna med 4, eller 5 arbetskarlar åstadkomma 16 til120 skeppund tackjärn".

I masugnen tillverkades tackjärn, råämnet för stångjärnssmide. Till masugnsprocessen krävdes förutom malm även kalksten och kol. Arbetet i masugnen var säsongbetonat, men också när själva masugnen stod stilla fanns det arbete vid den. Framkörd malm måste förberedas före smältningen; också hyttan krävde reparering mellan blåsningarna.

Arbetet i masugnen leddes av masmästaren. Denne hade antingen specialdrängar eller okvalificerad arbetskraft under sig. Som närmaste medhjälpare hade masmästaren vanligtvis en hyttdräng som måste kunna behärska masugnsblåsningen i mästarens ställe. Uppsättarnas uppgift var att mata masugnen med kol, kalksten och malm efter masmästarens instruktioner. Enligt MMO (masmästarordningen) skulle uppsättaren ta hjälp av bokaren, vars huvudsyssla bestod i att boka eller krossa malm innan den smältes. Detta arbete utfördes med en liten vattenhammare - ett bokverk - eller med handsläggor. Innan malmen bokades rostades den för att bli skör. Den senare uppgiften kunde skötas av särskilda rostbrännare; vid 1600-talets provinsbruk fanns dock inga sådana specialdrängar. Hyttdräng, uppsättare och bokare hade under första hälften av 1600-talet blivit så specialiserade yrken att det i 1638 års MMO fanns bestämmelser om deras löner. Vid de provinsiella masugnarna kunde det dessutom finnas slaggskjutare, kolfatare och malmvindare. När masugnen blåstes pågick arbetet dygnet runt och ofta behövde man också tillgång till dagsverkare och andra bruksbor. Bland masugnsarbetarna fanns vid ett fåtal bruk grytstöpare och styckegjutare som en egen grupp.

Under senare delen av 1700-talet förekom klagomål över att det i bergsmanshyttorna vid sidan av masmästarna fanns oerfarna hyttarbetare. Sådana förhållanden rådde långt in på 1800-talet. Ett större yrkesarbetarlag under masmästaren kan ses som ett tecken på att de tidiga bruksägarna har satsat på egen tackjärnsproduktion.

Grytgjutarna

Grytgjutarna var en speciell arbetargrupp vid masugnarna. De svarade sällan för själva blåsningen, utan för den gjutning som bedrevs under masugnsgången. En del av det rinnande järnet stöptes i motar. Härmed gjöt man grytor, pannor, lod m m. Grytgjutaren öste eller bar flytande järn med speciella skopor från ugnen till motarna. Själva gjutningen var endast en del av grytstöparnas arbetsinsats. Före blåsningen var tillverkningen av lermotar i motstugan ett tidskrävande arbete. Efter blåsningen putsade stöparna de nyligen gjutna varorna från lera, filade och numrerade dem.

Professionella kolproducenter

Skogshuggarna, kolama och körarna stod för kolproduktionen vid bruken. Vid provinsbruken var skogshuggarna inte någon egen yrkesgrupp; dagsverkare, båtsmän, vinterliggare och andra utförde detta arbete. Blott undantagsvis förekommer att någon skogshuggare är angiven bland bruksbefolkningen. Med kolama och körarna förhöll det sig tvärtom. De utgjorde en viktig grupp bland provinsbrukens folk.

Tillräcklig kolproduktion hörde till de främsta förutsättningarna för järnproduktionen. I Bergslagen var allmogen van vid kolandet, i provinsen var det annorlunda. Dit måste bruksägarna locka folk som behärskade hantverket. Bristen på kolningskunniga påverkade järnproduktionen på ett markant sätt. Kolningen krävde en mycket större arbetsinsats än t ex stångjärnssmidet. Under 1700-talet förutsatte varje skeppund stångjärn ett kolnings- och körningsarbete på drygt tio dagsverken, medan en knapp tredjedel av denna arbetsinsats räckte för att förädla en motsvarande mängd tackjärn till stångjärn.

Kolare

Kolarna byggde sina milbottnar, reste milorna och skötte själva kolningen. Man använde samma milbottnar länge eftersom gamla bottnar krävde mindre arbetsinsatser än nya som måste grävas, dräneras och utformas. De första milorna restes vanligen intill själva bruket eller i dess närhet, men allt eftersom skogarna höggs ner tvingades man flytta kolningen till avlägsna skogstrakter. Kolarna måste under vissa tider övernatta i enkla kolarkojor i skogen och därifrån bevaka sina rökande milor. Kolet väger mindre än ved och därför var det billigare att frakta kol än ved. Träkol är dock skört och lättkrossat. För små kolbitar skadade masugnsblåsningen och stångjärnssmidet. Därför fraktade man inte kol över längre sträckor än tio, högst tjugo kilometer.

Körare

Körarna sysslade först och främst med kolkörslor. De kunde även frakta ved och järn. I stället för stora kolvagnar körde de kolryssar.

