Versionen från 2 april 2009 kl. 19.34

1695-1720

En period i av högkonjunktur i Husqvarna Vapenfabriks 350- åriga historia.

Genom ett kungligt plakat av den 15 februari 1620 och bestämmelser under närmaste efterföljande år las den slutliga grunden till den fem faktorier, som kom att få svara för den inhemska vapentillverkning, nämligen de i Jönköping, Söderhamn och Norrtälje, vilka de båda senare städer till följd härav, fick stadsrättigheter 1622. Örebro, där Carsten Otter fick privilegier på faktoriet 1624 och Norrköping, där Louis de Geer 1627 fick privilegier och samtidigt ledningen av hela den svenska faktoriverksamheten. Gevärsfaktoriet i Ronneby till först 1679, det i Hedemora inte förrän 1707.

Anskaffning av vapen och annan krigsmateriel genom faktorierna beskrevs till en början mera i form av upphandling genom entreprenad än såsom av respektive faktorer direkt ledd tillverkning. Upprepade försök gjordes visserligen att koncentrera verksamheten till de nämnda städerna, men de på landsbygden bosatta hantverkarna kunde endast med svårighet förmås inflytta dit. Först sedan faktorierna genom det 1634 inrättade Krigskollegiet fått en sakkunnig och effektiv verkande överstyrelse började deras verksamhet rationaliseras och bedrivas såsom manufaktur eller "industri". Tillverkningen av värjor koncentrerades från 1635 till Vira bruk i Roslagen och verktyg, stigbyglar, hästskor, söm, spik, bröstkedjor och vagnskedjor med mera från 1642 till Jäders bruk vid Arboga. Tillverkningen av lavetter, fordon, rid- och anspannspersedlar förlades till fältartilleriets från omkring 1637 inrättade tygverkstäder i Stockholm och Jönköping. De tunga rustningarna, som inte förmått motstå den ökade eldkraften, även om man försökt göra dem "skofria", avlades mot senare delen av 1600-talet. Tillverkningen av dessa upphörde. På slagfälten försökte man i stället skyddet i glesare formeringar och ökad rörlighet.

På den till faktorierna koncentrerade tillverkningen av eldhandvapen fortgick rationaliseringen av arbetet. Musköt- och pistoltillverkningen uppdelades till en början på två arbetsgrupper: faktorismeder för metallarbetet, stockmakare för träarbetet och sammansättningen. Faktorismedernas pipframställning underlättades genom i anspråkstagande av vattenkraft i borr- och slipkvarnar för pipornas inre utborrning och yttre slipning. Den ständigt fortgående utvecklingen under krigen och däremellan av vapenkonstruktionerna för uppnående av eldkraftigare, lätthanterligare och ifråga om avfyrning pålitligare vapen framtvang en specialisering av faktorismederna i [[låssmed}}er (för mekanismerna), pipsmeder och beslagsmeder- Pipsmederna uppdelades i vällare, borrare, slipare, beredare och slutligen även tågare.

Hela denna rationalisering och specialisering föranleddes inte enbart av de vapentekniska framstegen utan också av kraven på massframställning för de genom 1634 års regeringsform och Carl XI:s indelningsverk alltmer ökade de nationella trupperna samt av önskemålet att snabbt få fram de senaste vapentyperna. Utan vidare inses att en specialhantverkare snabbare vinner färdighet på sitt område än en mångsysslare och att den förre behöver mindre antal verktyg och enklare verkstadsinredning.

Jönköpingsfaktoriets tidigaste utveckling

Göran Silvestersson ledde sedan 1608 i egenskap av faktor vapentillverkningen i Jönköping med omnejd. Enligt plakatet 1620 skulle de på landet boende hantverkarna flytta in till staden. Faktorn uppgav 1623, att det i Småland och Västergötland fanns följande antal hantverkare, som skulle bli boende i Jönköping: 2 harneskmakare (plåtslagare), 23 rörsmeder och 1 trummakare. Flertalet rörsmeder höll sig dock kvar på landet, trots löfte om tomter vid den gata, som senare efter dem kallats Smedjegatan. Konungen förbjöd 1625 de på landet boende att utöva sitt hantverk. De ålade igen att flytta in till staden, dock med ringa verkan. Borrbruket i Odensjö i Barnarp socken verkar ha anlagts på Göran Silvesterssons tid. Det nämnes åtminstone från 1636. I Jönköping var 1634 mantalsskrivna endast 10 faktorimästare, nämligen 4 harneskmakare och 6 smeder. Till följd av det ringa antalet kunde tillverkningen under den första tiden inte bli särskilt stor. I betalning fick mästarna för 1 musköt 10 mark, för 1 gaffel 6 öre, för en spets 8 öre, för en bardisan 6 mark och för en trumma 8 mark. Faktorn åtnjöt i provision "hvar tionde penning" på årsleveransen. Denna ersättning uppgick för arbetsåret 1626 till 205 daler och 3 öre, allt i silvermynt. Vid midsommartid 1636 gick Göran Silvestersson hädan.