Nore

Nore bruk i Eda socken i Värmland byggdes åren 1750-1751 av brukspatron Leonard Magnus Uggla vid Adolfsfors i Köla socken, som han uppfört 1743. Nore bruk, som från början kallades Adolfsfors nedre bruk, var i drift 1752-1885. Det startade med en dubbel stålugn och 3 knipphamrar. År 1773 fick man privilegium för 1 hammare och 2 härdar för 900 skålpund stångjärnssmide. Stångjärnssmidet upphörde redan 1779 men en del svartsmide tillverkades ända till 1885.

Råmaterialet var tackjärn från gruvorna och masugnarna i östra Värmland. Det fraktades på den så kallade tackjärnsleden till Sulvik och Ränkesed strax väster om Arvika, där det lastades om på mindre båtar för vidaretransport till Nore, Adolfsfors och Charlottenberg. Några årtionden i mitten av 1800-talet gick transporten mellan Glafsfjorden och Ränken på en smalspårig bana där vagnarna drogs av hästar och oxar. Stångjärnet och manufakturerna som framställdes vid bruken gick med returfrakten.

Vid mitten av 1800-talet hade Nore bruk 2 härdar, 1 knipphammare och 6 spikhamrar. Produktionen uppges för 1872 ha varit 52 ton stångjärn och 34 ton spik. Uppgifterna om produktionen är emellertid inte tillförlitliga eftersom bruket ingick i moderbolaget Adolfsfors och tidvis även var systerbruk till Sölje bruk. Bland de svenska köparna av brukets produktion av spik och byggnadssmide kan nämnas Eda skans före 1814 och SJ då banan till Kristiania anlades.

På 1830-talet ägdes bruket av brukspatron Lars Daniel Larsson som gick i konkurs. Nya ägare blev Jonas Niklas Nordström och hans son Alfred, som ägde Sölje och Stömne bruk. Vid den fortsatta driften fick bruket namnet Noreborg. Alfred Nordström, som kallades "Kongen på Nore", lät 1852 uppföra den ännu bevarade Noreborgs herrgård.