Sammanfattning Provinsbruken hade som regel stora arbetsstyrkor. Till den kvalificerade arbetskraften hörde främst smeder, masugnsfolk och koltillverkare. Vid de minsta bruken fanns endast ett par hammarsmeder - liknande förhållanden rådde vid många mindre hamrar i och runt Bergslagen - men för det mesta var antalet smeder vid provinsbruken avsevärt större. Hur många som arbetade i stångjärnssmedjan berodde på smidestekniken, antalet härdar och dagsarbetstiden. Vid en tyskhärd arbetade i mitten av 1600-talet i allmänhet två personer, hammarsmeden och hans dräng. I en tysksmedja med två härdar fanns då fyra man, men framemot sekelskiftet växte antalet, särskilt vid de norrländska smedjorna där de kunde uppgå till sex personer. Också i vallonhamrarna steg antalet smeder från fem till sex man till åtta till tio kring sekelskiftet. Detta var en följd av skiftarbetet som bruksägarna började tillämpa när de försökte maximera produktionen. Där ägarna inte gick in för ökad arbetsintensitet förblev antalet smeder på en lägre nivå. Manufaktursmidet blev mot sekelskiftet 1700 en allt viktigare produktionsgren för alla större bruk. I stället för att producera stångjärn på export koncentrerade sig bruksägarna på hemmamarknaderna. Vid de största bruken kunde antalet knippsmeder överstiga tio; i övriga områden fanns det ytterst sällan några knippsmeder alls på bruken. Vid alla provinsbruk var man före 1689 års förordning tvungen att gå in för tackjärnsframställning. Eget tackjärn utgjorde grunden till all järnproduktion. Eftersom allmogen här inte behärskade järnhantering, behövde ägarna hålla ett fast arbetslag i brukets tjänst som var större än vad man var van vid i Bergslagen. Speciellt i de norrländska masugnarna, vars ägare försökte producera stångjärn av hög kvalitet, arbetade under 1690-talet mellan tre och nio kvalificerade arbetare Kolarna var som flest åren närmast efter brukets grundande. Vid stora bruk kunde det finnas mer än tio kolare. Med åren krympte deras andel av bruksbefolkningen och vid flera mindre hamrar försvann de helt och hållet. Styckebruk, vallonhamrar och bruk där ägarna satsade på framställning av eget tackjärn höll sig ännu efter flera årtionden med ett större antal egna kolare. Vid dessa bruk ville ägarna tillförsäkra sig att de kunde få kol av god kvalitet året runt. I Bergslagen var kolningen däremot en allmän bisyssla för allmogen, vilket fick till följd att hammarpatronerna oftast nöjde sig med köpekol och inte städslade några brukskolare. Vid de större provinsbruken fanns vanligtvis ett par körare som utförde kolkörslor året runt. Körarna med sina stora kolvagnar var utmärkande för provinsbruken, men de hörde sällan till den anställda arbetskraften vid bruken i Bergslagen med omnejd.

Arbetskraftsrekrytering vid provinsbruken

Tyska och vallonska invandrare

Tysk invandring, särskilt till Stockholm och Bergslagen, hade gamla anor. Redan under medeltiden kom tyska bergsmän till Sverige. Denna invandring fortsatte under tidigmodern tid. Framförallt under första hälften av 1600-talet rekryterades också valloner till de svenska järnverken. Flera forskare har påpekat att tyskarnas och vallonernas roll inom järnindustrins utveckling under 1600-talet var utomordentligt viktig. Utländska yrkesarbetare hämtade avgörande innovationer med sig till Sverige. Detta gällde kolning, smältning och smide. I slutet av 1520-talet finner man hammarsmeder med tyska namn i Sverige. De förde med sig nya järnframställningsmetoder. Tidigare hade man tillverkat järn i mindre hyttor - detta järn färskades sedan vid små härdar till smidbart osmundjärn. Med hjälp av vattenhamrar kunde man höja kvaliteten på osmundjärnet och förädla tackjärn till stångjärn av god kvalitet. Från och med 1540- talet lät Gustaf Vasa värva tyska smeder till Sverige. Ett flertal kronobruk med nya stångjärnshamrar grundades. För ledningen av dessa anställde kungen 1548 tysken Marcus Hammarsmed eller Klingenstein. Ännu under 1610-20-talet fanns flera hammarsmeder av tysk börd vid gamla kronobruk. De smeder som kom på 1500-talet tog med sig det s k tysksmidet. Tysksmidets ställning förstärktes i början av 1600-talet och speciellt senare, under 30-åriga kriget, samtidigt som den tyska immigrationen fortsatte. Man har påstått att denna invandring var av mindre omfattning. Det finns dock inga exakta siffror och inte heller några tillfredsställande uppskattningar av antalet tyska järnarbetare i Sverige.

Däremot har de vallonska smeder som bosatte sig i Sverige under första hälften av 1600-talet blivit flitigt kartlagda. Tack vare vallonsmidet kunde man få fram världens kanske bästa järn av Dannemoramalmen. Bernt Douhan har beräknat att 165 eller ca 25 % av de 665 invandrade valloner vars yrke man har kunnat fastställa - av totalt 870 upptecknade vallonska invandrare - var smeder. En fjärdedel av dessa smeder anlände under de första tjugofem åren av 1600-talet och tre fjärdedelar mellan 1626 och 1655. Därefter kom endast enstaka inflyttare.

Från Tyskland kom i början av tidigmodern tid förutom hammarsmeder också masmästare. De införde den tyska masugnen i Sverige. I princip liknade de äldre svenska masugnarna de tyska, men de var mindre både i förhållande till hyttans storlek och till dess produktionskapacitet. Båda masugnstyperna var s k mulltimmerhyttor. Enligt Otto Dress byggdes den första tyska masugnen i Sverige ungefär 1610 vid Kroppa kronobruk i Värmland. Även till det kortlivade järnverket Gladhammar i Tjust införskrevs 1619 en masmästare från Tyskland. Allmänt sett råder brist på information om de tyska masmästarna i Sverige.

