Versionen från 2 april 2009 kl. 23.44

1695-1720

En period i av högkonjunktur i Husqvarna Vapenfabriks 350- åriga historia.

Genom ett kungligt plakat av den 15 februari 1620 och bestämmelser under närmaste efterföljande år las den slutliga grunden till den fem faktorier, som kom att få svara för den inhemska vapentillverkning, nämligen de i Jönköping, Söderhamn och Norrtälje, vilka de båda senare städer till följd härav, fick stadsrättigheter 1622. Örebro, där Carsten Otter fick privilegier på faktoriet 1624 och Norrköping, där Louis de Geer 1627 fick privilegier och samtidigt ledningen av hela den svenska faktoriverksamheten. Gevärsfaktoriet i Ronneby till först 1679, det i Hedemora inte förrän 1707.

Anskaffning av vapen och annan krigsmateriel genom faktorierna beskrevs till en början mera i form av upphandling genom entreprenad än såsom av respektive faktorer direkt ledd tillverkning. Upprepade försök gjordes visserligen att koncentrera verksamheten till de nämnda städerna, men de på landsbygden bosatta hantverkarna kunde endast med svårighet förmås inflytta dit. Först sedan faktorierna genom det 1634 inrättade Krigskollegiet fått en sakkunnig och effektiv verkande överstyrelse började deras verksamhet rationaliseras och bedrivas såsom manufaktur eller "industri". Tillverkningen av värjor koncentrerades från 1635 till Vira bruk i Roslagen och verktyg, stigbyglar, hästskor, söm, spik, bröstkedjor och vagnskedjor med mera från 1642 till Jäders bruk vid Arboga. Tillverkningen av lavetter, fordon, rid- och anspannspersedlar förlades till fältartilleriets från omkring 1637 inrättade tygverkstäder i Stockholm och Jönköping. De tunga rustningarna, som inte förmått motstå den ökade eldkraften, även om man försökt göra dem "skofria", avlades mot senare delen av 1600-talet. Tillverkningen av dessa upphörde. På slagfälten försökte man i stället skyddet i glesare formeringar och ökad rörlighet.

På den till faktorierna koncentrerade tillverkningen av eldhandvapen fortgick rationaliseringen av arbetet. Musköt- och pistoltillverkningen uppdelades till en början på två arbetsgrupper: faktorismeder för metallarbetet, stockmakare för träarbetet och sammansättningen. Faktorismedernas pipframställning underlättades genom i anspråkstagande av vattenkraft i borr- och slipkvarnar för pipornas inre utborrning och yttre slipning. Den ständigt fortgående utvecklingen under krigen och däremellan av vapenkonstruktionerna för uppnående av eldkraftigare, lätthanterligare och ifråga om avfyrning pålitligare vapen framtvang en specialisering av faktorismederna i låssmeer (för mekanismerna), pipsmeder och beslagsmeder. Pipsmederna uppdelades i vällare, borrare, slipare, beredare och slutligen även tågare.

Hela denna rationalisering och specialisering föranleddes inte enbart av de vapentekniska framstegen utan också av kraven på massframställning för de genom 1634 års regeringsform och Carl XI:s indelningsverk alltmer ökade de nationella trupperna samt av önskemålet att snabbt få fram de senaste vapentyperna. Utan vidare inses att en specialhantverkare snabbare vinner färdighet på sitt område än en mångsysslare och att den förre behöver mindre antal verktyg och enklare verkstadsinredning.

