Jönköpings Gevärsfaktori
1695-1720
En period i av högkonjunktur i Husqvarna Vapenfabriks 350- åriga historia.
Genom ett kungligt plakat av den 15 februari 1620 och bestämmelser under närmaste efterföljande år las den slutliga grunden till den fem faktorier, som kom att få svara för den inhemska vapentillverkning, nämligen de i Jönköping, Söderhamn och Norrtälje, vilka de båda senare städer till följd härav, fick stadsrättigheter 1622. Örebro, där Carsten Otter fick privilegier på faktoriet 1624 och Norrköping, där Louis de Geer 1627 fick privilegier och samtidigt ledningen av hela den svenska faktoriverksamheten. Gevärsfaktoriet i Ronneby till först 1679, det i Hedemora inte förrän 1707.
Anskaffning av vapen och annan krigsmateriel genom faktorierna beskrevs till en början mera i form av upphandling genom entreprenad än såsom av respektive faktorer direkt ledd tillverkning. Upprepade försök gjordes visserligen att koncentrera verksamheten till de nämnda städerna, men de på landsbygden bosatta hantverkarna kunde endast med svårighet förmås inflytta dit. Först sedan faktorierna genom det 1634 inrättade Krigskollegiet fått en sakkunnig och effektiv verkande överstyrelse började deras verksamhet rationaliseras och bedrivas såsom manufaktur eller "industri". Tillverkningen av värjor koncentrerades från 1635 till Vira bruk i Roslagen och verktyg, stigbyglar, hästskor, söm, spik, bröstkedjor och vagnskedjor med mera från 1642 till Jäders bruk vid Arboga. Tillverkningen av lavetter, fordon, rid- och anspannspersedlar förlades till fältartilleriets från omkring 1637 inrättade tygverkstäder i Stockholm och Jönköping. De tunga rustningarna, som inte förmått motstå den ökade eldkraften, även om man försökt göra dem "skofria", avlades mot senare delen av 1600-talet. Tillverkningen av dessa upphörde. På slagfälten försökte man i stället skyddet i glesare formeringar och ökad rörlighet.
På den till faktorierna koncentrerade tillverkningen av eldhandvapen fortgick rationaliseringen av arbetet. Musköt- och pistoltillverkningen uppdelades till en början på två arbetsgrupper: faktorismeder för metallarbetet, stockmakare för träarbetet och sammansättningen. Faktorismedernas pipframställning underlättades genom i anspråkstagande av vattenkraft i borr- och slipkvarnar för pipornas inre utborrning och yttre slipning. Den ständigt fortgående utvecklingen under krigen och däremellan av vapenkonstruktionerna för uppnående av eldkraftigare, lätthanterligare och ifråga om avfyrning pålitligare vapen framtvang en specialisering av faktorismederna i låssmeder (för mekanismerna), pipsmeder och beslagsmeder. Pipsmederna uppdelades i vällare, borrare, slipare, beredare och slutligen även tågare.
Hela denna rationalisering och specialisering föranleddes inte enbart av de vapentekniska framstegen utan också av kraven på massframställning för de genom 1634 års regeringsform och Carl XI:s indelningsverk alltmer ökade de nationella trupperna samt av önskemålet att snabbt få fram de senaste vapentyperna. Utan vidare inses att en specialhantverkare snabbare vinner färdighet på sitt område än en mångsysslare och att den förre behöver mindre antal verktyg och enklare verkstadsinredning.