En högre produktionsnivå och en bättre driftsäkerhet än de tyska nådde de "fransyska" masugnarna - de var helt och hållet byggda av sten. En viktig olikhet mellan dessa hyttyper låg i slutprodukten. Galtar från mulltimmerhyttor vägde ca 60-100 kg och var så lätta att en man kunde hantera dem. Gösar från franska masugnar vägde däremot flera hundra kilo. Vallonsmidet krävde sådana stora gösar. Bland de vallonska invandrarna har Douhan funnit 22 masmästare och 45 andra masugnsarbetare eller drygt 10% av de yrkesangivna invandrarna.

Forskarna har inte i någon större utsträckning noterat att det bland de tyska yrkesarbetare som under 1600-talet flyttade till Sverige också fanns kolare. I själva verket rekryterades tyska kolare till svenska kronobruk redan i mitten av 1500-talet. Den gamla liggmilan kallades tyskmila. Man kan hitta uppgifter om tyska kolare redan från förra delen av 1600-talet. År 1644 kolade två tyskar vid ett småländskt bruk.

Magnus E. Wallner påpekade redan 1746 att de valloner som emigrerade till Sverige under första hälften av 1600-talet hade fört med sig konsten att bränna kol i resmilor. Kolet som tillverkades vid dessa "fransyska" milor var av bättre kvalitet än det kol som brändes i traditionella liggmilor. Minst 163 eller en fjärdedel av de invandrade vallonerna var kolare och av dem anlände en tredjedel under seklets första tjugofem år och nästan samtliga övriga under 1626-1655. Deras insats för den svenska järnindustrins utveckling var utomordentligt viktig.

Främmande manufaktursmeder togs också i stor skala till Sverige. Under Gustaf Vasas regering värvades tyska smeder till kronans faktori i Arboga. Ett större antal manufaktursmeder rekryterades från Tyskland till Ortala i början av 1620-talet och till Rademachersmedjoma i Eskilstuna på 1650-talet. Welam de Besche och senare Louis de Geer grundade vapensmedjor med bl a tyska och vallonska smeder i Norrköping.

Utlänningarna införde, vid sidan av nya rnasugnar samt nya smides- och kolningsmetoder också andra nyheter. Vallonerna introducerade en ny typ av vattenhjul. Tidigare hade man i Sverige använt vattenhjul vars skovlar sänktes i strömmen. Denna underfallsteknik ersatte vallonerna med s k överfallsteknik. Vattnet leddes med hjälp av rännor så att strömmen träffade skovlarna ovanifrån. Med denna metod var det lättare att utnyttja vattendragen och man blev oberoende av det naturliga vattenståndet. Tack vare överfallstekniken kunde många bruk försäkra sig om kontinuerlig drift året runt. En annan viktig innovation var de träbälgar som tyskar och valloner spred till järnverken runtom i Sverige. Dessa bälgar hade större blåsningskapacitet än de gamla läderbälgarna.

Under första hälften av 1600-talet hade kvalificerade utländska järnarbetare fört med sig innovationer till Sverige. I mitten av århundradet hade de tyskar och valloner som beslöt sig för att stanna i Sverige etablerat sig vid de svenska bruken. Det är ytterst besvärligt att finna arkivuppgifter om utländska masmästare och kolare som inte arbetade i större kolonier av utlänningar.

De tyska invandrare som anlände efter mitten av 1600-talet var inte vanliga hammarsmeder, utan först och främst smeder med speciella yrkeskunskaper, exempelvis stål- eller plåtsmeder. De tyska smederna var läromästare i tysksmide både för sina egna söner och för svenskar.

Den tidigare uppfattningen, som förringade de tyska smedernas antal och betydelse under mitten av 1600-talet, är ogrundad. Bergskollegiet påstod 1649 att de tyska mästarna och drängarna sedan länge var utdöda, samtidigt som ett hundratal tyska hammarsmeder, huvudsakligen mästare, var verksamma i riket. Det finns uppgifter om minst 150 tyska hammarsmeder under åren 1630-60 - en tredjedel av dem kallas tyska. Bland ett stort antal smeder, som bara är bekanta genom sitt förnamn, finns det med säkerhet flera tyskar. Under 1650-70-talen var de tyska hammarsmederna och deras söner ännu en viktig resurs för provinsbruken.

Majoriteten av rikets yrkeskunniga järnarbetare bestod dock av svenskar, och särskilt de mindre hamrarna och bruken dominerades av svenska yrkesarbetare.

Kvalificerade arbetare inom rikets gränser Vi har konstaterat att antalet arbetare kunde variera avsevärt mellan olika bruk. Därför är det svårt att uppskatta totalantalet arbetare inom de olika yrkeskategorierna. Det enda källmaterial som duger för sådana beräkningar är 1683 års kontributionslängder med kompletterande material. Under denna tid expanderade järnindustrin kraftigt i både Finland och Norrland och 1683 passar därför väl för vår granskning.

