Hakarp i Hakarp
Hakarp säteri i Hakarp och Prästgård: Karta.
Hakarp, i detta namn inbegrips flera hemmansdelar: Hakarp Prästgård, Bredgård, Ymparegård och Lillegård. De tre sistnämnda gårdarna blev säterier respektive 1661, 1677 och 1676. År 1543 upptogs i jordeboken två gårdar tillhöriga Nils Rynning och en gård tillhörig fru Ebba Vase. År 1580 tillhörde den sistnämnda fru Cecilia Stenbock. År 1627 tillhörde ett hemman Karl Karlsson Gyllenhjelm i Skålabro. År 1640 var fru Ebba Ryning ägare till två hemman där. Ett hemman hörde under Klämmestorp. 1651 finner vi Johan Gabriel Oxenstjerna vara ägare till det ena hemmanet. Ymparegården tillhörde 1677 Gustaf Soop. Samma år är antecknat om Lillegården: "Assessor Peter Humble och hans fru Elisabet Brunnsberg, död 1697, hade köpt gården av salige Erik Slattes barn. Den ligger under säteriet så belägen, att den efter behag antingen kan brukas under rå och rör eller alldeles raseras". År 1673 pantsattes Bredgården av överstelöjtnanten Liljehöök till överstelöjtnant Arvid Ribbing på Ryhov. Humble sålde säteriet 1691 till generalinspektoren Nils Hägerflycht. Efter dennes död blev sonen, tit. landshövdingen Arvid Hägerflycht, gårdens ägare. Dennes dotter, hovmarskalkinnan Theet, innehade efter sin man detta jämte Göransbergs säterier. Som brukare möter oss sedan hovkvartermästaren Samuel R Wibohm, född den 19 april 1722 och död 1785, och hans fru Christina Ulmgren, född 1726 och död 1807. År 1799 är kammarherre Theet innehavare; 1801: generaladjuntant av Flygeln J M Aminoff; 1827 överstelöjtnant Fredrik Aminoff; 1843 inspektor C Svanfelt, senare hans änka, född von Lieven den 8 mars 1806. Sedan 1925 ägs säteriet av riksdagsman K J Gustafsson.
av Ragnar Lindstam i Huskvarna Krönika
Hakarpsbyn bestod i gamla tider av fyra gårdar: Bredgården, Ymparegården, Prästgården och Lillegården. År 1681 fick Bredgården säterirättigheter och senare lades även Ymparegården och Lillegården till Hakarps säteri. Efter år 1684 fanns endast två gårdar i byn: Prästgården och Säteriet.
För ägaren av ett säteri var det synnerligen gynnsamt att anlägga dagsverkstorp. Eftersom säterierna var befriade från skatt så omfattade denna förmån även torpen under sätesgården, och emedan säterierna var befriade från utskrivning av soldater så gällde detta också godsets torpare. Under de långa perioder av krig som vårt land var invecklat i under 1600- och 1700-talen var denna förordning till stor glädje för säteriets torpare som inte behövde dra ut i krig, samtidigt var det till stor nytta för godsägarna som därigenom garanterades att få ha kvar sin arbetskraft även sedan flertalet av landets manliga lantarbetare skrivits in i mönstringsrullorna.
Efter en gränsreglering år 1781 kom ett par av Säteriets torp, Stora och Lilla Lyckorna, att tillhöra Stensholms Herrgård, som också var säteri. År 1799 beslutades att storskifte skulle genomföras i Hakarpsbyn. Tidigare hade byns ägor varit blandade, med alla de olägenheter det medförde. När Prästgårdens brukare skulle odla en del ägor, som var belägna uppe vid gränsen till Smedstorp var de nödsakade att färdas över Säteriets domäner; och när Säteriets tjänstefolk skulle så eller skörda åkrar och ängar uppe vid Sotåsen fick de ta vägen över Prästgårdens mark. Enligt skiftesförordningen skulle de båda gårdarna i fortsättningen ha sina respektive ägor sammanhängande. Storskiftet genomfördes och de nya gränserna fastställdes. En del mark som tidigare hört till Prästgården kom nu att tillhöra Säteriet - och vice versa.
När Hakarps Säteri bjöds ut till försäljning i juni månad 1893 framhölls det att, "det finns sju torp som på egen kost tillför gården 1 040 mansdagsverken och 300 qvinsdagsverken". Detta innebar att varje torpare (i genomsnitt) skulle utföra 150 dagsverken om året, och att hans hustru skulle arbeta framme vid herrgården under 43 av årets dagar.
Högst belägna av alla säteriets torp var de båda Björnåstorpen. Just där gamla vägen mot Smedstorp står i begrepp att lämna säteriets domäner låg torpen Stora och Lilla Björnåsen.
Om torpen fått sitt namn efter den första brukaren, eller om namnet tillkommit efter en lyckad björnjakt, lär aldrig bli utrett. (Enligt uppgifter, i en del lexikon, fanns det björn i våra trakter fram till mitten av sjuttonhundratalet).
av Ragnar Karlsmo i 1997 års Hakarps Krönika.
