Lögdö

Lögdö låg i Västernorrlands län och äldsta kända uppgiften är från 1685. [Harmens register]

Vid Ljustorpsåns utlopp i Indalsälven kan man än idag besöka delar av det som var Medelpads andra järnbruk, anlagt i slutet av 1600-talet. Det var den 16 mars 1683 som Eric Teet, häradshövding i Medelpad, tillsammans med Petter Westberg, Isack Machej och Martin Malsi ansökte om tillstånd att få uppföra en masugn och en stångjärnshammare i Lögdö, Hässjö socken. Ansökan beviljades den 11 juli 1685 tillsammans med tio års skattefrihet. I svaret från Bergskollegium kan man läsa att ”skougen deromkringh ähr så vidlöfftigh och ymbnigh at åboerne dersammastädes önska igenom sådanne verckz inrättande fåå giöra sig nytta af denn samma, somm elliest skulle vara för dem fruchlöös, strömmen i hvillcken han täncker samme värck at inrätta, ähr till vattnfall och hålldambs bebyggande mycket beqväm, och elliest när deromkringh tillförende inga bruk opsatte eller någre ägor der intill så när belägne att igenom opdämbningh eller på annat sätt någon kan denn ringeste skade tillfogas". Därmed blev Lögdö Medelpads andra järnbruk, grundlagt tolv år efter Galtströms bruk.

Bruket startade med en masugn och en stångjärnshammare med två härdar. Hammaren, som kom att kallas Nedre Hammaren, placerades vid Aspån, som liksom Snägdån (numera Masugnsbäcken) har sitt utlopp i Ljustorpsån. Masugnen byggdes vid Snägdån. Aspån och Snägdån var båda små vattendrag, men driften krävde inte mycket vatten och flera hålldammar byggdes ovanför såväl masugn som hammare för att på så sätt reglera vattenflödet. Ljustorpsån var vid denna tidpunkt ännu segelbar och Lögdsjön sträckte sig nästan ända fram till herrgården.

I ansökan till Bergskollegium framgår det att man funnit malmfyndigheter på ägorna, liksom i en stor insjö i Färila socken i Hälsingland. Det visar sig dock att dessa fyndigheter inte höll måttet. Istället fraktades järnmalm från Mellansverige på båtar, bland annat från Utö gruva i Stockholms södra skärgård.

Lögdö var ett av fyra bruk i Medelpad som hade masugn. De övriga var Galtström, Sörfors och Åvike, och dessa fyra svarade för övriga brukens tackjärnsförsörjning. Från Lögdö fraktades tackjärn med häst till Lagfors bruk, anlagt 1741 och till Sulå bruk, anlagt 1795. Dessa tre bruk bildade tillsammans Lögdöverken.

Böter för svartbygge

Tre år efter Lögdö bruks anläggande sålde Erich Theet sin andel till två av sina kompanjoner, Isack Machej och Martin Malsi. De två anlade omkring 1690 en andra hammare med en härd, kallad Övre Hammaren. Detta gjorde de dock utan det obligatoriska tillståndet från Bergskollegiet. Övre Hammaren belades därför med så kallad arrest och brukets ägare fick betala 50 daler silvermynt i böter samt vägrades skattefrihet för hammaren. Även om arresten upphävdes efter några månader privilegierades hammaren inte förrän 1695.

De första hammarsmederna

Några av de hammarsmeder som arbetade på Lögdö under brukets tidiga år var Erik Persson (född 1674) och vars söner senare bar namnet Lögdahl, Samuel Månsson (född 1656) och vars barnbarn bar namnet Lögdström, Erik Hansson Stråhle (född 1666) och kanske även hans far Hans Hansson Ståhle (född ca 1615), Johan Persson Hammarberg (född 1688) och Paque Persson Le Brun (född 1687). Här fanns även kolare Frans Dubois (född 163(6)) och masmästare Klas Hubertsson Garneij (född 1664). Flera smedsläkter har under åren tagit sitt namn efter bruket, förutom ovan nämna Lögdahl och Lögdström, även Lögdberg och Lögdqvist.

Ägarförhållandena fortsatte att förändras. År 1708 förvärvade Mattias Krapp samtliga ägarandelar i Lögdö och blir ensam ägare. Under Krapps ledning ökade bruket sin omsättning, byggnader och bostäder byggdes och reparerades, bland annat bygges ett sågverk vid Laxsjön, Maria Foes sågverk.

Mattias Krapp lät även bygga en kyrka. Visserligen fick bruket redan två år efter sitt grundande, 1687, sin första brukspräst. Det dröjer dock ytterligare 30 år innan en brukskyrka byggs.

Kyrkan uppfördes av liggtimmer och med en åttakantig grundplan, och den var ursprungligen målad röd. Längst upp i tornspiran sitter ett järnkors och en vindflöjel, krönt av en tupp. På flöjeln kan man läsa Mattias Krapps initialer och året för kyrkans färdigställande; ”M.K.1717”.

Undkom ryssens härjningar

Under den ryske tsarens härjningar 1721 utefter den svenska kusten brändes det mesta ned mellan Gävle och Piteå. Ett par ryska båtar avseglade från utsidan av Alnö i slutet av maj för att även anfalla och bränna Lögdö bruk, men de körde på grund i Indalsdeltat och kom därför aldrig fram. På så sätt skonades bruket, till skillnad från nio andra bruk efter den norrländska kusten.

