Upperud
Öjkas (Diskussion | bidrag) |
|||
| (5 mellanliggande versioner av 4 användare visas inte) | |||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
| − | '''Upperud''' låg i Skållerud i Västra Götalands län och bruket startade 1674 [Harmens register]. | + | '''Upperud''' låg i Skållerud i Västra Götalands län och bruket startade [[1674]] [Harmens register]. |
| − | Upperuds bruk är Dalslands äldsta järnbruk. Privilegium för två hammare utfärdades den 26 november 1674 till rådman Paul Rokes från Göteborg. De inledande åren blev emellertid besvärliga. Vid denna tid rasade den s.k. Gyldenlöve-fejden, som var en del av kriget mellan Sverige och Danmark 1675- | + | Upperuds bruk är Dalslands äldsta järnbruk. Privilegium för två hammare utfärdades den [[26 november]] [[1674]] till rådman [[Rokes|Paul Rokes]] från Göteborg. De inledande åren blev emellertid besvärliga. Vid denna tid rasade den s.k. Gyldenlöve-fejden, som var en del av kriget mellan Sverige och Danmark [[1675]]-[[1679]], mest känt genom slaget vid Lund. För att splittra de svenska trupperna ryckte en norsk här in i Bohuslän i början av juni [[1676]]. Hären leddes av [[Gyldenlöve|Ulrik Frederik Gyldenlöve]], oäkta son till Danmarks kung Fredrik III och ståthållare i Norge. Förutom flera slag, bl.a. vid Vänersborg och Uddevalla, härjades Dalsland svårt och ett stort antal byar och gårdar skövlades. Även Upperuds bruk hotades, men räddades av att Rokes erbjöd fienden en brandskatt. Först efter freden [[1679]] kunde arbetet vid bruket komma igång i full skala. |
| − | Tackjärnet hämtades från första början från Värmland och fraktades sommartid med brukets egna skutor över Vänern. Vid hammarskattläggningen 1695 bestämdes den årliga tillverkningen till 1200 skeppund, vilket motsvarar ungefär 163 ton. Med åren ökades produktionen, och efter öppnandet av Göta kanal togs tackjärn också från Västmanland. 1812 kompletterades stångjärnstillverkningen med ett manufakturverk. Till att börja med låg detta i anslutning till det ursprungliga bruket, men i början av 1830-talet byggdes en ny anläggning en knapp kilometer norrut. Denna fick namnet Håvreström. 1840 fick man privilegium på att framställa stångjärn även där. | + | Tackjärnet hämtades från första början från Värmland och fraktades sommartid med brukets egna skutor över Vänern. Vid hammarskattläggningen [[1695]] bestämdes den årliga tillverkningen till 1200 skeppund, vilket motsvarar ungefär 163 ton. Med åren ökades produktionen, och efter öppnandet av Göta kanal togs tackjärn också från Västmanland. [[1812]] kompletterades stångjärnstillverkningen med ett manufakturverk. Till att börja med låg detta i anslutning till det ursprungliga bruket, men i början av [[1830-talet]] byggdes en ny anläggning en knapp kilometer norrut. Denna fick namnet Håvreström. 1840 fick man privilegium på att framställa stångjärn även där. |
| − | Upperud var ett av de första bruken i Sverige som provade lancashiremetoden och den första smältan gjordes 1 juli 1830. Bolagets dåvarande disponent Henry Révérony de S:t Cyr var en driftig man som själv medverkade vid detta tillfälle och som sedan modifierade metoden till den variant, kallad S:t Cyrs smide, som tillämpades i Upperud. I en berättelse i Jernkontorets annaler 1843 betecknas metoden som ”en sammansättning af vårt vanliga Tysksmide och Engelska Lancashire-smidet”. | + | Upperud var ett av de första bruken i Sverige som provade lancashiremetoden och den första smältan gjordes [[1 juli]] [[1830]]. Bolagets dåvarande disponent [[de Sankt Cyr|Henry Révérony de S:t Cyr]] var en driftig man som själv medverkade vid detta tillfälle och som sedan modifierade metoden till den variant, kallad S:t Cyrs smide, som tillämpades i Upperud. I en berättelse i Jernkontorets annaler [[1843]] betecknas metoden som ”en sammansättning af vårt vanliga Tysksmide och Engelska Lancashire-smidet”. |