I början av 1680-talet fanns det omkring 1650 hammarsmeder och hammarsmedsdrängar vid rikets närmare 500 stångjärnshamrar. Uppskattningsvis två tredjedelar var mästare eller mästersvenner. Detta betyder att det fanns drygt ett tusen kvalificerade smeder i riket. De var så pass många att en bruksägare hade goda möjligheter att skaffa folk till en ny hammarsmedja.

Även om det vid själva järnbruken fanns obetydligt fler än 50 knippsmeder, var deras totalantal avsevärt högre. Största delen av rikets knippsmeder arbetade vid manufakturer som erbjöd möjligheter att därifrån rekrytera spik- och knippsmeder till nya bruk.

Vid samma tid fanns det ca 120 masmästare, nästan lika många hyttdrängar och något flera uppsättare i riket. En hyttdräng kunde i princip sköta masugnsgång - trots att detta stred mot bergsordningarna - men risken var stor och förlusterna efter en misslyckad blåsning så kännbara att bruksägarna helst anlitade yrkeskunniga masmästare. Om rekryteringen av smeder var relativt problemfri var förhållandet annorlunda när det gällde masmästarna. Masugnarna (ca 500) var fyrdubbelt fler än antalet masmästare i riket. I flera bergslager eller bruksbygder fanns endast en handfull, i vissa fall endast ett par masmästare som hade hand om blåsningen vid flera hyttor. Detta uteslöt i praktiken rekrytering av masmästare till nya bruk. Dessa, ca 120 masmästare hade säkert yrkeskolleger som satt på egna hemman, liksom för övrigt också hyttdrängar och uppsättare kunde göra. Det är osannolikt att hemmansägande masugnsarbetare skulle ha varit beredda att lämna sina hemman för att ta lönearbete i ett avlägset liggande bruk. Ett drygt hundratal män i hela riket besatt ingående yrkeskunskaper inom masmästeriet.

I början av 1680-talet fanns det ungefär 600 brukskolare i riket. Också allmogen, bönder såväl som tjänstefolk i Bergslagen och bruksområdena, kunde konsten att kola. Att skaffa kolningskunniga arbetare kan inte ha varit ett stort problem för bruksägarna.

Inom vissa speciella produktionssektorer var totalantalet yrkeskunniga arbetare mycket lågt. Detta gällde grytgjuteriet och i än högre grad stålsmidet, plåtslageriet, ankarsmidet och styckegjuteriet. I början av 1680-talet fanns det omkring 45 grytgjutare med drängar. Inom styckegjuteriet fanns strax under 50 arbetare med speciella uppgifter. Huvuddelen av dem var drängar. Formare- eller borraremästare fanns det blott ett fåtal av.

I början av 1680-talet hade Sverige inte fler än fem stålbruk. Vid dessa fanns totalt 18 stålsmeder eller drängar. I vissa fall fanns bara en enda mästare som behärskade hela produktionsprocessen.

Nästan lika smal bas som stålsmidet hade plåtslageriet. I riket fanns vid sidan av två större plåtbruk, endast två andra bruk, med speciella plåtsmeder. Ännu på 1720-30-talet måste bruksägarna i kalla på blecksmeder och förtennare från Sachsen till sina nya smedjor.

När det gäller just yrkeskunskaperna var dessa ovanliga grenar av järnindustrin ytterst sårbara. Det är inte överraskande att stycke-, bleck- och stålbruken hade speciella privilegier med ensamrätt till sina respektive produktionsgrenar. Kronan ville undvika en konkurrens som kunde hota driften. Efterfrågan på dessa produkter var begränsad vilket i sin tur begränsade bruksägarnas vinstmöjligheter. Under sådana förhållanden kunde en enda mästares död eller flyttning få allvarliga följder för tillverkningen - man kunde ha anledning att befara att driften måste upphöra.

Yrkesarbetarnas försörjning vid provinsbruken

Hammarsmedernas löner Löneprinciper, lönesättning i praktiken och arbetarnas skuldsättning hör till de mest utforskade områdena i den svenska bruksforskningen. För tiden före 1700-talet har man emellertid främst tagit fast på principerna i bergsordningarna och inte på de faktiska förhållandena vid bruken.

Bergsordningarnas bestämmelser om löner var väl avpassade för järnbrukens smeder men inte för de mindre bergsmanshamrarnas. Motsättningen dök upp gång på gång vid bergstingen i Gästrikland. Ännu i slutet av 1650-talet betalades smeden där efter dygnstal.

Löneprinciperna inom vallonsmidet stred mot kronans ansträngningar att förenhetliga järnframställningen. Vid Axmar och avlönades smedema enligt bestämmelser i bergsordningarna med 3 D kmt per skeppund, varav hälften gick till räckarlaget och andra hälften till smältarlaget. De båda mästarna delade denna summa inom sina respektive smideslag. År 1691 fanns vid Axmar fyra man per härd; då tog mästarna varsin halvdaler och gav resten till drängarna. När de uppfyllde löneavtalets smideskrav, utgick vinpenningar; av dem erhöll de bägge mästarna 10 D och drängarna i bägge smideslagen 5 D per 100 skp smidet järn. Ett år tidigare hade mästarna erhållit 16 D/100 skp i vinpenningar för sina respektive smideslag.

Mästersmederna, särskilt de bäst avlönade, kunde förvärva avsevärda inkomster. Vid vallonsmedjan i Axmar betalades såväl räckar- som smältarmästaren ca 540 D, varav 90 D bestod av vinpenningar.

