Bruk i Norrland
| Rad 117: | Rad 117: | ||
Tönnebro bruk i Hamrånge (eg Skog) | Tönnebro bruk i Hamrånge (eg Skog) | ||
| − | I kraft av ett tillstånd från den 28 maj 1830 byggde översten Berndt von Schinkel ett nytt | + | I kraft av ett tillstånd från den 28 maj 1830 byggde översten Berndt von Schinkel ett nytt smidesbruk på en plats belägen 1 1/4mil i norr från Vifors, 11.000 alnar (1 aln = cirka 60 cm) i nordväst från Axmar nedre hammare och 3.000 alnar i öster från Tönnebro by. Året var 1842. |
Smidesbruket kallades officiellt Tönnebro bruk men i vardagstal blev det Lill-Tönnbro till skillnad mot Tönnebro by en bit väster ut. Bruket presterade under de bästa åren cirka 1.150 skeppund per år (1 skeppund = omkr 170 kilo). Detta var nära dubbelt mot vad t ex Sunnäs bruk med två härdar och en hammare klarade åt Ljusneverken. Bruksdriften i Ödmårdsskogen vid Skärjan upphörde lika plötsligt som den börjat. Järnfrakten till och från Axmar kostade mer än vad som beräknats. Järnet, såväl tackjärn som stångjärn från det nya bruket, måste hästdragas mellan Axmar och sjön Skärjan, pråmas över sjön och pråmas tillbaks. År 1861 lät von Schinkel riva bruket i Lill-Tönnbro, tog inventarierna och ett par arbetarbostäder med sig och retirerade till Axmar bruk. Källa: Per Wikberg, Hamrångeboken 1970. (Hambrunger 20090116) | Smidesbruket kallades officiellt Tönnebro bruk men i vardagstal blev det Lill-Tönnbro till skillnad mot Tönnebro by en bit väster ut. Bruket presterade under de bästa åren cirka 1.150 skeppund per år (1 skeppund = omkr 170 kilo). Detta var nära dubbelt mot vad t ex Sunnäs bruk med två härdar och en hammare klarade åt Ljusneverken. Bruksdriften i Ödmårdsskogen vid Skärjan upphörde lika plötsligt som den börjat. Järnfrakten till och från Axmar kostade mer än vad som beräknats. Järnet, såväl tackjärn som stångjärn från det nya bruket, måste hästdragas mellan Axmar och sjön Skärjan, pråmas över sjön och pråmas tillbaks. År 1861 lät von Schinkel riva bruket i Lill-Tönnbro, tog inventarierna och ett par arbetarbostäder med sig och retirerade till Axmar bruk. Källa: Per Wikberg, Hamrångeboken 1970. (Hambrunger 20090116) | ||
Versionen från 16 januari 2009 kl. 11.54
Dessa bruk ligger i Norrland:
Alter
Degerfors
Rosfors
Selet
Tönnebro bruk i Hamrånge (eg Skog)
I kraft av ett tillstånd från den 28 maj 1830 byggde översten Berndt von Schinkel ett nytt smidesbruk på en plats belägen 1 1/4mil i norr från Vifors, 11.000 alnar (1 aln = cirka 60 cm) i nordväst från Axmar nedre hammare och 3.000 alnar i öster från Tönnebro by. Året var 1842. Smidesbruket kallades officiellt Tönnebro bruk men i vardagstal blev det Lill-Tönnbro till skillnad mot Tönnebro by en bit väster ut. Bruket presterade under de bästa åren cirka 1.150 skeppund per år (1 skeppund = omkr 170 kilo). Detta var nära dubbelt mot vad t ex Sunnäs bruk med två härdar och en hammare klarade åt Ljusneverken. Bruksdriften i Ödmårdsskogen vid Skärjan upphörde lika plötsligt som den börjat. Järnfrakten till och från Axmar kostade mer än vad som beräknats. Järnet, såväl tackjärn som stångjärn från det nya bruket, måste hästdragas mellan Axmar och sjön Skärjan, pråmas över sjön och pråmas tillbaks. År 1861 lät von Schinkel riva bruket i Lill-Tönnbro, tog inventarierna och ett par arbetarbostäder med sig och retirerade till Axmar bruk. Källa: Per Wikberg, Hamrångeboken 1970. (Hambrunger 20090116)
Åby hammare i Hamrånge 1656-1668
I. Under arbetet med att söka pålitliga uppgifter om de tre järnbruken Hamrångeverken, påträffades också en del värdefulla anteckningar om Åby hammare, uppförd vid Hamrångeån strax söder om kyrkan. Bl a fann jag, att där hade arbetat och varit bosatta hammarsmederna Per Olofsson, Nils Andersson och Kristoffer Hammar, alla gifta enligt 1670 års mantalslängd. Och följande hade då hänt i anledning av att hammarsmeder finns upptagna i längderna, innan Axmar bruks tillkomst: År 1656 ansökte borgmästaren i Söderhamn, Johan Eskilsson, om tillstånd hos Bergskollegiet att få uppföra en hammare för utsmide av järn på ställe han hade tillhandlat sig av Åby och Bergs skattebönder för 400 daler kopparmynt. Platsens läge uppgavs vara strax söder om Hamrånge kyrka. Bergmästaren Olof Larsson besiktigade belägenheterna den 6 september 1656, utan att finna anledning till avstyrkan. Några detaljuppgifter om Åby hammare, såsom om smidestillverkning, kolåtgång o s v, står dock inte att uppbringa. Tackjärnsleveransen till hammaren torde dock ha skett från Hilleviks masugn, där Eskilsson var halvpartägare i en hammare. Men den bruksbyggande borgmästaren från Söderhamn var tydligen för tidigt ute. Havsnivån stod ännu för hög. Vid sjösprång uppstod bakvatten i Hamrångeån och omöjliggjorde bruksdriften. Efter några år revs bruket till grunden, varvid hela anläggningen - finns fog för att antaga - forslades till Hillevik. Källa: Per Wikberg, Hamrångeboken 1970. (Hambrunger 20090116)
II. Två år senare (1656) grundade Johan Eskilsson Åby hammare i Hamrånge socken. Det genomsnittliga antalet mantalsskriven befolkning vid Åby hammare var 1651-60, 8 personer och 1661-70, 9 personer. Åby köpmanshammare, hann aldrig växa upp till något större samhälle. Det genomsnittliga antalet hammarsmeder vid Åby hammare var på 1650-talet, 4 stycken och på 1660-talet, 5 stycken. Under 1650-talet bodde i genomsnitt 2 kolare vid Åby hammare, men redan under 1660-talet hade dessa försvunnit. Från Åby hammare finns inga uppgifter om körare. Hammarsmeden Nils Andersson, som sedermera blev räckarmästare i Axmar, hade tidigare smitt vid den nedlagda hammaren i Åbyn. Mästaren Anders Andersson, som varit i Ljusne från starten, kom troligen från Åbyn som hade lagts ned strax innan. Kolaren Johan Filipsson Finne hade tidigare tjänstgjort vid Åbyn. Källa: Haggrén, Georg: Hammarsmeder, masugnsfolk ock kolare; Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie Nr 38, 2001. (Hambrunger 20090116)