| − | 1690- | + | [[1690-talet]]s produktion på omkring 160 ton per år steg till närmare 600 ton i början av [[1840-talet]], då Upperud var Dalsland största bruk. Därefter gick det emellertid utför. Bruksrörelsen i Dalsland hade sett sina bästa dagar, och under [[1860-talet|1860-]] och [[1870-talet|70-talen]] lades sammanlagt ett dussin bruk ned. Stångjärnstillverkningen vid Upperud upphörde [[1871]]. I början av [[1880-talet]] startades istället tillverkning av pappersmassa både i Upperud och Håvreström. Tillverkningen i Upperud är nedlagd sedan länge. I mars 2009 upphörde även produktionen vid Håvreströms bruk, som tillverkat bestruket finpapper till böcker och andra trycksaker. Ungefär 300 anställda berördes. Vid nedläggningen ingick bruket i Arctic Paper-koncernen. |
| − | Arbetsfolket vid bruket hade från början måst införskaffas från Värmland, ”alldenstund folket där i orten icke vill låta bekväma sig till att lära smedjeämbete”. Till de äldsta smedsläkterna vid Upperud hör Krage/Krave och Wass. Dessa kom troligen från Värmland. Några släkter tog senare sitt namn efter bruket: Uppström och Uppvall. Brukets ägarförhållanden gör att det även kan ha förekommit flyttningar mellan Upperud och ett antal bruk i Småland. | + | Arbetsfolket vid bruket hade från början måst införskaffas från Värmland, ”alldenstund folket där i orten icke vill låta bekväma sig till att lära smedjeämbete”. Till de äldsta smedsläkterna vid Upperud hör [[Krage]]/[[Krave]] och [[Wass]]. Dessa kom troligen från Värmland. Några släkter tog senare sitt namn efter bruket: Uppström och Uppvall. Brukets ägarförhållanden gör att det även kan ha förekommit flyttningar mellan Upperud och ett antal bruk i Småland. |
| − | Upperuds bruk ägdes länge av samma släkt. Efter grundaren Paul Rokes död 1684 övertogs bruket av hans dotter Brita som var gift med den värmländske brukspatronen Johan Linroth. När denne dog 1720 gick bruket vidare till hans dotter Anna Maria. Hon var först gift med en ryttmästare, sedan med lagmannen Nils Stedt, grundare av Lindefors bruk i Småland. Anna Marias yngsta dotter Carolina gifte sig med [[Stedt|Nils Stedt]]s son Claes Henrik, som förutom [[Lindefors]] bruk, som han ärvt från fadern, ägde hälften av [[Bruzaholm]]s bruk, också det i Småland. | + | Upperuds bruk ägdes länge av samma släkt. Efter grundaren [[Rokes|Paul Rokes]] död [[1684]] övertogs bruket av hans dotter Brita som var gift med den värmländske brukspatronen [[Linroth|Johan Linroth]]. När denne dog [[1720]] gick bruket vidare till hans dotter Anna Maria. Hon var först gift med en ryttmästare, sedan med lagmannen [[Stedt|Nils Stedt]], grundare av [[Lindefors]] bruk i Småland. Anna Marias yngsta dotter Carolina gifte sig med [[Stedt|Nils Stedt]]s son [[Stedt|Claes Henrik]], som förutom [[Lindefors]] bruk, som han ärvt från fadern, ägde hälften av [[Bruzaholm]]s bruk, också det i Småland. |
| − | Efter Claes Henrik | + | Efter [[Stedt|Claes Henrik Stedt]]s död [[1786]] delades Upperuds bruk mellan hans arvingar, men genom ytterligare arvsskiften och ett antal olika köp stod efter ett tiotal år [[Stedt|Claes Stedt]] och dennes svåger [[Posse|Arvid Posse]] som ägare. [[Posse|Arvid Posse]] skötte disponentskapet och bodde på Upperuds herrgård. Från [[1815]] började han göra långa resor i Europa, framförallt till Italien. För att vinna anseende i finare kretsar kallade han sig då Comte de Dahl. Vid en mottagning i Rom hos furst Camillo Borghese, som var gift med Napoleons syster Pauline, träffade han Christine Alexandrine Egypta Bonaparte. Hon var dotter till Napoleons bror Lucien. Denne hade varit inrikesminister under Napoleon. Den lynnige Napoleon blev ofta osams med sin bror som då skickades utomlands. Han kom att vistas mycket i Italien där han [[1814]] av påven blev utnämnd till prins av Canino, ett litet furstendöme 70 km norr om Rom. Dottern, som alltså var prinsessa av Canino, föddes [[1798]] och fick sitt ovanliga förnamn för att hedra Napoleon, som kommit hem från sitt fälttåg i Egypten. Den blivande kejsaren stod fadder vid hennes dop. |