Jönköpingsfaktoriets tidigaste utveckling
| Namn | mellan åren |
|---|---|
| Göran Silvestersson | 1608-1636 |
| Hans Bursie | 1636-1661 |
| Lars Bengtsson Billing | 1661-1679 |
| Catharina Persdotter | 1679-1681 |
| Bengt Larsson Billing | 1681-1691 |
| Haqvin Wetterhamn | 1691-1695 |
| Joachim Ehrenpreus | 1695- |
Göran Silvestersson ledde sedan 1608 i egenskap av faktor vapentillverkningen i Jönköping med omnejd. Enligt plakatet 1620 skulle de på landet boende hantverkarna flytta in till staden. Faktorn uppgav 1623, att det i Småland och Västergötland fanns följande antal hantverkare, som skulle bli boende i Jönköping: 2 harneskmakare (plåtslagare), 23 rörsmeder och 1 trummakare. Flertalet rörsmeder höll sig dock kvar på landet, trots löfte om tomter vid den gata, som senare efter dem kallats Smedjegatan. Konungen förbjöd 1625 de på landet boende att utöva sitt hantverk. De ålade igen att flytta in till staden, dock med ringa verkan. Borrbruket i Odensjö i Barnarp socken verkar ha anlagts på Göran Silvesterssons tid. Det nämnes åtminstone från 1636. I Jönköping var 1634 mantalsskrivna endast 10 faktorimästare, nämligen 4 harneskmakare och 6 smeder. Till följd av det ringa antalet kunde tillverkningen under den första tiden inte bli särskilt stor. I betalning fick mästarna för 1 musköt 10 mark, för 1 gaffel 6 öre, för en spets 8 öre, för en bardisan 6 mark och för en trumma 8 mark. Faktorn åtnjöt i provision "hvar tionde penning" på årsleveransen. Denna ersättning uppgick för arbetsåret 1626 till 205 daler och 3 öre, allt i silvermynt. Vid midsommartid 1636 gick Göran Silvestersson hädan.
Han efterträddes av sin måg Hans Bursie. Antalet faktorimästare ökades något och började specialiseras. De i Jönköping boende utgjorde 1639: 6 harneksmakare, 6 pistol- (lås)smeder, 2 muskötbeslagare och 1 stockmakare. Pipsmederna höll sig fortfarande utom staden.
Härutöver utfördes reparationsarbeten. Faktorns provision hade från 1640 höjts till "hvar femtonde penning". Borrkvarnen vid Dunkehalla anlades i början av Bursies tid 1641. Han lyckades även genomdriva, att faktorifolket blev organiserat enligt en av Kunglit Majts av den 7 maj 1643 fastställd skråordning. I dess mästarbok är detta år antecknade: 12 Pistol- (lås)smeder, 4 pipvällare, 3 borrare, 4 beredare, 5 klensmeder, 6 stockmakare, 11 knivsmeder, 4 svärdfejare, 6 harneskmakare, 1 nagelsmed, 1 hovslagare och 1 hammarsmed, inalles 58 mästare. Troligen fanns ytterligare några pipvällare, borrare och slipare bosatta på landet. Bursie ska senare ha underandragit sig faktoritjänsten för att odelat kunna ägna sig åt sitt borgliga yrke som handlande och förtroendeuppdraget som rådman. Han avled 1666.
Faktoriräkenskaperna sköttes på Bursies tid av Lars Bengtsson Billing, som 1654 erhöll Krigskollegii fullmakt att vara artollerie- och faktoriskrivare i Jönköping. Han tillvällade sig därefter alltmer den verkliga faktoriledningen, särskilt sedan han genom sitt gifte 1656 anknutit till den Silvesteronska faktoridynastin. Hustruns moder var nämligen dotter till förste fatorn Göran Silvestersson och svägerska till faktor Hans Bursie. Lars Billing erhöll den 26 juli 1661 Krigskollegii fullmakt att vara faktor i Jönköping, medan han förestått faktoriskrivaretjänsten "med särdeles flit och trohet och på det faktoriarbetet på den orten med så mycket större eftertryck här efter måste kunna drivas". Billing visade sig också i hög grad motsvara de förväntningar som ställdes på honom. Redan såsom faktoriskrivare synes han ha medverkat till vattenkraftens ökade utnyttjande genom utvidgning av Odensjö borrbruk i Barnarp socken. Fatoritillverkningen uppdrevs under krigsåren 1675-1678 till i medeltal på år: 800 luntmusköter á 2 1/2 - 3 daler silvermynt, 75 snappmusköter á 3 1/4 daler, 300 dragonmusköter á 3 daler, 40 hjullåskarbiner á 6 daler, 50 par pistoler med järnkappor á 7 1/3 - 8 daler per par, 150 pikar á 12 öre, 700 patrontaskor med remmar á 1 daler, 30 hölster á 2 daler och 45 trummor á 2 daler med mera. Tillverkningens värde uppgick 1678 till 8.290 daler silvermynt, varpå faktor Billing i provision erhöll "hvar femtonde penning" = 550 daler. Borr- och slipkvarnen i Dunkehalla besvärades ofta av vattenbrist och en tilltagande konkurrens om vattnet med de många grannkvarnarna. Faktor Billing lät 1676 ombygga densamma till hammarsmedja och påbörjade ungefär samtidigt på sitt inköpta frälsehemman Klerebo i Bankeryd socken byggandet av ett nytt borr- och slipverk för muskötpipor i Dummeån. År 1679 gick den allmänt aktade faktorn Lars Billing hädan och gravsattes själva midsommardagen i egen murad grav i Jönköpings nyuppförda stadskyrka.