Jönköpingsfaktoriets tidigaste utveckling

Göran Silvestersson ledde sedan 1608 i egenskap av faktor vapentillverkningen i Jönköping med omnejd. Enligt plakatet 1620 skulle de på landet boende hantverkarna flytta in till staden. Faktorn uppgav 1623, att det i Småland och Västergötland fanns följande antal hantverkare, som skulle bli boende i Jönköping: 2 harneskmakare (plåtslagare), 23 rörsmeder och 1 trummakare. Flertalet rörsmeder höll sig dock kvar på landet, trots löfte om tomter vid den gata, som senare efter dem kallats Smedjegatan. Konungen förbjöd 1625 de på landet boende att utöva sitt hantverk. De ålade igen att flytta in till staden, dock med ringa verkan. Borrbruket i Odensjö i Barnarp socken verkar ha anlagts på Göran Silvesterssons tid. Det nämnes åtminstone från 1636. I Jönköping var 1634 mantalsskrivna endast 10 faktorimästare, nämligen 4 harneskmakare och 6 smeder. Till följd av det ringa antalet kunde tillverkningen under den första tiden inte bli särskilt stor. I betalning fick mästarna för 1 musköt 10 mark, för 1 gaffel 6 öre, för en spets 8 öre, för en bardisan 6 mark och för en trumma 8 mark. Faktorn åtnjöt i provision "hvar tionde penning" på årsleveransen. Denna ersättning uppgick för arbetsåret 1626 till 205 daler och 3 öre, allt i silvermynt. Vid midsommartid 1636 gick Göran Silvestersson hädan.

Han efterträddes av sin måg Hans Bursie. Antalet faktorimästare ökades något och började specialiseras. De i Jönköping boende utgjorde 1639: 6 harneksmakare, 6 pistol- (lås)smeder, 2 muskötbeslagare och 1 stockmakare. Pipsmederna höll sig fortfarande utom staden.

Härutöver utfördes reparationsarbeten. Faktorns provision hade från 1640 höjts till "hvar femtonde penning". Borrkvarnen vid Dunkehalla anlades i början av Bursies tid 1641. Han lyckades även genomdriva, att faktorifolket blev organiserat enligt en av Kunglit Majts av den 7 maj 1643 fastställd skråordning. I dess mästarbok är detta år antecknade: 12 Pistol- (lås)smeder, 4 pipvällare, 3 borrare, 4 beredare, 5 klensmeder, 6 stockmakare, 11 knivsmeder, 4 svärdfejare, 6 harneskmakare, 1 nagelsmed, 1 hovslagare och 1 hammarsmed, inalles 58 mästare. Troligen fanns ytterligare några pipvällare, borrare och slipare bosatta på landet. Bursie ska senare ha underandragit sig faktoritjänsten för att odelat kunna ägna sig åt sitt borgliga yrke som handlande och förtroendeuppdraget som rådman. Han avled 1666.

Faktoriräkenskaperna sköttes på Bursies tid av Lars Bengtsson Billing, som 1654 erhöll Krigskollegii fullmakt att vara artollerie- och faktoriskrivare i Jönköping. Han tillvällade sig därefter alltmer den verkliga faktoriledningen, särskilt sedan han genom sitt gifte 1656 anknutit till den Silvesteronska faktoridynastin. Hustruns moder var nämligen dotter till förste fatorn Göran Silvestersson och svägerska till faktor Hans Bursie. Lars Billing erhöll den 26 juli 1661 Krigskollegii fullmakt att vara faktor i Jönköping, medan han förestått faktoriskrivaretjänsten "med särdeles flit och trohet och på det faktoriarbetet på den orten med så mycket större eftertryck här efter måste kunna drivas". Billing visade sig också i hög grad motsvara de förväntningar som ställdes på honom. Redan såsom faktoriskrivare synes han ha medverkat till vattenkraftens ökade utnyttjande genom utvidgning av Odensjö borrbruk i Barnarp socken. Fatoritillverkningen uppdrevs under krigsåren 1675-1678 till i medeltal på år: 800 luntmusköter á 2 1/2 - 3 daler silvermynt, 75 snappmusköter á 3 1/4 daler, 300 dragonmusköter á 3 daler, 40 hjullåskarbiner á 6 daler, 50 par pistoler med järnkappor á 7 1/3 - 8 daler per par, 150 pikar á 12 öre, 700 patrontaskor med remmar á 1 daler, 30 hölster á 2 daler och 45 trummor á 2 daler med mera. Tillverkningens värde uppgick 1678 till 8.290 daler silvermynt, varpå faktor Billing i provision erhöll "hvar femtonde penning" = 550 daler. Borr- och slipkvarnen i Dunkehalla besvärades ofta av vattenbrist och en tilltagande konkurrens om vattnet med de många grannkvarnarna. Faktor Billing lät 1676 ombygga densamma till hammarsmedja och påbörjade ungefär samtidigt på sitt inköpta frälsehemman Klerebo i Bankeryd socken byggandet av ett nytt borr- och slipverk för muskötpipor i Dummeån. År 1679 gick den allmänt aktade faktorn Lars Billing hädan och gravsattes själva midsommardagen i egen murad grav i Jönköpings nyuppförda stadskyrka.