| − | Arvid Posse uppvaktade den unga prinsessan och fick faderns godkännande. | + | [[Poose|Arvid Posse]] uppvaktade den unga prinsessan och fick faderns godkännande. Vigseln ägde rum i Peterskyrkan i mars [[1818]]. Bröllopsmiddagen var en praktfull tillställning i Palazzo Borghese i Rom . Vigseln finns noterad i Skålleruds vigselbok i slutet av [[1818]]: ”Grefve Arvid Posse och prinsessan Christina”. Efter vigseln for man till Upperud. Ett porträtt av prinsessan, målat [[1816]], finns bevarat. |
| − | Prinsessan trivdes aldrig i Dalsland. Hon gav sig ofta ut med häst och vagn i vilken hon läste franska och italienska romaner. Allteftersom sidorna var lästa rev hon ur dem och kastade ut genom fönstret. Folk samlade upp dessa sidor och man lär fortfarande i bondgårdarna kunna påträffa kistor som invändigt tapetserats med sidor med fransk text. För att slippa tristessen i Upperud vistades prinsessan så ofta som möjligt i familjen Posses residens i Stockholm. Här fanns jämnåriga att umgås med och även den bildade krets hon saknade i Dalsland. En av dem hon umgicks med och fattade tycke för var den brittiske diplomaten lord Paul Amadeus Dudley Coutts Stuart. Det ledde till skilsmässa 1824. Då allt var klart och grevinnans vagn försvunnit lät greve Posse ringa i stora vällingklockan för att kalla samman allt manfolk vid bruket. Då alla samlats framför herrgårdsbyggnaden trädde han fram på trappan under den rad av kolonner som han låtit bygga för att skapa hemkänsla åt sin maka (bild i förra numret av Smedsforskaren). Han höll ett kort och kärnfullt anförande: ”Det är bara en sak jag vill säga er, gubbar. Geft er allri me’ e’ fransöske!” | + | Prinsessan trivdes aldrig i Dalsland. Hon gav sig ofta ut med häst och vagn i vilken hon läste franska och italienska romaner. Allteftersom sidorna var lästa rev hon ur dem och kastade ut genom fönstret. Folk samlade upp dessa sidor och man lär fortfarande i bondgårdarna kunna påträffa kistor som invändigt tapetserats med sidor med fransk text. För att slippa tristessen i Upperud vistades prinsessan så ofta som möjligt i familjen Posses residens i Stockholm. Här fanns jämnåriga att umgås med och även den bildade krets hon saknade i Dalsland. En av dem hon umgicks med och fattade tycke för var den brittiske diplomaten lord Paul Amadeus Dudley Coutts Stuart. Det ledde till skilsmässa [[1824]]. Då allt var klart och grevinnans vagn försvunnit lät greve Posse ringa i stora vällingklockan för att kalla samman allt manfolk vid bruket. Då alla samlats framför herrgårdsbyggnaden trädde han fram på trappan under den rad av kolonner som han låtit bygga för att skapa hemkänsla åt sin maka (bild i förra numret av Smedsforskaren). Han höll ett kort och kärnfullt anförande: ”Det är bara en sak jag vill säga er, gubbar. Geft er allri me’ e’ fransöske!” |
Örjan Hedenberg | Örjan Hedenberg | ||
| Rad 27: | Rad 27: | ||
Matz, Edvard: Sällsamheter i Bohuslän och Dalsland, Rabén & Sjögren 1975. | Matz, Edvard: Sällsamheter i Bohuslän och Dalsland, Rabén & Sjögren 1975. | ||
Olausson, Robert: Christine Alexandrine Egypta Bonaparte – När prinsessan av Canino blev dalslänning. Projektarbete vid Dahlstiernska gymnasiet, Mellerud, 2006. | Olausson, Robert: Christine Alexandrine Egypta Bonaparte – När prinsessan av Canino blev dalslänning. Projektarbete vid Dahlstiernska gymnasiet, Mellerud, 2006. | ||
| + | |||
| + | [[Kategori: Bruk]] | ||
Nuvarande version från 8 juli 2010 kl. 09.40
Upperud låg i Skållerud i Västra Götalands län och bruket startade 1674 [Harmens register].
