Axmar

Axmar låg i Hamrånge i Gävleborgs län och bruket är känt sedan 1671 [Harmens register].

I. Bergmästare Claes Depken, adlad Anckarström och formell anfader till Gustaf III:s baneman, anlade Axmar bruk med stöd av privilegier av den 7 april 1671. Redan den 14 januari 1672 sålde Depken Axmar till assessor Albrekt Behm. Behm bodde ej själv på bruket. Då Axmar bruks övre hammare år 1695 byggdes vid Skärjeån, var Olof Eriksson-Berglind arrendator. Det året steg smidet vid Axmar till 1500 skeppund. Behm avled 1679 och dottern Brita tog över Axmar bruk och styrde det med järnhand. Brita var fruktad och hatad. Av de vitsande smederna kallades hon ”Järn-Britta. Ryssar brände och skövlade Axmar bruk den 18 maj 1721. Järn-Brita byggde omedelbart upp bruket och ledde i stor utsträckning själv arbetet. Efter en utdragen process med släktingarna erhöll Brita Behm år 1728 hela Axmar bruk. Britas sonsöner Johan Adrian och Karl Albrekt Rosenadler, ärvde år 1755 Axmar bruk efter sin mormor. Johan Adrian utlöstes omgående av sin bror. Bruket förde sedan en smått tynande tillvaro fram till 1772 då det 1772 såldes till greve Fredrik Adolf Löwenhjelm. Denne lyckades inte få verksamheten lönande och bjöd ut bruket till försäljning. Den nye bruksägaren blev David Schinkel. Köpehandlingarna undertecknades den 19 juli 1777. Den nye ägaren ökade smidet från 1.500 till 1.900 skeppund och efter inte fullt tio års verksamhet vid Axmar var ”Tysken” som David Schinkel kallades, en mycket förmögen man. År 1785 köpte han grannbruket Vifors, slog samman det med Axmar bruk och kallade det hela Hamrångeverken. Den 18 oktober 1803 fullbordade han sin enmanskoncern genom att av Ockelboverkens ägare, greve Mårten Bunge, förvärva också Viksjö bruk. Den egentliga driften vid Axmar bruk upphörde före 1920. (Hambrunger 20090116)

II. Handelsmannen David Leijel som tillsammans med bergmästaren Claes Depken år 1659 hade börjat anlägga Älvkarleby och Harnäs bruk i norra Uppland, ansökte ett årtionde senare om tillstånd för att driva ett bruk i Axmar i Hamrånge socken. Det nya gästrikebruket uppfördes i storskogen inom byn Axmars skatteägor och fick sitt privilegium 1671. Masugnen som låg vid strömmen strax intill saltsjön togs i bruk 1672. Samtidigt blev även hammarsmedjan färdig. 1673 hade 48 mantalsskrivna personer – bland dem flera valloner – flyttat till det nya samhället.

Redan innan produktionen hade kommit igång sålde Leijel bruket till bergmästaren Albrecht Behm. Denne utarrenderade genast Axmar till Anders Hoffman som förvaltade bruket till sitt frånfälle 1686. Därefter sköttes bruket av hans arvingar. Senast från och med 1694 var bruket under ett kvartssekel arrenderat till Olof Eriksson Berglind. Albrecht Behm hade dött 1679, men arvsskiftet efter honom kom till stånd först 1724.

Axmars bruk och bondby drabbades 1674 av ett omfattande trolldomsmål. Det ingick i slutskedet av de stora trolldomsprocesserna som pågick i bland annat Dalarna och Västernorrland under 1660- och 1670-talen. En grupp barn anklagade nio kvinnor från Axmar och byar i dess närhet för att ha fört dem till Blåkulla. En av ungdomarna, den tjugoåriga pigan Margareta Valeriansdotter, berättade att själva Blåkulla fanns ’inne vid Axmars bruk, ovan på masugnen’. Hon beskrev att ’när de nu komma till Blåkulla … rida de uppå vid ugnen, huvudet neder och fötterna upp’. Efter två dagars förhör erkände två av de utpekade Axmarborna sig skyldiga till det som barnen hade tillvitat dem medan de två andra nekade stadigt och slutligen frigavs.

I början av 1680-talet var trolldomsprocessen över och bruket i full gång. I masugenen blåste man tackjärn. Malm fraktades över havet från Utö och från Dannemora gruvor. I stångjärnssmedjan smidde man på ’fransyskt vis’ och med ’dubbelt folk’. Axmar var det första vallonbruket i Norrland. Säreget för Axmar och de vallonska smidesmetoderna var stångjärnssmedjans två hammarlag som arbetade under smältar- respektive räckarmästarens ledning. De flesta smederna var valloner eller vallonättlingar. Vid sidan av masmästarens familj fick fyra eller fem hushåll vid bruket sitt bröd från arbetet i masugnen. Den största arbetargruppen bestod av kolare och kolkörare. Sammanlagt 31 familjer bodde vid Axmar är 1688.