Smedernas årsinkomster skilde sig avsevärt mellan olika delar av riket, beroende på variationer i yrkeskunskaper bland hammarsmederna. Uppgifter från flera bruk i Västernorrland pekar ändå på att de norrländska mästarna kunde förtjäna 600-700 D om året.

Masugnsfolkets löner Masmästarna var bland de allra viktigaste yrkesarbetarna vid de svenska kronobruken under tidigt 1600-tal. Därför har vi också gott om uppgifter som rör deras inkomster.

Under 1600-talets första decennier varierade löneprinciperna kraftigt mellan olika kronobruk, men 1638 respektive 1649 års MMO (Masmästarordning) slog fast masugnsfolkets löner. Dessa stadgor, som kom att vara i kraft under närmare 130 år, förenhetligade de tidigare löneprinciperna.

Vid flertalet norrländska masugnar hade arbetarna dygnslön. Extra lön kunde utgå till masmästaren för större byggnadsarbeten vid hyttan. T ex tillerkändes Masmästaren i Axmar 40 D för att tillverka masugnspipan.

Från ett antal norrländska bruk finns det uppgifter hur hyttdrängar och uppsättare avlönades, nämligen per dygn. Vid Axmar fick hyttdrängen år 1691 5 mk, de båda uppsättarna och bokaren två öre mindre. År 1688 hade de alla fått 5 mk, men några år tidigare endast 4 mk eller 1 D kmt.

Kolarnas löner Om kolningskrav och lönespannmål för kolare stadgades redan i konung Magnus Erikssons privilegier för kopparbergsmän 1347. Där framgår också att under en kolare arbetade ett lag om åtta man. Senare stadgor, exempelvis för Kopparberget 1499 och Salberget 1512, berörde inte kolningens sociala organisation, utan främst löner och kolpriser. År 1499 förordnade kung Hans att en kolare som svarade för fyra milor skulle avlönas med 5 lispund koppar. När det gäller 1600-talet är det däremot nästan omöjligt att ur bergsordningarna utlösa någonting som rör kolarnas löner.

Under stormaktstiden baserades lönesystemet vanligen på mängden producerat kol. Särskilda brukskolare fanns endast vid de större bruken och i nya bruksområden där allmogen inte hade någon vana vid att kola. Stormaktstidens bergslagstiftning innehåller inga bestämmelser om deras löner. I 1637 och 1649 års kolmandat behandlas däremot böndernas kolhandel och där fanns också stadganden om kol- och vedmått.

Eftersom kronan inte hade reglerat brukskolarnas arbete fanns möjligheten att sluta regionala avtal.

Kolarna skulle av ett visst kvantum 'god torr' ved (1 stavrum à 3½ alnar på höjden, bredden och längden) producera ett visst kvantum kol (20 tunnor). För denna arbetsinsats betalades kolaren 1 D kmt. Kunde han kola mera fick han betalning för detta (6 mk kmt för 1 läst kol), men om han av oaktsamhet råkade bränna upp ved, blev han tvungen att ersätta skadan. Bestämmelserna följde i huvudsak principerna i HSO (Hammarsmedsordningen) rörande hammarsmedernas smide. När avtalet slöts med kolare, ingick en bestämmelse om att avtalsbrott straffas enligt HSO 8§.

Bruksägarna omvandlade 1656 års bestämmelser till kolarnas nackdel. År 1688 klagade kolarna på att 16 öre eller 2 mark kmt för en skrinna (12 tunnor) kol inte räckte till för att trygga deras uppehälle. Enligt de nya bestämmelserna måste kolama tillverka två läster (24 tunnor) kol av vart stavrum ved de tog emot. Lönen för denna arbetsinsats steg nu från 1 D tilll D 4 öre kmt. För 20 % ökad kolmängd steg kolamas förtjänst med endast 12,5 %.

I Västernorrland undersökte bergmästaren kolpriserna vid flera tillfällen. På 1680-talet var priserna i Gästrikebergslagen mellan 6 och 7 mark/stig (à 12 tunnor). Vid kustbruken i Gästrikland låg priset på 7 mark/stig. Under 1690-talet steg kolpriset något vid ett antal bruk, pendlande mellan sex och sju mark.

Avsaknaden av enhetliga kolarlöner resulterar i början av 1690-talet i översyn av bergsordningarna. Med hänvisning till erfarenheter från Västernorrland innebar att man i kolmandatet förde in en bestämmelse om brukskolarnas löner. Ordinarie lön skulle utgå 'för en storstig eller 24 tunnor kol, som han vid milan levererar 12 à 13 öre smt (1 D 4 öre till 1 D 7 öre kmt) med det förståndet att honom blir framfört till kolbottnen ved och ris så mycket milan fordrar' .För varje stavrum ved måste kolarna leverera 24 tunnor rena och goda kol.

Förutom lön för kolningen ersattes en del kolare för nya bottnar. Enligt förslag skulle 5 D kmt utgå för kolbottnar som för första gången upptogs på oländig mark, under förutsättning att kolaren skaffade fram det nödvändiga stybbet. Särskilt under de första åren vid ett bruk var detta en viktig arbetsuppgift, men det var ingen självklarhet att kolarna fick betalt för den.

Kolarnas löner varierade starkt mellan bruk och regioner. Till och med vid ett och samma bruk varierade lönerna över tiden. I början av ett bruks verksamhet fick kolarna ofta avsevärt bättre ersättning än längre fram då bönder i trakten hade lärt sig kola. Under seklets lopp sjönk kolarlönerna, medan lönerna för hammarsmeder och masugnsarbetare förblev på samma nivå som tidigare.