Lögdö bruk var dock inte förskonade från katastrofer. Aspån och Magelugnsbäcken var små vattendrag, men det hände flera gånger att vårfloden eller höstregnen förstörde dammar, så att både hammare och kvarn spolades helt eller delvis bort. I augusti 1733 svämmande Masugnbäcken över, och under pågående blåsning i masugnen överraskades man av att vatten strömmande in. Hål togs snabbt upp i väggen för att släppa ut vattnet som tog med sig både kol, malm och sand ut.

Många intresserade av skogen

Mattias Krapp avled 16 år gammal, den 28 november 1737. Då hade redan sonen Philip Krapp efterträtt sin pappa. Philip Krapp fortsatte med nybyggnationer och utvidgningar. Han planerade bland annat att anlägga ytterligare en stångjärnshammare, vilket dock inte beviljades. Istället begärde han att få anlägga hammaren i Lagfors. Sundsvalls borgerskap var dock inte särskilt förtjusta i förslaget, utan motsatte sig kraftigt detta. De ville istället vidareförädla skogsråvaran till trävirke i den nya trävarubranschen. Lösningen blev en kompromiss mellan bruket och borgerskapet i Sundsvall. Lögdö gavs rätten att förfoga över Ljustorpsån, medan borgarna i Sundsvall försäkrades rätt till handel med skogseffekter längs Indalsälven.

Philip Krapp avled 1760, och bruket drevs därefter vidare av hans omyndiga barn genom deras förvaltare Johan Omberg.

Tränade transporthästar

I slutet av 1700-talet beskriver affärsmannen Abraham Abrahamsson Hülphers (1734-1798) Lögdö bruk i sin resebeskrivning ”Samlingar till en beskrifning öfwer Norrland” på följande sätt: ”Hammarbyggnanden är anlagd vid Aspån, som har sitt vatten från några småsjöar, dock måste sju dammar underhållas. Masugnen är längre ner inrättad vid Snägdån, som får sitt vatten ur Näs- och Snägdesjöarna, varest 8 dammar finnes. Malm hitföres ifrån Utå, Björsta, och Härrängs gruvor, utom vad som på Alnö, Ulfö och Gjöske ifrån egna gruvlotter hämtas. Efter tillstånd köpes ock några tackjärn från Norbergs Bergslag. Masugnen är taxerad till 13 lispund i dygnet. Stångjärnet inlastas vid Berge lastageplats, ½ mål från Bruket och avsändes till Stockholm med egna fartyg, som åter hitföra malm och andra förnödenheter, vilka sedan, såsom järnet, med pråmar transporteras genom Indalsälven, men för den starka strömmen måste köras uppför till Bruket med därtill övade hästar under biträde av 7 karlar. En tullkvarn är ock uppbyggd vis Aspån.”

Som så många andra bruk, finns det skola tidigt på Lögdö. Skolan startade 1831, elva år före den första folkskolgestadgan. Detta första år undervisade prästen Per Salomon Wasenius åtta pojkar och nio flickor vid bruket samt sex pojkar och tolv flickor i prästens hem i Stavre. Undervisningen påbörjades när barnen var åtta år och pågick fem dagar i veckan under åtta veckor per år.

Äntligen är en kyrkogård

Ett par år efter skolans startande, anlades en kyrkogård vid kyrkan. Egen brukskyrka fanns sedan 1717, men jordfästningar ägde rum i Timrå eller Ljustorp då en egen kyrkogård saknades. År 1773 begärde bruket att få anlägga en kyrkogård, och ansökan beviljades även av Domkapitlet. En kyrkogård kom dock inte till stånd förrän 60 år senare, 1834.

Efter släkten Krapp var det olika handelshus och handelsmän som ägde Lögdö bruk. Bland dem återfanns Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta. Han innehade en fjärdedel av ägandet under åren 1865-1869, och 1869-1876 var han hälftenägare. 1876 gick hela ägandet upp i Sunds Aktiebolag. Som för all järnbruksnäring minskade lönsamheten under andra halvan av 1800-talet. I Medelpad blev det allt mer ekonomiskt fördelaktigt att använda skogen för sågverksindustrin. Bruksdriften upphörde i Sulå 1869, i Lagfors 1877 och 1878 blåstes det för sista gången i Lögdö masugn. Därmed upphörde järnframställningen i större skala.

Bröderna Ångström

Den internationellt mest kände personen från Lögdö är troligen Anders Jonas Ångström. Fadern, Johan Ångström, var brukpredikant i Lögdö. Anders Jonas blev fysiker och astronom och utnämnd till professor i fysik i Uppsala 1858. Han är mest känd som en av grundarna av den optiska spektroskopin. Den av honom införda enheten för ljusvåglängd antogs som internationell enhet med namnet ångström (1Å = 0.1 nm).

Men även den äldre brodern Johan lät tala om sig. Han var läkare och botanist, och blev som botanist expert på vitmossor som insamlades under en världsomsegling 1851-1853. En yngre bror, Carl Arendt blev professor i tillämpad mekanik vid Teknologiska institutet och konstruerade många maskiner för gruvor och järnbruk.

Källor:

Allegård Tage, Glimtar ur Lögdö Bruks historia, Lögdö – Välkommen ut i SCA-skogen

Dahg Yngve, Lögdö – ett bruks historia

Nordström Åsa, Lögdö bruk uti Westernorrlands län (2002)

Rosenberg, Geografiskt statistiskt handlexikon (1882)

Föreningen för Smedsläktsforskning, Smedskivan 5

Bokhyllan Nu och då i Timrå, http://historia.timra.se/NuOchDaITimra/arbete/logdojarnbruk

Lögdahl Ulf, http://www.studera.com/lokalhistoria/logdo/

Lögdö bruks intresseförening, www.logdobruk.se

Ångströmlaboratoriet, Uppsala Universitet, www.angstrom.uu.se