En kvarts mil ovanför brukets stångjärnssmedja fanns ett annat gott vattenfall. Där anlades en andra hammarsmedja som fick sitt privilegium 1693 och blev färdig senast två år därefter. Nu steg det årliga smidet till omkring 1500 skeppund stångjärn och den mantalsskrivna bruksbefolkningen översteg 70 personer. Nödåren i slutet av århundradet drabbade bruket hårt. Folkmängden gick ner och 1701 bodde endast 51 mantalsskrivna vid Axmars bruk.

Under stora nordiska kriget upprätthölls järntillverkningen, men den 18 maj 1721, på Kristi Himmelsfärdsdag, blev bruket krigsskådeplats. Ryska flottan hade anlänt till gästrikekusten och härjade i bygden. Fem galejor seglade till Axmar och lade till vid lastageplatsen. Ryssarna plundrade platsen. Masugnen, den äldre hammaren, bruksherrgården med ekonomibyggnaderna, sjöbodarna och arbetarbostäderna brändes. Fienden fann inte alla byggnader – sågen och den övre hammarsmedjan räddades. Axmar var dock ett livskraftigt företag och redan fyra år efter ödeläggelsen hade verksamheten återupptagits i full skala. (Hambrunger 20090116)

III. ÖVRIGA UPPGIFTER I Axmar fanns på 1690-talet kontorspersonal vid bruket och tidvis brukspatron eller arrendator. På 1690-talet bodde i Axmar 5 - 9 yrkesmän som höll till vid masugnen.

I Norrland på 1690-talet utgjorde hantverkarna drygt 4 % av de mantalskrivna vid bruken. Hjulmakaren i Axmar var för det mesta den ende i sitt slag i Norrland. I Axmar fanns vidare både skräddare och [[[skomakare]]. Jacob Stensson och Anthon Nonnet hörde till vallonbruket Axmars första smältare. Den senare var son till smältarmästaren Noe Nonnet som gjorde avgörande insatser för vallonsmidets införande i Sverige. År 1669 berättade mästaren Noe själv att när han 1626 hade kommit till Sverige var han 'med de första som bar hit i Sverige den smälterikonsten som nu praktiseras'. Sonen Anthon arbetade länge tillsammans med sin far. Ännu 1669 var Anthon vid Ullfors; därifrån flyttade han till Axmar. Jacob Stensson, som skulle bli brukets smältarmästare, var även han vallon. Han hette egentligen Jacob Etienneson Francois. Liksom Mårten Israelsson Bråttom kom han via Älvkarleöverken till Axmar. Nils Andersson, som sedermera blev räckarmästare i Axmar, hade tidigare smitt vid den nedlagda hammaren i Åbyn. Masmästaren Johan Larsson skötte masugnsgången i Axmar från mitten av 1670-talet fram till sekelskiftet.

Yrkesarbetares anställningstid vid 1600-talets provinsiella brukssamhällen: Axmar 1673-1701 = 11 st i 10-19 år; 4 st i 20-29 år; Av de äldre bruken kan Axmar betraktas som ett stabilt samhälle.

Till Norrland kom yrkesarbetare. i synnerhet hammarsmeder. ofta i släkt- grupper. Smältarsmederna Mårten, Isac och Jacob Douhan flyttade omkring 1683 till Axmar. Den gamla - och skuldsatta - hammarsmeden Bertram Persson Puse (Pasar) flyttade på 1680-talet till Västernorrland och reste där med sina söner mellan olika bruk. Av sönerna stannade Johan och Anthon i Ström. medan resten av familjen fortsatte till Axmar där Bertramssönerna Mårten och Noe var bosatta under många år. Begravningslängder från Hamrånge visar att det mellan 1750 och 1765 begravdes åtminstone fyra hammarsmedsmästare från Axmar, vilkas fäder under 1600-talet hade arbetat vid samma bruk. Under senare delen av 1700-talet fanns bland socknens döda påfallande många åldringar som var antingen födda vid Axmar eller åtminstone barn till tidigare yrkesarbetare vid bruket, till exempel två döttrar till smeden Noe Pasar som kom i brukets tjänst ca 1693 tillsammans med far och bror. Under visitationer vid bruken i Gästrikland och Västernorrland fick bergmästaren efter hand och utan motstånd trohetsed från alla masmästare. Edsforrnuläret vid Axmar 1688: 'Jag NN svär vid Gud och hans helga Evangelium, attjag uti mitt anförtrodda Masmestarämbete skall förhålla mig ärligen, trogen och flitig, alltid söka Kongl. Maijt:s och Cronans gagn och nytta och dess skada i tid varna och tilkännagiva, så ock självefter yttersta förmöga avvärja och förhindra, särdeles och i synnerhet beflita mig att alla stycken, som en rätt Masmästare bör veta och MMO innehåller, måge i akt tagne och, som sig bör, efterlevade varda, så att ingen skada igenom min försummelse i en eller annan måtto ske må. Jag skalI ock alltid, när så påfordras, giva riktig och rätt till känna tiden, när masugnen kommer till gång, och sedan när han avstannar, samt mig uti min tjänst således förhålla, som mig det inför Gud, Hans Kongl. Maj:t, dess Kongl. BC och var redelig man vill och kan till svars stånda, så framt mig Gud hjälpe till liv och själ.' Källa: Haggrén, Georg: Hammarsmeder, masugnsfolk ock kolare; Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie Nr 38, 2001. (Hambrunger 20090116)