Dagsverken och hotet av arbetslöshet Under 1600-talet var sysslorna vid ett bruk i allmänhet säsongsbetonade. Masugnen gav inte arbete året om. Vid hammarsmedjorna kunde man arbeta under längre tider, men också där hände det att arbetet upphörde. Det skedde ofta, som det står i 1703 års HSO, "wid infallande menfore utaf brist på Materialier, eller vid owanlig torka utaf mangel på watn, och mera slikt". För den som hade årslön var arbetsbrist inget problem. Den som hade prestationslön kunde få svårt att försörja sig och sina familjer också vid tillfälliga avbrott i produktionen.

Mot slutet av århundradet införde Bergskollegium en princip som sade att yrkesarbetarna vid bruken skulle ha fritt uppehälle eller åtminstone kunna utföra dagsverken om de var förhindrade att sköta sitt ordinarie arbete. Efter förfrågan från bergmästaren i Öster- och Västerbergslagen Petter Schönström beslöt Bergskollegiet den 25 november 1677 att hammarsmeden (= hammarlaget) skulle erhålla 1 D smt i fyrpengar för varje dag hammaren stod stilla p g a kol- eller tackjärnsbrist.

Efter flera års förberedelser infördes i 1703 års HSO principer som rörde möjligheterna till dagsverken under tider då det egentliga bruksarbetet stod stilla. Brukspatronen blev skyldig att erbjuda sådant arbete. Vuxna män skulle ha 10 2/3 öre Smt eller 1 D kmt om dagen. Minderåriga pojkar och kvinnor fick halv betalning, dvs ½ D kmt. Fanns inget arbete vid bruket eller på brukspatronens övriga egendomar skulle mästare och mästersvenner erhålla 8 öre smt i fyrpenningar, drängarna två tredjedelar och kolpojkarna en tredjedel av detta belopp. Principerna gällde alla bruk med undantag för vallonbruken där smederna i stället hade vinpengar och för mindre bergsmanshamrar som kunde vara igång endast några veckor varje år. I praktiken omfattades också annat bruksfolk än hammarsmeder av 1703 års bestämmelser.

Dessa principer om dagsverkspengar och fyrpengar från slutet av l600-talet hade varit i bruk i Gästrikland sedan 1655. Smeder i hade hamnat i skuld, delvis som en följd av arbetslöshet. Vid bergstinget beslöts att smederna, om de var förhindrade att utföra smidesarbete, borde ges annat arbete för 1 D om dagen eller få möjlighet att tillfälligtvis ta arbeten på andra håll. Om bristen på material blev långvarig skulle de få 4 D per vecka i vakt- eller fyrpengar. Förmodligen försökte man på detta sätt hindra Norrlandssmederna att bege sig till Uppland eller Dalarna.

Dagsverkena bestod vanligen av olika mindre krävande sysslor som byggnads- eller jordbruksarbete, malmbokning, malmrostning och vedhuggning.Särskilt stavrumshuggning var en tids- och arbetskrävande uppgift som det alltid behövdes folk till vid järnbruken. I myndigheternas ögon var det dock orimligt att sätta yrkeskunniga smeder i skogshuggningsarbete.Smederna själva klagade över att dagsverksarbetet gav upphov till skuldsättning. Ändå var dagsverken att föredra framför total avsaknad av arbete och utan fyrpenningar.

Bruksbefolkningens bisysslor Inte bara husbonden i ett yrkesarbetarhushåll kunde ha bisysslor, utan också andra familjemedlemmar arbetade. Bisysslorna hjälpte bruksarbetarna med försörjningen under svåra tider, inkomsterna drygades ut, födan blev mångsidigare. Behovet av bisyssloinkomster hörde till vardagen också under goda år i protoindustriella samhällen. Det är ofta svårt att avgöra om det var yrkes- arbetet eller jordbruksarbetet som utgjorde huvudsysslan i dessa samhällen. För järnbrukens yrkesarbetare var ordningen den omvända: bruksarbetet var deras huvudsyssla - men hur viktiga var bisysslorna?

Jordbruk och boskapsskötsel Under stormaktstiden - liksom ännu i början av 1900-talet - utgjorde jordbruket den viktigaste inkomstkällan för huvuddelen av dem som levde i Sverige. Också för de flesta andra utgjorde jordbruket en binäring. Adeln - liksom ofrälse officerare och tjänstemän, ägde vanligen stora jordarealer som de odlade. Även präster och borgare bedrev jordbruk. Ytterst få människor var inte alls beroende av den egna torvan.