Jönköpingsfaktoriet drevs närmaste tiden med krigskollegii tillstånd av Billings änka Catharina Persdotter med hjälp av äldste sonen Bengt Larsson Billing, vilken den 10 mars 1681 erhöll Kunglig fullmakt på sysslan. Han anmälde sig som köpare, när den "var omistandes för Jönköpings factorie". Det kom dock att dröja ytterligare 5 år, innan Kronan förvärvat anläggningen. Bruket värderades 1685 till 412 daler. Den nye faktorn insåg betydelsen av att försöka intensifiera vapentillverkningen. Fälttågen på 1670-talet och den stående här, som Carl XI genom indelningsverkets genomförande skapade på 1680-talet, aktualiserade det ökande vapenbehovet. 1683 hade krutkvarnen vid Huskvarnaån på artillerimajoren Magnus Granatenhielms initiativ utbyggts till 56 krutstampar och 1687 kommit upp i en produktion av 22.000 skålpund krut. Faktor Billing kastade sina blickar på det vattenrika Huskvarnafallen och anmälde, då artilleriöversten Johan Sjöblad hösten 1688 mönstrade Jönköpingsartilleriet, krutbruket och faktoriet, att han i Huskvarnaströmmen rekognoscerat en lämplig plats, där man skulle kunna bygga ett nytt borr- och slipverk för 450 daler silvermynt. Översten förde förslaget vidare i ett underdånigt memorial, men konungen resolverade den 30 december 1688 "Differerar till lägliger tydher".
Det skärpta utrikespolitiska läget och den därav föranledda allmänna mobiliseringen av hären påföljande år, samt ökade rustningskrav föranledde faktor Billing att hos landshövding Erik Dahlbergh beklaga sig över att borrvinnarna i Dunkehalla och vid Dummeån stod stilla året runt på grund av vattenbrist. Han påpekatde, att de i strömmen vid Huskvarna krutbruk fanns två lediga fall, varav det ena lämpade sig för en ny krutkvarn, det andra för en borrvinn. Landshövdingen förde ärendet vidare till konungen och fick den 27 april 1689 dennes befallning att inkomma med närmare förslag. Utan att avvakta resultatet av detta satte Billing igång på försommaren byggandet av den nya borrkvarnen på kronohemmanet Huskvarna Norrgård i Hakarp socken ägor. Det bedrevs med sådan fart, att anläggningen redan samma höst togs i bruk. Landshövdingen rapporterade den 2 oktober, att han inspekterat den nya anläggningen. Den hade tre vattenhjul, sex slipstenar och åtta borrbänkar. Billing beräknade, att musköttillverkningen skulle kunna ökas från 1.500 till 12.480 pipor årligen. Landshövdingen meddelade, att ytterligare ett fall skulle kunna Användas för fatoriet. Härför erfodrades emellertid inköp av fräslehemmanet Huskvarna Södergård. Konungen uttryckte den 23 oktober sitt välbehag över "att ett så vackert värk är af factor Billing uppå ödeplatsen vid Husqwarna ström uppbyggt". Förhanlingarna om förvärvet av nyssnämnda Södergård påbörjades föjande sommar.