Upperuds bruk är Dalslands äldsta järnbruk. Privilegium för två hammare utfärdades den 26 november 1674 till rådman Paul Rokes från Göteborg. De inledande åren blev emellertid besvärliga. Vid denna tid rasade den s.k. Gyldenlöve-fejden, som var en del av kriget mellan Sverige och Danmark 1675-1679, mest känt genom slaget vid Lund. För att splittra de svenska trupperna ryckte en norsk här in i Bohuslän i början av juni 1676. Hären leddes av Ulrik Frederik Gyldenlöve, oäkta son till Danmarks kung Fredrik III och ståthållare i Norge. Förutom flera slag, bl.a. vid Vänersborg och Uddevalla, härjades Dalsland svårt och ett stort antal byar och gårdar skövlades. Även Upperuds bruk hotades, men räddades av att Rokes erbjöd fienden en brandskatt. Först efter freden 1679 kunde arbetet vid bruket komma igång i full skala.
Tackjärnet hämtades från första början från Värmland och fraktades sommartid med brukets egna skutor över Vänern. Vid hammarskattläggningen 1695 bestämdes den årliga tillverkningen till 1200 skeppund, vilket motsvarar ungefär 163 ton. Med åren ökades produktionen, och efter öppnandet av Göta kanal togs tackjärn också från Västmanland. 1812 kompletterades stångjärnstillverkningen med ett manufakturverk. Till att börja med låg detta i anslutning till det ursprungliga bruket, men i början av 1830-talet byggdes en ny anläggning en knapp kilometer norrut. Denna fick namnet Håvreström. 1840 fick man privilegium på att framställa stångjärn även där.
Upperud var ett av de första bruken i Sverige som provade lancashiremetoden och den första smältan gjordes 1 juli 1830. Bolagets dåvarande disponent Henry Révérony de S:t Cyr var en driftig man som själv medverkade vid detta tillfälle och som sedan modifierade metoden till den variant, kallad S:t Cyrs smide, som tillämpades i Upperud. I en berättelse i Jernkontorets annaler 1843 betecknas metoden som ”en sammansättning af vårt vanliga Tysksmide och Engelska Lancashire-smidet”.
1690-talets produktion på omkring 160 ton per år steg till närmare 600 ton i början av 1840-talet, då Upperud var Dalsland största bruk. Därefter gick det emellertid utför. Bruksrörelsen i Dalsland hade sett sina bästa dagar, och under 1860- och 70-talen lades sammanlagt ett dussin bruk ned. Stångjärnstillverkningen vid Upperud upphörde 1871. I början av 1880-talet startades istället tillverkning av pappersmassa både i Upperud och Håvreström. Tillverkningen i Upperud är nedlagd sedan länge. I mars 2009 upphörde även produktionen vid Håvreströms bruk, som tillverkat bestruket finpapper till böcker och andra trycksaker. Ungefär 300 anställda berördes. Vid nedläggningen ingick bruket i Arctic Paper-koncernen.
Arbetsfolket vid bruket hade från början måst införskaffas från Värmland, ”alldenstund folket där i orten icke vill låta bekväma sig till att lära smedjeämbete”. Till de äldsta smedsläkterna vid Upperud hör Krage/Krave och Wass. Dessa kom troligen från Värmland. Några släkter tog senare sitt namn efter bruket: Uppström och Uppvall. Brukets ägarförhållanden gör att det även kan ha förekommit flyttningar mellan Upperud och ett antal bruk i Småland.