Brukens arbetare var i allmänhet inget undantag. Även om huvuddelen av livsmedelsbehovet täcktes av inkomster från själva bruksarbetet hörde det ofta till naturförmånerna att kunna odla en liten täppa och hålla en del boskap. Motsvarande förhållanden rådde i Tyskland. I Vallonien bodde hammarsmeder och masugnsfolk i bondbyar snarare än i järnverkens omedelbara närhet. En del hammarsmeder vid 1600-talets svenska järnbruk - kanske merparten - utgjorde undantag från denna regel. Vid ett bergsting i 1682 förklarade bergmästaren att alla 'de hammarsmeder som intet ha åker eller äng att bärga, utan bo på bruksbacken' var befriade från lagmans- och häradshövdingspenningar.Denna praxis varierade mellan bruk och områden. Enligt bruksägarna i Hälsingland hade 'smederna på somliga orter förmån med åker, ängstycken, kolgårdar samt lövtagande, mullbete och brännved oberäknat, medan somliga smeder på andra orter allenast satte i sina stugor utan alla dessa commoditeter', dvs förmåner. Hammarsmederna kunde sällan bedriva några större odlingar; däremot möjliggjorde masugnsarbetarnas säsongmässiga arbetssätt ett mera intensivt jordbrukande. Under vissa förhållanden kunde ett större antal yrkesarbetare ägna sig åt jordbruk i stället för bruksarbete.

Bruksägaren kunde också låta yrkesarbetare, liksom torpare och landbönder, bruka sina egna hemman. Den förre behöll dock makten över hemmanet och han kunde överföra brukningsrätten från ett arbetarhushåll till ett annat. Särskilt kolarna fick torp, nybyggen och andra uppIåtelser av bruket.

Även om åkerbruk var sällsynt bland hammarsmeder förekom det inte sällan att smederna hade boskap. Enligt 1766 års HSO måste bruksägaren 'hålla nödiga smedshus nämligen för mästare en stuga och kammare, en visthusbod, fähus med skulle, för en mästersven eller smedsdräng som för lön smider [och inte hörde till mästarens hushåll] en kammare, en matbod samt ett fähus med skulle'. Dessa hus hade smederna själva att vårda och göra vissa mindre förbättringar på. Därtill skulle smederna 'fritt av husbonden njuta underhåll för boskap, nämligen mästares två kor samt mästersvens eller gift smedsdrängs ena ko antingen i äng eller däremot svarande foderpenningar'. För ett bruksarbetarhushåll var tillgången på foder till boskapen livsviktig. I praktiken höll bruksägaren ofta sina arbetare med foder redan på 1600-talet.

År 1658 hade flera av de viktigaste yrkesarbetarna vid kustbruken i Gästrikland en eller två kor och dessutom ett par getter. De största bestånden (två kor och två till fyra getter) innehades av hammarsmeds- och masmästare, medan inemot hälften av bruksbefolkningen var alldeles utan. De största boskapsinnehaven motsvarade de fattigaste böndernas.

Egen spannmålsodling förekom endast undantagsvis bland smederna. Det är troligt att bruksfolket också vid andra svenska bruk hade egen boskap.

I Hälsingland fick de anställda vid ha sina kreatur på brukspatronens ägor - i mästarnas fall rörde det sig om två eller tre kor. När bergmästaren i Västernorrland år 1699 föreslog att midsommartid skulle vara allmän flyttningstid för bruksfolket motiverade han detta med behovet av foder. För arbetarna var det bekvämast att flytta kor och getter under sommaren och vid det nya bruket kunde de sedan förse sitta kreatur med foder och hus över vintern.

Det förefaller som om de viktigaste yrkesarbetarna, exempelvis smedsmästarna, oftast hade två kor och kanske någon småboskap. I andra arbetarhushåll förekommer också boskap men då endast ett par får eller getter. Vid mitten av 1600-talet hade många yrkesarbetare - särskilt arbetskarlar - inga kreatur alls.

Vid 1800-talets norrländska järnbruk var jordbruk, främst boskapsskötsel, en viktig bisyssla för hammarsmedshushållen. Det var i första hand smedshustrun som tog hand om jordbruksarbetet. Detta system för tidigindustriell hushållning, vid sidan av tillverkningen i brukets tjänst, präglade smedshushållen både under 1600- och 1800-talen. I flera avseenden överensstämde det med det allmänna protoindustriella produktionssystem som rådde på flera håll i Europa under tidigmodern tid, d v s före 1800-talets industriproduktion.

När järnproduktionen blev mindre intensiv och bruken upplevde ekonomiska svårigheter, ökade bisysslornas betydelse. Även under normala tider var de agrara näringarna dock viktiga för alla yrkesarbetare, särskilt för dem vars arbete var säsongsbetonat. Vid tillfälliga driftsavbrott eller under en finansiell kris blev jordbruk och boskapsskötsel en viktig försörjningskälla för befolkningen vid bruket. Även för bruksägaren hade det sina poänger att knyta arbetarna till jordbruksarbete. Om bruksdriften skulle dras ner blev de mindre flyttningsbenägna, och det har framhållits att brukspatronen därigenom kunde försäkra sig om en arbetskraftsreserv som behövdes när brukets produktion intensifierades igen.

Jakt och fiske Masugnarna och hammarsmedjorna låg intill vattendrag som i allmänhet var rika på fisk. Brukens dammar och rännor erbjöd goda fiskemöjligheter. Flera norrländska bruk byggdes i forsar där tidigare hade funnits kronofiskerier. Även om bullret från masugnarna och slamret från hamrarna kan ha stört fisket - utgjorde detta ett naturlig tillskott till bruksbefolkningens kosthåll.

Bruksägaren utnyttjade möjligheterna till fiske, men det gjorde bruksfolket också. Man kan anta att fisket på 1600-talet spelade större roll där än i andra bruksbygder. År 1690 bekräftades de särskilda fiskerättigheter som masmästaren i Axmar Johan Larsson redan tidigare hade erkänts.