Faktor Billing eftersträvade även att öka tillverkningen genom att koncentrera densamma till antingen Huskvarna eller Jönköping och avgav härom förslag , som artilleriöversten förde vidare till Kunglig Maj:t. Konungen resolverade härpå den 27 december 1689 i skrivelse till landshövding Erik Dahlbergh. "Såsom man förmenar, att factoriet i Jönkiöping mycket skulle stå till att förbättra och ophielpas om dhe handtwärckare som boo på landet blifwe tillhollne att flyttja in i staden föreslåendes Öfwersten Siöblad att de kunde sättia sig neder antingen wid Huusqwarna och förborgen eller och på en ort som kallas Holmen. Altså och på det bem:te handtwärckare till en sådan flyttning så mycket lättare måge stå att omlåckas befalls landshöfdingen utse lämplliga platser och enär Kongl. Maj:tt (består) medel till handtwerkshuus samt verkstäder och smedjor, inkommna med förslag hvad ett sådant handtverkhus med tillhörige smedjor och verkstäder kan komma att kosta". Det kom att dröja tre år, innan landhövdingen avgav detta förslag.
Tillverkningen under åren 1681-1891 uppgick i medeltal årligen till: 2.000 lunt-, flint- och dragonmusköter (varav omkring 1/3 flintmusköter, resten luntmusköter), 150 hjullåskarbiner, 150 hjullås- och flintpistoler (varav omkring 2/3 med hjullås), 500 pikar, 500 taskor och 60 trummor.
Faktorn Bengt Larsson Billing avled plötsligt den 28 april 1691 efter två dagars hetsig sjukdom. Efter hans död uppdagades, att han häftade i ansenlig skuld till Kronon. En stor del härav uttogs hos hans borgensmän. Sedan hans fattiga änka Maria Baumgardt avlidit 1705, blev balansen avskriven genom kunglig resolution i Pinsk den 30 april 1706.
När faktor Billing avled, befann sig i Jönköpings riddarhus- och krigsfiskalen Lars Riddermarck, son till den förmögne handlaren Peter Håkansson. "På stunden som faktor Billing avled" sände Riddermarck den 28 april 1691 ett expressbrev till Krigskollehium med ödmjuk förbön för sin bror kaptenen Haqvin Wetterhamn att denne framför någon annan måste komma i consideration till succession i faktortjänsten. Riddermarck framhöll häri främst, att hans salige morfar Jöran Sylvestersson på konung Gustaf Adolfs tid inkommit med alla smeder och hantverkare samt såsom den förste faktorn inrättat faktoriet i Jönköping. Han hade efterträtts av Riddermarcks "modersysters man Hans Bursie", vilken ersattes med Lars Bengtsson Billing, som hade Riddermaracks "syskonbarn till hustru"". Därefter succederade dennes son, den nu avlidne faktorn Bengt Billing "även i släkten och med mig till dentredje", tillfogade Riddermarck som sedan omtalade, att hans bror tjänat i senaste krigstid från begynnelsen till änden och därunder blivit kapten och kommendant på skansen vid Karlshamn. Brodern hade sedan tjänat i Holland och republiken Vendeig men genom en blessur blivit "obligerat att söka de norrländska kvarteren igen och nu på en tid suttit på våra järnbruk (Eckersholm i Byarum socken) och dem flitigt drifwit". Kapten Wetterhamn hade "lagt sig på kunskap av allehanda gevär" och genom prov påvisat, att Tabergsjärnet var bättre än det från Närke till musköt- och andra pipor, "hafvandes stor lust till slique fabrique". Vidare var Wetterhamn kommen härifrån orten och kände folket väl. Han var helt färdig i skrivande och räknande samt mycket kapabel till faktortjänsten och "lär därvid bringa fabriqven högre". Riddermarck slutade brevet med att till och med begära, att Krigskollegii fullmakt för brodern skulle sändas i retur med bäraren.