Upperuds bruk ägdes länge av samma släkt. Efter grundaren Paul Rokes död 1684 övertogs bruket av hans dotter Brita som var gift med den värmländske brukspatronen Johan Linroth. När denne dog 1720 gick bruket vidare till hans dotter Anna Maria. Hon var först gift med en ryttmästare, sedan med lagmannen Nils Stedt, grundare av Lindefors bruk i Småland. Anna Marias yngsta dotter Carolina gifte sig med Nils Stedts son Claes Henrik, som förutom Lindefors bruk, som han ärvt från fadern, ägde hälften av Bruzaholms bruk, också det i Småland.
Efter Claes Henrik Stedts död 1786 delades Upperuds bruk mellan hans arvingar, men genom ytterligare arvsskiften och ett antal olika köp stod efter ett tiotal år Claes Stedt och dennes svåger Arvid Posse som ägare. Arvid Posse skötte disponentskapet och bodde på Upperuds herrgård. Från 1815 började han göra långa resor i Europa, framförallt till Italien. För att vinna anseende i finare kretsar kallade han sig då Comte de Dahl. Vid en mottagning i Rom hos furst Camillo Borghese, som var gift med Napoleons syster Pauline, träffade han Christine Alexandrine Egypta Bonaparte. Hon var dotter till Napoleons bror Lucien. Denne hade varit inrikesminister under Napoleon. Den lynnige Napoleon blev ofta osams med sin bror som då skickades utomlands. Han kom att vistas mycket i Italien där han 1814 av påven blev utnämnd till prins av Canino, ett litet furstendöme 70 km norr om Rom. Dottern, som alltså var prinsessa av Canino, föddes 1798 och fick sitt ovanliga förnamn för att hedra Napoleon, som kommit hem från sitt fälttåg i Egypten. Den blivande kejsaren stod fadder vid hennes dop.
Arvid Posse uppvaktade den unga prinsessan och fick faderns godkännande. Vigseln ägde rum i Peterskyrkan i mars 1818. Bröllopsmiddagen var en praktfull tillställning i Palazzo Borghese i Rom . Vigseln finns noterad i Skålleruds vigselbok i slutet av 1818: ”Grefve Arvid Posse och prinsessan Christina”. Efter vigseln for man till Upperud. Ett porträtt av prinsessan, målat 1816, finns bevarat.
Prinsessan trivdes aldrig i Dalsland. Hon gav sig ofta ut med häst och vagn i vilken hon läste franska och italienska romaner. Allteftersom sidorna var lästa rev hon ur dem och kastade ut genom fönstret. Folk samlade upp dessa sidor och man lär fortfarande i bondgårdarna kunna påträffa kistor som invändigt tapetserats med sidor med fransk text. För att slippa tristessen i Upperud vistades prinsessan så ofta som möjligt i familjen Posses residens i Stockholm. Här fanns jämnåriga att umgås med och även den bildade krets hon saknade i Dalsland. En av dem hon umgicks med och fattade tycke för var den brittiske diplomaten lord Paul Amadeus Dudley Coutts Stuart. Det ledde till skilsmässa 1824. Då allt var klart och grevinnans vagn försvunnit lät greve Posse ringa i stora vällingklockan för att kalla samman allt manfolk vid bruket. Då alla samlats framför herrgårdsbyggnaden trädde han fram på trappan under den rad av kolonner som han låtit bygga för att skapa hemkänsla åt sin maka (bild i förra numret av Smedsforskaren). Han höll ett kort och kärnfullt anförande: ”Det är bara en sak jag vill säga er, gubbar. Geft er allri me’ e’ fransöske!”
Örjan Hedenberg
Referenser: Arctic Papers hemsida. Edestam, Anders: De dalsländska järnbruken. Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund, Vänersborg 1977. Jägergren, Bengt: Dalsland. Blida förlag 2006. Matz, Edvard: Sällsamheter i Bohuslän och Dalsland, Rabén & Sjögren 1975. Olausson, Robert: Christine Alexandrine Egypta Bonaparte – När prinsessan av Canino blev dalslänning. Projektarbete vid Dahlstiernska gymnasiet, Mellerud, 2006.