Också jakten gav födotillskott. Åtminstone en del av smederna hade bössor för fågeljakt. Jakten är liksom fisket svår att belägga, men 1685 hade ett antal bruksbor från Ljusne skjutit skogsfågel på olaga tid. För detta ställdes de inför rätten, och ett tiotal år senare måste Ljusneborna svara for två älgar som de hade dödat.

Fiskets och jaktens betydelse som en av bruksarbetarnas bisysslor bör inte överdrivas. Under normala år gav fiske och jakt ett välkommet om inte oumbärligt tillskott till kosthållet. Under svåra tider kan deras betydelse ha varit större.

Skuldsättning

Yrkesarbetarnas skulder Trots deras till synes förmånliga löneförhållanden var arbetarna vid 1600-talsbruken ofta svårt skuldsatta. Bruksfolkets skuldsättning var ett strategiskt led i hela bruksekonomin. Till skillnad från vanliga privata skulder som vann laga kraft genom att de antecknades i rättsprotokollen, registrerades bruksarbetarnas skulder inte systematiskt vid bergs- eller häradstingen. Säkra och systematiska besked om storleken på de belopp som arbetarna var skyldiga kan man endast i undantagsfall finna i olika myndigheters arkiv. Oftast handlade det då om skulder som en utflyttad arbetare hade lämnat obetalda efter sig. Också allmänna besvär som gällde bruksfolkets skuldsättning kom till myndigheternas kännedom. Tidvis ledde sådana besvär till rannsakningar.

Vid 1680- och 1690-talens bergsting i Hälsingland var arbetarnas skuldsättning ett återkommande tema. Vid de nya bruken var arbetskraften flyttningsbenägen och deras arbetsgivare sökte via bergstingsrätten inkräva sina fordringar. Vid ett bruk gjorde bergmästaren 1690 rannsakning sedan både brukspatron och arbetare hade besvärat sig över de senares skuldsättning.

I ett skuldmål rörande 58 hammarsmeder ur de norrländska bergstingsprotokollen 1684-1703 kunde skulderna betraktas såsom säkra eller 'oklanderliga'. Därtill förekom ett stort antal mål angående osäkra skulder. De 58 smederna var genomsnittligen skyldiga 297 D kmt varierande mellan 26 och 1150 D.

Utgår vi från bergstingsprotokollen kan vi urskilja en ökning av skuldbördan över tiden. Före 1680-talet var smedernas genomsnittliga skuld knappt 150 D kmt, under 1680- och 90-talen 275 D, efter de svåra åren 1696-1698 och i början av 1700-talen hade den vuxit till 375 D.

Från slutet av 1600-talet finns det i bergstingsprotokollen förhållandevis säkra uppgifter beträffande skuldsättningen bland 27 kolare - kolarnas skulder var i medeltal 270 D kmt. Också inom denna arbetarkategori förefaller skuldbeloppen ha stigit under de svåra åren i slutet av 1690-talet; före nödåren var det genomsnittliga skuldbeloppet 259 D, därefter 333 D kmt. Det bör påpekas att det senare medeltalet representerar endast fyra fall.

Under senare delen av 1690-talet hade i varje fall vissa smeder och kolare från Axmar, satt sig i skuld. Detta tyder på att 1690-talets nödår skapade allvarliga svårigheter också för vallonbrukens arbetare.

Bergstingsprotokollen ligger till grund för den bild som här har tecknats och med all rätt skulle man kunna ifrågasätta dess allmängiltighet om vi inte kunde stödja oss på något annat källmaterial.

Slutsatser Skuldsättningen var ett allvarligt problem vid stormaktstidens provinsbruk. Dock varierade den avsevärt mellan olika områden och även mellan olika bruk inom samma region.

I Norrland hade enstaka Gästrikesmeder redan under 1650-80-talen en skuld som översteg 1000 D. Lika skuldsatta var ett antal äldre smeder ännu i slutet av 1600-talet. I genomsnitt uppgick smedernas skulder under 1650-60-talen till endast ca 150 D. Enligt bergstingsprotokollen var hammarsmederna under 1680-talet och förra delen av 1690-talet skyldiga i genomsnitt ca 275 D och efter 1690-talets svåra år ca 375 D kmt. Vad gäller kolarnas del var motsvarande skuldbelopp något lägre. Skuldsättningen varierade mellan olika bruk; särskilt vid vallonbruken tycks den inte ha blivit ett allvarligt problem förrän i mitten av 1690-talet. Masugnarnas yrkesfolk tycks, till skillnad från kolarna och hammarsmederna, inte ha satt sig i svårare skuld.

Skuldsiffrorna ovan representerar olika decennier. Skulderna har också tillkommit under långa perioder, ofta flera årtionden. Materialet är så heterogent att det inte kan jämföras med ett allmänt index för prisutvecklingen. Det kan ifrågasättas om en sådan jämförelse alls vore meningsfull, eftersom det redan konstaterats att prisutvecklingen från 1630- till 1680-talet, bortsett från kortare perioder, var stagnerande. Även om priserna tillfälligtvis steg kraftigt på 1690-talet, fortsatte stagnationen fram till 1708.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att en stor del av bruksarbetarhushållen vid provinsbruken hade satt sig i svår skuld.

Källa: Haggrén, Georg: Hammarsmeder, masugnsfolk och kolare. Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie Nr 38, Stockholm 2001. (Hambrunger 20090116