Jönköpingsfaktoriet drevs närmaste tiden med krigskollegii tillstånd av Billings änka Catharina Persdotter med hjälp av äldste sonen Bengt Billing, vilken den 10 mars 1681 erhöll Kunglig fullmakt på sysslan. Han anmälde sig som köpare, när den "var omistandes för Jönköpings factorie". Det kom dock att dröja ytterligare 5 år, innan Kronan förvärvat anläggningen. Bruket värderades 1685 till 412 daler. Den nye faktorn insåg betydelsen av att försöka intensifiera vapentillverkningen. Fälttågen på 1670-talet och den stående här, som Carl XI genom indelningsverkets genomförande skapade på 1680-talet, aktualiserade det ökande vapenbehovet. 1683 hade krutkvarnen vid Huskvarnaån på artillerimajoren Magnus Granatenhielms initiativ utbyggts till 56 krutstampar och 1687 kommit upp i en produktion av 22.000 skålpund krut. Faktor Billing kastade sina blickar på den vattenrika Huskvarnafallen och anmälde, då artilleriöversten Johan Sjöblad hösten 1688 mönstrade Jönköpingsartilleriet, krutbruket och faktoriet, att han i Huskvarnaströmmen rekognoscerat en lämplig plats, där man skulle kunna bygga ett nytt borr- och slipverk för 450 daler silvermynt. Översten förde förslaget vidare i ett underdånigt memorial, men konungen resolverade den 30 december 1688 "Differerar till lägliger tydher".

Det skärpta utrikespolitiska läget och den därav föranledda allmänna mobiliseringen av hären påföljande år, samt ökade rustningskrav föranledde faktor Billing att hos landshövding Erik Dahlbergh beklaga sig över att borrvinnarna i Dunkehalla och vid Dummeån stod stilla året runt på grund av vattenbrist. Han påpekatde, att de i strömmen vid Huskvarna krutbruk fanns två lediga fall, varav det ena lämpade sig för en ny krutkvarn, det andra för en borrvinn. Landshövdingen förde ärendet vidare till konungen och fick den 27 april 1689 dennes befallning att inkomma med närmare förslag. Utan att avvakta resultatet av detta satte Billing igång på försommaren byggandet av den nya borrkvarnen på kronohemmanet Huskvarna Norrgård i Hakarp socken ägor. Det bedrevs med sådan fart, att anläggningen redan samma höst togs i bruk. Landshövdingen rapporterade den 2 oktober, att han inspekterat den nya anläggningen. Den hade tre vattenhjul, sex slipstenar och åtta borrbänkar. Billing beräknade, att musköttillverkningen skulle kunna ökas från 1.500 till 12.480 pipor årligen. Landshövdingen meddelade, att ytterligare ett fall skulle kunna Användas för fatoriet. Härför erfodrades emellertid inköp av fräslehemmanet Huskvarna Södergård. Konungen uttryckte den 23 oktober sitt välbehag över "att ett så vackert värk är af factor Billing uppå ödeplatsen vid Husqwarna ström uppbyggt". Förhanlingarna om förvärvet av nyssnämnda Södergård påbörjades föjande sommar.

Faktor Billing eftersträvade även att öka tillverkningen genom att koncentrera densamma till antingen Huskvarna eller Jönköping och avgav härom förslag , som artilleriöversten förde vidare till Kunglig Maj:t. Konungen resolverade härpå den 27 december 1689 i skrivelse till landshövding Erik Dahlbergh. "Såsom man förmenar, att factoriet i Jönkiöping mycket skulle stå till att förbättra och ophielpas om dhe handtwärckare som boo på landet blifwe tillhollne att flyttja in i staden föreslåendes Öfwersten Siöblad att de kunde sättia sig neder antingen wid Huusqwarna och förborgen eller och på en ort som kallas Holmen. Altså och på det bem:^te handtwärckare till en sådan flyttning så mycket lättare måge stå att omlåckas befalls landshöfdingen utse lämplliga platser och enär