Två dagar senare föreslog artillerimajoren Magnus Granatenhielm i Jönköping, att faktorplatsen skulle återbesättas med Granatenhielms svåger salig rådman Håkan Månssons son Magnus Ståhle. Krigskollegium remiterade 2 maj förslaget om Wetterhamn till yttrande av Granatenhielm, vilken tillstrykte densamma den 6 maj. Lars Riddermarck insände 7 maj sin caution för Haqvin Wetterhamn och förklarade, att denne, om så fordrades, kunde få hela bergslaget som borgensmän. Han hade umgåtts så väl med hantverkarna, då de konnit för att köpa järn, och undervisat dem, hur de skulle behandla detta, att de hoptals infunnit sig hos honom. Därjämte ville han i möjligaste mån sörja för företrädarens änka och omyndiga barn. Krigskollegium utfärdade den 20 maj 1691 fullmakt för Haqvin Wetterhamn att vara faktor i Jönköping i anseende till hans "gode och redelige förhållande uti dess förre under Kongl Maj:ts milice anförtrodde tjänster och den erfarenhet han sig uti Jernmanufacturer skall förskaffat" samt hans nöjaktiga caution och borgen. I fullmakten angavs hans allmänna arbetsuppgifter. I särskilt skrivelse befalldes han samtidigt förfoga sig till Stockholm för att erhålla muntliga instruktioner, som "Skrifteligen så particulariter intet kan utförars".
Den nye faktorn började med all kraft sin nya verksamhet genom att redaa upp eftersläpningarna från företrädarens tid. Han upphöjdes den 28 augusti 1691 i adligt stånd med namnet Ridderström. Även 1692 synes han med energi ha pådrivit faktoriarbetet men fann det betungande att inordna detsamma i det statliga förvaltningssystemet. Han ville ha större rörelsefrihet att driva arbetet och snabbare likvid för leveranser. I en självmedveten, men friskt affärsmässig ton skrev han den 16 november detta år till Krigskollegium härom och framhöll, att hans cautionister var goda för minst 12.000 daler silvermynt, och att det i hela landet inte torde finnas en så solvent faktor som han själv var. Han sade sig ligga ute med 2.000 dalar i förskott av egna medel. Krigskollegium lät dock inte rubba sig ur den stadgade ordningen.
Följande år började han visa sig försumlig ifråga om faktorileveransernas fullgörande i rätt tid och även beträffande kontrollen av vapentillverkningen, särskilt av de i låsen ingående fjädrarna. Inte heller ägnade han tillräcklig omsorg om förvaltningen av de 1.000 daler silvermynt, som Kongl Maj:ts i början av året anslagit för uppförande av till en början 30 hantverkarhus för faktorismederna i Huskvarna.
Anledningen till dessa missförhållanden torde få sökas i hans prekära privata förhållanden. Han hade 1690 under äktenskapslöfte hävdat slottsfogdedottern i Vadstena Maria Ekholm och dömdes 1693 av rådhusrätten i Göta hovrätt lät han den 23 oktober 1693 i Ulriksdals kyrka viga sig vid Maria Elisabeth Gyllencrona. För sitt tvegifte blev han av Svea hovrätt den 20 juli 1695 dömd till uppenbar kyrkoplikt och att arbeta på behaglig tid på Marstrands fästning, där han tre år senare fick sluta sina dagar.
Under den pågående rättegången sökte landshövdingen bringa reda i faktoriarbetet. Det uppdagades, att Ridderström häftade i ansenlig skuld till båda Kronan och faktorihantverkarna. För att inte vapentillverkningen skulle avstanna och reda upp förhållandena förordnade Krigskollegium den 10 juli 1695 faktorn i Norrtälje, Joachim Ehrenpreus att interimvis förestå jämväl Jönköpings faktori. Sedan domen fallit över Riddarström, erhöll Ehrenpreus den 27 maj fullmakte att vara ordinarie faktor i Jönköping. Till faktor i Norrtälje utnämndes istället samma dag arklimästaren på Nya Älvsborg Peter Billing, en yngre bror till ovannämnde faktor Bengt Billing.
Jönköpings Geväsfaktori har nu flyttas helt till Huskvarna och omnäms nu Husqvarna Vapenfaktori.
